En trädgård till tröst

Recension av Sylvia Svensson

Denna lilla, vackra bok med korta texter är ingen traditionell trädgårdsbok. Den är en underbar skildring av en djup sorg som en trädgård har hjälpt till att bearbeta. Att lära sig att hon "kan själv, kan be om hjälp".

Lena Katarina skriver om hur det är att komma i balans igen och finna glädje, hopp och tröst med hjälp av sin gotländska trädgård som hon skaffade som ett slags sorgearbete. Hon tycker själv illa om just detta ord, sorgearbete. Hon skriver att kombinationen sorg och arbete är bisarr, eftersom sorg är ett akut tillstånd men hennes skrivande är en glädje.

Boken är så vackert skriven, poetisk och spröd, den får tårar att rinna! Man kan nästan känna den kärleken och sorgen som är upprinnelsen till denna berättelse, men även känna hoppet och livsglädjen spira ju längre i texten man kommer, även om det finns många återblick och minnen.

Språket är målerisk, tänk bara på meningar som dessa: ”Sorg kan verkligen kännas som att ha en stor rosett i håret. Omöjligt att missa, svår att kommentera.” Och visst är det så. För utomstående är det ofta så uppenbart, men vad ska man våga säga?

En vacker tankebok om sorg och saknad men även om tröst, om det som ska komma, att lära sig att trivas.