En fröhatares funderingar

Fröer, fröer och åter fröer. Har du tillbringat de senaste månaderna med att dregla över alla dessa kulörta frökataloger? Har du redan fått dina beställningar och kanske till och med jordat några av påsarnas innehåll? Det har inte jag. Jag tror att vi trädgårdsmänniskor är uppdelade i två läger: Fröfolk och Fröhatare. Bland de sistnämnda hittar ni mig.

För Fröhatare går det väldigt fort att läsa trädgårdstidningar

Det mesta handlar nämligen om hurtiga såtips och vilka fröer som är årets crème de la crème. Blädder, blädder, gäsp, färdig.

Fröfolkets och Fröhatarens olika världar

Fröfolket sorterar helt klart in under självplågarnas skara ur min synvinkel. Jag inser att de får tillgång till ett större växtutbud än oss Fröhatare men HUR kan det uppväga detta pill, detta tålamod, detta daltande, denna förgjordat långsamma process som försådd innebär? En gåta di lärde har ägnat allt för lite tid åt.

Orsaken till mitt fröhat

Ok, jag erkänner: min trädgård är alltför skuggig för att något frö skall gro med framgång. Det kan vara en av orsakerna till min identitet som Fröhatare. Men det är faktiskt något med hela fröandet som irriterar mig på djupet. Förmodligen att de små groddarna är så orimligt krävande och helt beroende av att jag tar hand om dem på rätt sätt, annars svarar de martyraktigt med att dö tvärt och lämna mig i outhärdlig skuld.

Ett oväntat äventyr med försådd

Förra våren blev jag förärad en mängd fröpåsar. Min första impuls var att ge bort dem till Fröfolk i bekantskapskretsen – jo, jag kan umgås över gränserna även om jag muttrar inombords. Men kuvertens vackra bilder på utlovad skörd lockade mig motvilligt, och löftet om blomsterprakt trumfade min misstänksamhet för en stund.

Påsar markerade med en hel skinande sol skänktes bort, men jag hade bestämt mig: de med halv sol skulle ges en chans, här i min mörka trädgård.

Därtill hade en julcyklamen satt massor av frö och dem kunde jag ju inte bara överge. Uppdraget kändes stort och allvarligt och att göra något halvhjärtat var det inte tal om. Pang, där satt jag i fröfällan och mängder av bortkastad tid stod för dörren.

Praktiskt kaos

Försådd måste ske inomhus eftersom allt tilldrar sig under en bister årstid. Att så frön kräver rätt jordtyp och överseende med att jorden – av vilken sort den än är – sprids över större ytor än rimligt under arbetet. En ansenlig mängd planteringskärl ska uppbådas (varför innehåller påsarna så förbaskat många frön?) och därmed behövs väl tilltagna ytor att förvara desamma på. Vissa frön måste badas i ett dygn före plantering – och detta inser du naturligtvis inte förrän du står där, äntligen taggad men genast nedslagen av ännu ett krav.

De små livskapslarna börjar mästra dig så fort de begravts i jord genom att yrka på en alldeles speciell temperatur, som givetvis varierar för snart sagt varje växt. Hela huset blir således nedlusat med skitfula mjölkkartonger, toarullar, plastkrukor och annat vederstyggligt med dyster svart jord, skevande namnpinnar och motbjudande inplastning. Kan det månne vara brist på estetiskt sinnelag som danar Fröfolket? Är jag något på spåret där?

Om fröet ger respons och visar resultat ovan jord så duger ibland inte ursprungstemperaturen längre, då skall det kylas ned och ett springande med krukor under nytt jordsölande vidtar. Sedan dröjer det inte länge förrän nästa krav inträder. Plantera om mig, skriker de små asen, jag vill ha egen kupé! Ännu större kärl behövs och ännu mera plats.

Där står du under deras tvingande uppsyn med fumliga fingrar och gör allt du kan för att få isär de intrasslade växtbarnen och se till att var och en får med just sina ynkliga rottrådar till nästa kruka. Då svarar de med att knäckas – hur lätt som helst! Du vederstyggliga mördare står plötsligt mitt i ett slagfält av sårade och döda och din välvilja förbyts raskt till ett outsinligt hat mot dessa otacksamma varelser.

Sensommarens något oväntade belöningar

De överlevande placerade jag bryskt och med sammanbitna käkar i prydliga rader i växthuset. Nu var måttet för mitt daltande rågat och de kunde glömma allt vad avhärdning hette. De få som tålde torka och skugga nådde utplanteringsstorlek framåt slutet av juni.

Cyklamenfröerna tog sig villigt och sattes i krukor där många blommade generöst. Jätteverbenorna gav en lam och låg blomning i mitten av september och därefter orkade även ett fåtal av rudbeckian 'Maya' slå ut liksom några direktsådda ringblommor. Resten blev snigelmat eller satte knopp lagom till frosten.

Men ta mig tusan om inte det var något längst därinne som renderade extra ömhet i blicken när jag njöt av riddarsporrens skönhet jämfört med studierna av den färdigköpta fina nävan intill... Kanske snuddade jag vid Fröfolkets drivkraft, men bara kanske.

Sensommarbelöning i form av underskön vit riddarsporre.

Överraskande resultat av frön från vit cyklamen.

Broar mellan Fröfolk och Fröhatare?

Summa summarum: Även vi Fröhatare kan motvilligt förstå den där säregna glädjen när något egensått mot alla odds blommar vackert. Kanske finns det en chans att broarna mellan Fröfolk och Fröhatare en dag byggs på ömsesidig respekt – om inte annat i sensommarsolens sken när grönskan visar sitt bästa ansikte, från frö till blom.