Det blåser frisk västlig vind

Vindens härjningar i juli

Det blåser frisk västlig vind. Parasollet smattrar frenetiskt och hängmattan ser ut som om den försöker fånga vindbyarna och bli ett segel. Solen skiner och skuggorna dansar över gräsmattan. På åkrarna intill trädgården böljar sädesfälten i ockrafärgade vågor och det susar kraftigt i de gamla almarna. Ärt- och bönplantor har tappat taget kring sina stöd och ligger platta mot marken – vinden har inte skonat någon utanför.

Lugnets oas: växthuset

Men det finns ett ställe i trädgården där det är lugnt och stilla – i växthuset.
Jag går ofta in där för att njuta av värmen och stillheten. Tomatplantorna står och väntar tålmodigt med rodnande frukter, tunga av sol och näring. I taket hänger druvklasar, ännu gröna men med första blå skiftningar, medan melonplantornas rankor ringlar iväg längs golvet i jakt på ljus och utrymme. Utanför bråkar vinden med buskar och träd, men här inne rör sig inte ett löv. Det är en plats för växande, för både växter och människor, skyddade från stormarna utanför.

Minnet av ett annat drivhus

Jag minns ett besök i ett annat växthus för länge sedan, innan jag ens hade en egen trädgård. På en elevutställning på Beckmans reklamskola i Stockholm hade de byggt ett knappt manshögt drivhus som besökarna fick kliva in i. Därinne var luften varm och fuktig, kanske fanns det även jord på golvet. Någonstans doldes en högtalare som spelade klassisk musik, och på en liten skylt stod det: "Du kan inte annat än växa".[5] Där fanns inte tillstymmelse till blad eller gröna växter, men känslan av liv, växande och mognande var påtaglig. Jag hade kunnat stanna därinne hur länge som helst, insvept i tyst värme och framtidstro.

Tomatens triumf

Mina tomater får ingen klassisk musik, men däremot lite flytande näring och nässelvatten då och då. Små, gula, päronformade dignar i långa klasar, medan de stora, saftiga röda tynger plantorna så att det ibland är svårt att förstå hur de alls kan hållas uppe.[6]

Tomaten är släkt med potatisen och kommer liksom den ursprungligen från Sydamerika. Till Europa kom den på 1500-talet, men trots sitt vackra smeknamn, "kärleksäpple", blev den ingen succé förrän flera hundra år senare. I Sverige slog tomaten faktiskt inte igenom förrän långt in på 1900-talet. Min farmor, född på 1880-talet, använde dem sällan och helst som dekoration. Idag är tomaten däremot en självklarhet – mitt italienskinfluerade kök skulle inte fungera utan burkar med krossade tomater till vinterns grytor och soppor.

Numera är den en av världens mest populära grönsaker, använd i tusentals maträtter globalt. Den soltorkas, pressas till juice, blir ketchup, röd pesto, puré, chutney och till och med marmelad av gröna, omogna frukter. Försök att föreställa sig pasta eller pizza utan tomater – nästan otänkbart. Barn som annars ratar grönsaker kan ibland tänka sig att smaka en tomatklyfta, och kanske är det färgen – den där intensiva, mustiga rödheten – som lockar. Den engelske trädgårdskonnässören Christopher Lloyd skriver i "Gardener Cook" att tomaten visserligen är god, men att dess vackra färg svarar för huvuddelen av attraktionskraften. Han varvar sina odlingsråd, hämtade från Great Dixter, med härliga recept inte bara på tomater utan på mängder av grönsaker, frukter och bär.

Tomatminnen och växande

När jag var barn älskade jag inte tomater. Jag tyckte att skalet fastnade i tänderna, fruktsaften brände på läpparna och fröna kändes hårda och ivägen. Om någon hade sagt att jag som vuxen skulle hitta min största lycka i ett växthus fullt av tomater hade jag inte trott dem.

Men nu står jag därinne, drar in den lätt fräna doften som bara tomatplantor har, beundrar de röda frukterna mot de frodigt gröna bladen och nyper bort tjyvskott. Jag njuter av stillheten och hettan, provsmakar en solvarm ’Gelbe Dattelwein’ – och slås av tanken att även jag vuxit, precis som mina plantor.