Bladlöss och nyckelpigor
Information från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU
Nyckelpigor och deras larver hör till bladlössens allvarligaste fiender. Nu visas det för första gången att bladlöss kan känna av att en växt ofta har besökts av nyckelpigor, och att de därmed har en möjlighet att undvika att slå sig ned på särskilt ”farliga” växter. Doftande fotspår och avföring som nyckelpigorna lämnar efter sig är de ledtrådar som bladlössen använder sig av, enligt en studie från SLU.
När en bladlushona väljer ut en plats att slå sig ned på gör hon det med stor omsorg. Det tar tid att lirka in sugsnabeln i de vävnader där växten transporterar näringslösning, och om det är en lämplig växt vill hon kunna stanna kvar och föda levande ungar under lång tid. De flesta djur har utvecklat beteenden som minskar risken för att bli upptäckt och dödat av rovdjur, och bladlöss är inget undantag. Rovinsekter är ett allvarligt hot mot en bladluskoloni som ogärna vill flytta på sig, och det har sedan lång tid varit känt att bladlöss utsöndrar ett alarmferomon när de angrips, vilket får andra bladlöss i kolonin att omedelbart släppa taget om växten och falla ned till marken. Vad Velemir Ninkovic och hans kollegor från SLU nu har upptäckt är att bladlössen tycks kunna bedöma predationsrisken redan innan de slår sig ned på en växt; att de undviker växter som ofta har besökts av nyckelpigor.
SLU-forskarna har i sin studie undersökt hur havrebladlusen (Rhopalosiphum padi) beter sig i olika situationer om de utsätts för de kemiska spår som den vanliga sjuprickiga nyckelpigan (Coccinella septempunctata) lämnar efter sig på ett kornblad, i form av fotavtryck eller avföring.
Spår efter nyckelpigor på ett blad utlöste undvikande beteenden hos bladlössen, och betydligt färre bladlöss valde att slå sig ned på ett sådant blad. Styrkan på reaktionen påverkades dock av antalet nyckelpigor som vandrat på bladet och av deras kön. Mest avskräckande var färska spår av flera nyckelpigor och spår av honor (som kan lägga ägg på växten). Spåret av en enda nyckelpiga var däremot lockande.
Författarnas slutsats är att en bladlus kan bedöma risken för att i framtiden bli uppäten av en nyckelpiga med hjälp av styrkan på de dofter och andra kemiska spår som nyckelpigor lämnat efter sig på en växt, och att de anpassar sitt beteende på ett ändamålsenligt sätt. Responsen försvagades t.ex. i takt med spårets ålder, vilket kan vara ett sätt att inte i onödan undvika växter där inga nyckelpigor rört sig på länge.
– Vi tror att den här predationsundvikande mekanismen kan ha en viktig roll i den biologiska kontroll av bladlöss som nyckelpigor står för i jordbrukslandskapet, säger Velemir Ninkovic. I framtiden kanske vi till och med kan utnyttja denna kunskap i växtskyddssammanhang.
#Mer information#
Velemir Ninkovic, institutionen för ekologi, SLU, Uppsala 018-67 25 41, Velemir.Ninkovic@slu.se