AUGUSTI
Av Malena Skote
Men det händer nånting såhär års. Det glesnar lite i den täta grönskan. Som om naturen var trött på att pråla med frodig grönska och ville lätta på kläderna och koppla av. I perennrabatten syns mest stjälkar och fröställningar. De ettåriga blommorna kämpar tappert på men även de tycks ha börjat tröttna.
Dessutom har solen gått i moln. Det har börjat regna igen. Temperaturen har sjunkit ner mot normala nivåer. Efter över en månad med det klimat som människokroppen (i alla fall min kropp) tycks skapad för är vi tillbaka till det normala. Till att börja frysa så fort solen går i moln eller skuggan kommer krypande. Till att gå in och tända kakelugnen när solen börjar dala.
De ljumma kvällarnas tid, då man kunde sitta ute till midnatt, är förbi. Och den nästan sydländska middagshettan, då det knappt gick att vara ute i solen, är över. Nu går det inte att inbilla sig att man är i Södern längre, nu är vi tillbaka i gamla kyliga Norden. Det är snart dags att flytta inomhus.
Men vid min trappa har jag en början till mitt eget lilla Italien. Där står en kruka med en blommande nerium. Den får mig alltid att tänka på bilresor i Italien där vild nerium, eller oleander som den också kallas, kantar autostradorna. Olika nyanser av rosa och vitt lyser längs mittsträngen i mil efter mil.
Jag fick mitt exemplar för flera år sedan. Det blommar med ceriserosa, fyllda blommor och är uppstammat till ett litet träd. Jag förstår givarens tanke. De ville ge något extra, något speciellt. Visst är jag glad över mitt ceriserosa träd men jag skulle varit minst lika lycklig med en enkelblommande, ljusrosa nerium, lite spretig, som den är när den växer vild.
På min stam kommer hela tiden nya skott som jag klipper av och sätter i vatten. Efter några veckor får de fullt av rötter och kan planteras i egna krukor. Snart kan jag kanta hela uppfarten till huset. Det ska bli mitt lilla Italien.
Nerium har odlats hos oss sedan 1600-talet. Under 1800-talet och början av 1900-talet var det den absolut vanligaste krukväxten. Till och med vanligare än pelargonen! Man kan se den på Carl Larssons akvareller från hemmet i Sundborn.
Att den så att säga dog ut har med den ökade bostadsstandarden att göra. Innan centralvärmen kom, som håller varmt i elementen dygnet runt, eldade man med ved i kakelugnar och kaminer. På natten slocknade elden och det blev kallt i rummen. Den sortens klimat med svala nätter passade nerium och flera andra krukväxter, fuchsia och myrten t ex. Nu när fler och fler hus får inglasade balkonger har nerium åter börjat säljas i blomsteraffärerna.
Trots att de hade vackrare krukväxter avundas jag inte dåtidens människor. Tänk att morgontrött kliva upp i ett utkylt rum och försöka få liv i en sedan länge slocknad brasa. Bara tanken får mig att njuta extra mycket av att vakna i ett varmt rum och naken kunna tassa in på badrummets golvvärmda klinkerplattor.
Som tur är har jag tillgång till ett ouppvärmt men frostfritt och någorlunda ljust rum där min nerium kan gå i vintervila. Den tål visserligen några minusgrader men måste få skydd från den värsta kylan och blåsten under vinterhalvåret.
Men just nu pryder den sin plats vid entrén, vid en södervägg, där trivs den förträffligt. Alla de andra krukväxterna är också på sommarbete i trädgården men de får stå i halvskugga under buskar. Just nu fyller ett häftigt spöregn geraniernas krukor med vatten och blåsten river i porslinsblommans rankor.
De börjar se lite trötta ut, krukväxterna. Det är kanske dags att flytta in snart, även för dem.
