Att ha en träd-gård

Nu är det borta! Gungträdet - det stooora körsbärsträdet i backen. Det hade en perfekt böjd och rejäl gren som hängde ut över den smala gräsremsan i backen. En gammal skraltig gunga hade där sin givna plats när vi tog över huset. Gästande barn har med skräckblandad förtjusning satt den i schvung.

Trädgårdens föränderliga stämning

Och visst ger det en alldeles särskild stämning åt en trädgård när det finns en gunga? Den associeras med så mycket positivt – drömmar, barndom, frihet, funderingar, lek, lätthet, pirr i magen… Trots att vi har ohyggliga mängder grenar i vår trädgård, finns ingen som längre kan axla ansvaret som gungstativ. Gungan är nu borta, och därmed har något av glädjen och det lekfulla mystikens skimmer försvunnit, åtminstone för stunden.

Om våra träd och deras historia

Under åren har många haft åsikter om vår trädrika tomt. Vi har dock alltid envist deklarerat att träden är vackra, insynsskyddande, fågelvänliga och att vi ändå inte tillhör skaran som njuter av att lapa sol timme efter timme. Skogsarbetande släktingar har ofta bekymrat skakat på huvudet och bara sett massor av arbete med gallring framför sig. Men gamle farbror Gunnar, expert på både skog och virke, var mäkta imponerad av våra spikraka gran- och tallstammar som strävar mot skyn. Tankfullt gick han omkring och klassificerade dem en efter en, klappade med van hand på barken, tog ett varv runt och la huvudet på sned för att inspektera kronan.

– Här har vi en A-fura, konstaterade han om en tall med omkring 110 centimeters omkrets i brösthöjd. Den skulle vara värd en hel del pengar – tills han insåg att diametern nog var för stor för att gå att behandla i modernt virkesmaskineri. Ekonomiskt blev det således ingen vinst, men för oss står tallen där som en underbar slutsten där öppen tomt övergår i blåbärs- och buskområde. På våren står den som en ömt beskyddande ent (gamla trädväsen i Tolkiens ”Sagan om ringen”) över en krokusklick vid foten, och stammen skymmer behändigt sikten mot grannens skrotiga gårdsplan.

Tallens betydelse för vårt hem

Framför huset, i fonden av ett vardagsrumsfönster, står ytterligare en ståtlig tall i sluttningen, vilken förre ägaren ville såga ned. Tack och lov blev vi tillfrågade först och kunde säga ifrån. Solnedgångens effekt på dess bark är magnifik mot de blånande fjärrbergen, och i somras märkte vi också hur den gav välbehövlig skugga åt vår nya, prunkande hortensiarabatt längs huset som annars snabbt hängde med flämtande blad i solskenet. Med tallens hjälp erbjuder vår stenlagda uteplats möjlighet till både sol- och skuggfika efter behag – så den får absolut stå kvar!

När solen får ta mer plats

Men något har ändå hänt med våra trädälskande hjärtan. Vi vill såklart fortfarande ha gröna väggar mot omgivande grannar och en livlig miljö för fågellivet, men vi har börjat inse att lite mer sol inte vore dumt. Kanske skulle fler av våra växter då överleva och tillväxten av mossa på taken bli mindre ymnig. På husets nordhörna kommer solen åt en liten stund på sommareftermiddagarna, mellan knotbjörken och det stooora körsbärsträdet. I somras smög sig erkännandet på: Vi ville faktiskt sitta lite längre där i våra baden-baden, med tidningar och en drink i handen, och njuta av solstrålarna. Dessutom var det inte särskilt kul att varje år kliva runt på en kladdig matta av små, svarta moreller som fåglarna gladeligen festade på medan vi trampade in dem i skorna. Blomningen på trädet har inte heller varit mycket att hurra för de senaste åren.

Så i lördags var det dags: Fram med motorsågen! Perfekt dag med snöfri, frusen mark och ljuvligt solsken. Fällningen var dock inte utan oro då trädet oundvikligen skulle landa rakt över en rabatt med flera rhododendron, benveden och min kära stjärnmagnolia som jag fått i present. Jag förberedde mig mentalt på visst svinn, men gjorde ändå allt för att skydda de känsligaste växterna. Magnolian och benveden fylldes i säckar så kvistarna förhoppningsvis skulle glida förbi. En mindre rhododendron bands försiktigt ihop för att minska ytan den kunde träffas på. Gunggrenen sågades av för att undvika studs och vältring. Nu var allt klart.

Själva fällningen och efterdyningarna

När det cirka 40-åriga körsbärsträdet till slut föll höll vi andan. Benvedssäcken fick sig visserligen en smäll, men i övrigt såg allt ut som före fällningen! Stammen hade vilat på gunggrensstumpen likt ett stödben, som hindrade ett ”platt” fall – och efter lite röjning kunde vi nöjt konstatera att benveden var hel och magnolian oskadd.

Skillnaden märktes genast i trädgårdsrummet: ljusare, rymligare och med möjligheten till fler nya växter och soligare uteplatser. Och vi har ju fortfarande två rejält stora körsbärsträd kvar, så både fåglar och vi kan njuta vidare.

Trädgården – en evigt skiftande plats

En trädgård förändras ständigt, och ibland krävs det kompromisser mellan känslor och praktiska behov. Gungan, träden och den omsorg om helheten som vi känner, är alla viktiga byggstenar för såväl trivsel, leklust som biologisk mångfald. Vare sig det gäller gungan som symbol för glädje och barndom, de gamla tallarna som monument över tid, eller filten av lav och nosande katterna vid fågelmatningen, är det tydligt att trädgården lever tillsammans med oss. Varje förändring ger nya möjligheter – och bidrar till minnen att bära med sig vidare.

Katten Assar på väg ned efter att motorsågens oljud tystnat – körsbärsstammen är rensad.

Trädets sista men vackra blomma.

Ett annat slags enastående blomma som överlevde trädfällningen – filtlav.

Här hjälpte stormen Per till med gallringen! Katten Pinglan inspekterar spangranen vid fågelmatningen.