Aplar och äppelträd

Karins krönika I förrgår kom försommaren till Astrid Lindgrens Näs. Vi hoppade över våren i år. Och sommaren kom i form av blommande aplar och äppelträd. En lastbil full av maj-fägring. Det skall erkännas att det gör mig en smula nervös. Frostnätterna hänger hotande över oss ännu. Men samtidigt blir man ju barnsligt glad av att se de där rosa, runda knopparna. En liten föraning om vad som komma skall.

Text och bild: Karin Eliasson

Kanske har jag en speciell relation just till äppelblomsknopp också. Den föddes under den tid då jag gick som lärling på Rosendals trädgård. Vi fick som elever där i uppgift att studera en och samma blomknopp på ett äppelträd under två veckor. Varje dag fick vi ägna en stund åt att teckna av knoppen, för att se dess förvandling. Det var en studie i äppelblom, men också en generell träning i att se förändringens detaljer. Och att njuta dem.

Nåväl, anledningen till att jag fick drömma mig bort i äppelblom redan i förrgår, är att träden kommer söder ifrån. Chauffören meddelade glatt att i norra Tyskland hade det varit 19° häromdagen. Jo, jag var förvarnad. Plantskolan var angelägen om att få iväg träden norrut, det brådskade. Och vi tog emot dem och hälsade dem välkomna med 6° och duggregn.

Aplarna skall pryda vår nya uteservering. En böljande anläggning på apel- och ängstema med en stilig inramning av ek- och lärkträ. Hur man än vänder och vrider på prioriteringarna i en publik trädgård så är restaurangen alltid ett hjärta. Vi vill alla äta och dricka, dröja oss kvar och njuta. Uteserveringen måste tas om hand med värme när man skapar en ny park. Det känns generöst mot besökarna. Så det har varit mycket fokus på detta område under höstens planerande. Och resan gick till Tyskland för att finna rätt träd.

Idén om apellunden tog form när jag bläddrade i en bok om Småland i somras. En gång i tiden var äppelängar ett vanligt inslag i det småländska kulturlandskapet. En bruksform där man hävdade ängen och samtidigt använde marken för fruktodling. Det var inte helt ovanligt att det emellanåt gick betande boskap på ängen och det gav äppelträden det där speciella utseendet med en skarpt definierad underkant på kronan, en beteshorisont.

De aplar, som vi nu placerat i vår ”serveringslund”, är både flerstammiga och uppstammade. Det ger dem en karaktär som faktiskt påminner lite om en beteshorisont. Och även om planteringen under inte kommer vara riktigt lika skir som en svensk sommaräng, är den inspirerad av dess växter och komponerad som ett härligt myller. Så har det småländska landskapet, om än i stiliserad form, ännu en gång hittat in i vår trädgård på Astrid Lindgrens Näs.

Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på Astrid Lindgrens Näs