Ängens dag!
Ängen är Sveriges mest artrika biotopen som har skapats av bönder genom århundraden. Den är också en guld- gruva för den som vill studera vilda blommor och insekter. En viktig del av Sveriges klimatarbete är att vi kan bevara den biologiska mångfalden som ängarna utgör.
Vid förra sekelskiftet fanns drygt en miljon hektar ängar, men idag har vi bara kvar en spillra på ca 6 000 hektar. Ängarna har helt enkelt vuxit igen med buskar och träd i brist på betande djur eller tagits i bruk för att producera säd.
Den som äger en äng och sköter den, gör ett viktigt arbete för framtiden!
Att sköta en äng
Naturskyddsföreningen ger bra anvisningar hur man sköter en äng:
Att sköta, eller hävda, en äng går till så här: på våren räfsas ängen och fjolårets löv och nedfallna grenar eldas upp. Detta kallas fagning. Under högsommaren, när örterna har utvecklat sina frön, slås gräs och örter. När det slagna gräset ligger på tork fröar växterna ofta av sig, så att det kan bli nya plantor nästa vår. Det slagna fodret torkas på hässjor eller vänds några gånger med hjälp av traktor. Även slåttern kan göras med traktor. Sedan är det viktigt att verkligen ta bort det slagna ängshöet. Det är just det att man ständigt tar bort skörden som gör markerna magra och därför så artrika.
Efter slåttern och skörden kan man låta djur beta på ängen och det är dags att hamla träden inför hösten. Genom att trädkronorna kapas blir det ljusare på marken, något som gör att gräs och örter växer bättre. Ibland behövs också röjning av buskar och träd, speciellt om ängen varit på väg att växa igen. Mager mark ger rikare flora
Det är alltså så att ängen hela tiden utarmas, blir magrare, genom att den skördas men inte gödslas. Man tar ju bort näring som sitter i växterna utan att föra dit ny. Det kan ju verka konstigt att mager mark ger en rikare flora, men så är det. Om markerna istället gödslas för att det ska växa bättre, så trängs en lång rad av alla vackra ängsväxter undan. Då gynnas några få, ofta högvuxna arter som hundkäx och älggräs. Dessa tränger undan och skuggar de lägre, späda arterna.
Typiska ängsväxter är gentianor, ögontröst och jungfrulin – småväxta och otroligt söta växter. De mer pampiga orkidéerna tillhör också ängsfloran i områden med gott om kalk i marken. Även många orkidéer kräver alltså slåtter eller bete för att klara sig.
Lokalt ängsarbete
Idag kan man tack vare EU:s gemensamma jordbrukspolitik få ersättning för att sköta ängar enligt vissa regler. Förutom bönder sköts ängar av bland annat Naturskyddsföreningens lokala kretsar, hembygdsföreningar och av en del skolor. På Gotland har massor av skolor en hel skoldag varje vår då de är ute och räfsar de vackra ängarna för att orkidéer ska fortsätta att trivas!
Arbetet är viktigt för den biologiska mångfalden och är en bra aktivitet att samlas kring lokalt. Bland de ängar som Naturskyddsföreningens hävdar, sköter på traditionellt sätt, återfinns en stor variation av ängstyper. Vissa av ängarna har en lång hävdhistorik, andra kretsar har restaurerat ängar som inte varit slagna på decennier.
I många fall har kretsarnas och länsförbundens arbete lett till att artrikedomen på ängarna ökat. Vissa kretsar har ängar med fridlysta och regionspecifika arter som fältgentiana, hartmansstarr och orkidéer. I varje län finns det åtminstone en äng som hävdas av en krets inom Naturskyddsföreningen.