SEPTEMBER
Av Malena Skote
Allting måste jag ta omhand, för en lite småsnål hushållningstant i mig menar att ingenting får ligga på marken och ruttna bort. Det vore nära nog en dödssynd.
Och all squash sen. Jag småskrattar åt min i våras stora iver över de olika sorterna; gul UFO-squash, blå vintersquash och kastanjesmakande grå och hur jag längtade efter att de skulle börja bära frukt. Jag skulle bara vetat, tänker jag när jag vid midnatt äntligen häller sockerlag över den sista burken syltad squash.
Men visst är det härligt med egna grönsaker i frysen, saft och sylt i skafferiet. I vinter ska vi ej hungra vi, konstaterar jag med tomtebomammans nöjda präktighet. Drygar ut hushållsbudgeten gör det ju också även om syltandet och konserverandet inte är lika livsnödvändigt som i början på seklet då alla husmödrar värda namnet stoppade allt matnyttigt från täppan i glasburkar och satte parafin på. Av tradition men också av ekonomiska själ.
På trettiotalet kom den nya tiden med snabbköp där sylt och saft lätt kunde anförskaffas så att den yrkesarbetande kvinnan äntligen kunde slippa det tunga konserverandet varje höst. Egen odling ansågs otidsenligt och många grönsaksland och rabatter las igen med gräsmatta. På fritiden skulle man utöva rekreation, dvs. vara tillsammans med familjen på den öppna och soliga gräsmattetomten.
Nu är det åter populärt att odla och ta hand om skörden. Mest av smak- och trivselskäl, kanske. Men också av ekologiska, i den egna trädgården kan vi ju billigt odla giftfritt. Själv tycker jag det är sinnligt och närmast romantiskt när köket fylls av doft från nykokt äppelmos. Lite sorgset också eftersom det hör ihop med sensommar och den kommande hösten.
Varje år i September besöker jag en förvildad gammal fruktlund. Här växer många olika sorters äppelträd. Knotiga, förvuxna, inte alls rikbärande eller med perfekta frukter men fullt tillräckligt för mitt behov. Gamla risiga plommonträd bär gula, röda och rosa plommon som ser ut som små påskägg. I det meterhöga gräset växer stolta fjällskivlingar och björnbärssnåren dignar av de svarta bären. Jag känner mig rik när jag går där med korg på armen och plockar.
Fruktträdgården hör till en sen länge nerbrunnen herrgård. Här odlades och skördades storhushållets hela frukt och bärbehov. Säkert fanns, som brukligt var, en anställd trädgårdsmästare som skötte beskärning, plantering och skörd och kanske till och med åkte till stan och sålde överskottet för herrskapets räkning. Jag ser också framför mig en hel stab av kökspigor i vita förkläden i det stora herrgårdsköket som syltar pumpor, torkar äpplen, lägger in rödbetor. Det gällde att se om vinterns förråd. Kanske fanns här orangerier och växthus med varmbänkar för tidig uppdragning av primörer så att herrskapet kunde serveras nyskördade rädisor i februari!
I John Seymours roliga bok Självhushållning beskrivs alla grundläggande sysslor som en självhushållare bör kunna; bryta mark, odla vete, ysta ost, brygga öl och konservera tomater. Att själv odla all sin mat innebär att man inte hinner göra nånting annat inser jag. Nästa år blir det bara en squashplanta.
