Vinnare i novelltävlingen - Rapsodi i färg

Rapsodi i färg

• Lisa, var är du? Är du klar med lilla krattan? Jag behöver den nu!

Jag ropade inåt garaget. På andra sidan, framför de öppnade garagedörrarna, var min lilla dotter sysselsatt med att kratta invid infarten. Trodde jag. Inget svar. Nåväl, flickebarnet hade väl lagt ifrån sig krattan och gått tvärs över gatan till sin lekkamrat. Jag var inte orolig. Vårt lilla radhussamhälle var så lugnt och stilla, utan trafik, att jag inte behövde oroa mig för min sexåring. Lena, fyraåringen, lekte lugnt och stilla bredvid mig. Hon petade maskrosstjälkar i varandra för att binda en krans, medan jag låg på knä och rensade gräsmattan från det envisa ogräset. Maskrosorna höll nästan på att ta över i gröngräset.

Nu måste jag tillägga att jag älskar maskrosor. Inget kan göra mig lyckligare än en guldglänsande maskrossäng. Men jag vill inte ha dem i min trädgård. Där ska det bara vara grönt gräs, härligt, mjukt grönt gräs, så att flickorna och jag kan dansa i våra nattlinnen i det daggvåta gräset tidigt på morgonen. Jag kan förstå målaren van Gogh, som ville äta den gula färgen, så tokig blev han när han såg ett fält fullt av solrosor. Gult, gult så att man blir tokig – ja, så är ett fält fullt av maskrosor. Men inte i min gräsmatta!

Ett oväntat resultat

– Mamma, kom får du se så fint det har blivit, hördes plötsligt Lisas ivriga röst inifrån garaget. Jag lade ifrån mig maskrosjärnet och gick in i garaget och ut på andra sidan. Där stod flickebarnet med krattan i högsta hugg och strålade mot mig.

– Titta mamma, så fint det har blivit, upprepade hon andfått och pekade mot den smala jordremsan mellan uppfartens stenläggning och grannens husvägg.

– Jag har rensat bort allt ogräs som hade kommit upp där. Allting, mamma, inte ett ogräs finns kvar. Min dotter hoppade nästan jämfota av glädje och var uppfylld av sin egen duktighet.

Redan innan jag tagit de sista stegen ut på uppfarten anade jag vad som väntade. Och jodå! Raden av sommarblommor som jag sått i den smala jordremsan, och som till min glädje just visat sina första späda blad samma morgon, var nu borta. Totalt borta. Inte ett blad, inte ett enda litet strå stack upp ur hela den långa jordremsan.

Reaktionen och minnesbilden

Idag, decennier senare, inser jag att jag borde ha berömt henne för hennes flit, men då – när jag stod inför den svarta, nykrattade jorden – blev jag bara ledsen, förtvivlad och arg. Jag minns inte vad jag sade, men det var knappast några vänliga ord. Snarare en rejäl utskällning, vilket jag ångrat hundratals gånger. Naturligtvis grät Lisa strida tårar när hon märkte hur arg jag blev. Lena, som hade följt efter, blev lika ledsen av ren sympati med sin storasyster. Till slut stod vi alla tre och grät – Lisa för min ilska, Lena för sin systers tårar och jag över min oförmåga att tygla besvikelsen.

Växtglädje och trädgårdspassion

Åren gick. Ofta trodde jag att jag hade förstört mina döttrars glädje för trädgård och blommor. Men jag bedrog mig! Flickorna växte upp, gifte sig och började med egna hem – och där prunkade krukväxterna i alla färger och former. Sticklingar byttes mellan systrarna, fönsterbrädorna blev snabbt gröna oaser och middagsbordet fylldes med samtal om hibiscus, pelargonier och murgröna. Växtglädjen levde kvar, trots min gamla utskällning.

Intresset för träd, buskar och blommor växte sig bara starkare hos båda. Ofta talade de om farmors trädgård, där barndomens timmar fylldes av saft, kakor och praktiskt trädgårdsarbete. Hjälpen med att plocka hallon, gräva upp potatis – ja, till och med att vända i komposten och känna dess jordiga doft – blev värdefulla minnen.

Systrarnas skilda trädgårdsstilar

Så småningom tog lusten till en egen trädgård överhanden. Först det ena, sedan det andra flyttlasset gick till hus med riktiga trädgårdar. Roligt nog valde mina döttrar helt olika vägar. Den forna sexåringen, nu en äkta friluftsmänniska, har en trädgård där ett tolv meter högt berg förvandlats till en modern Babylons hängande trädgård. Sluttningar planteras med färgglada buskar och blommor, där perukbusken och korallkornellen tävlar i färgprakt och klängväxterna omfamnar fruktträden. Rabatterna räcker aldrig till för alla "oumbärliga växter", så krukor av alla slag får hjälpa till tills nya rabatter kan grävas fram ur berget.

Fyraåringen blev en elegant dam med lika elegant trädgård: växterna står i terrasser, köksträdgården är noggrant rutad, och de rosa hortensiorna planterade på rad bland väldoftande lavendel. Blommande lökväxter lyser under hasselträdet om våren, syrenerna går i vitt och lila. I den här trädgården är gult bannlyst, med undantag för guldregnet som en kort tid på våren fyller trädgården av solglans. Kryddor och häckar är välklippta och noga avvägda.

Ett familjeminne i färg

Men något är gemensamt. Oavsett stil, går vi – precis som deras farmor brukade – varje vår och sommarkväll ut för att njuta av trädgården och samtala om färger, former, och lyckan i odlandet. Och alltid, som amen i kyrkan, kommer minnet av denna barndomshändelse upp. Idag skrattar vi hjärtligt åt det hela – Lisas noggranna rensning av både ogräs och alla mina sådda blommor har växt till ett älskat familjeminne, en rapsodi i färg, full av livets nyanser.

Vill du läsa fler berättelser om minne och livslust – ta gärna del av Vinnare i novelltävlingen - Ett vackert minne.