Mördarsniglar i trädgården

När vår köksträdgård invaderades av sniglar ställdes man inför de stora existentiella frågorna. Vad vill jag med mitt liv? Är köksträdgården viktig? Skall man vara snäll mot alla djur?

Till yttermera visso fick man ett antal mera vardagliga problem att grunna på. Hur kan något så litet som en snigel äta så mycket, och hur kan något så långsamt som en snigel röra sig så fort?

Men allvarligt talat, när vi hittade vår första rödbruna besökare i trädgården tyckte vi att det var ett lustigt fenomen. Sniglar skall vara svarta och se ut som de alltid gjort. Men det tog inte lång tid förrän vi upptäckte vad de verkligen gick för. En morgon fann vi att hela landet med plocksallat var renrakat. Runt de sorgliga resterna av våra grönsaker låg ett antal feta röda sniglar.

Jag skall aldrig mer åka till Spanien!
Den våren fylldes tidningarna om artiklar om Spanska Skogssniglar. Berättelserna om deras härjningar tröstade till en del men det gjorde inte tillståndet i vår trädgård bättre. Eftersom vi bor i ett stort villaområde så har vi många grannar som entusiastiskt sköter sina trädgårdar. Tyvärr så hade dessa grannar ingen aning om att de högar med gräsklipp och annat trädgårdsavfall som de la lite här och där var riktigt godis för sniglarna.

Den våren och sommaren blev inget vidare för vår köksträdgård. Vi närde ett hopp att den nordiska vintern skulle ta kål på dessa besökare från den soliga södern, och försökte under tiden att hålla det hela flytande genom att hålla sniglarna borta från grönsakerna så gått det gick. Men det är inget roligt att äta jordgubbar som någon redan smakat på. Allihopa!

Besvikelsen
Nästa vår kom med besvikelsen, sniglarna hade klarat sig under vintern och hotade redan de späda skotten i trädgården. Vi börja prova på alla de standardknep som tidningarna beskrev. Vi saltade på sniglarna, vilket förvisso tog kål på sniglarna, men också lämnade små bruna fläckar i gräsmattan. Vi satte ut ölfällor, vilket förmodligen mest gladde sniglarna, vi klippte dem med sax och vi plockade dem i hinkar. För varje snigel vi tog livet av fick vi tre nya. Varje morgon så var grönsakerna lik förb-nn-t mer eller mindre uppätna.

Far i huset som är mest händig, försökte under sommaren med allehanda knep för att tackla sniglarna. Om det inte går att få bort dem så kanske det går att på något sätt hålla dem utanför trädgården i alla fall. Det kändes inte rätt att använda kemikalier, för hur det än är, så är en köksträdgård den plats som man verkligen vill ha giftfri. Vi vill veta att det vi äter därifrån är verkligen rent på alla sätt. Det innebar att sniglarna måste tacklas på annat sätt. Uppfinnar Jocke skulle ha jäst av stolthet om han åstadkommit lika finurliga grejor som de vi ställde ut i vår trädgård på nätterna. Det var små staket med utåtböjda toppar. Det var små vattenfyllda rännor. Det var plankor med spikar som små staket. Det var små plåtbitar som vippade över när sniglarna försökte krypa på dem. Uppfinningsrikedomen kände inga gränser.

Hur vi än gjorde så kröp sniglarna över eller genom våra staket. Det är visserligen fantastiskt att se en snigel krypa över den vassa ändan på spikar utan att skada sig, men när man vet att han (hon/den?) är ute efter mina ärtor så kan man ganska enkelt hålla sin glädje i styr.

När hösten kom så var det nästan en befrielse. Ingen mera trädgård. Min fru började tala om att lägga igen alltihopa och göra gräsmatta av det hela.

Lång dyster paus..........

NÄSTA SIDA

Åkersnigel

Åkersnigel