Det går vilt till i trädgården

Av Elsa Rensfeldt Larsson, Luleå/Norrbotten.

Häromdagen råkade jag skrämma ett keligt igelkottspar som knuffade och buffade på varandra på vår bilparkering där jag bor. När jag kom rusande, lite sen till jobbet, så sprang herr och fru igelkott och tog skydd under ena grannens bil.

Djurvän ska man ju vá så sprang undertecknad in i huset igen och meddelade grannen att hon hade besök under sin bil.

På kvällen berättade hon att hon fått kämpa i en halvtimme för att få bort kottarna. Hennes bil är så låg att hon inte vågade köra ut för då hade kottarna följt med.

Vad göra? Jo, den vänliga lilla människan försökte med att kasta sten - ja, alltså på sin egen bil - för att skrämma. Inget resultat. Då kastade hon stenarna lite löst mot kottarna, som framhärdade.

Till slut kom en annan granne och undrade vad som var på gång. Han tog resolut till sopkvasten och makarna kotte fick finna sig i att bli framsopade. Ja, nöden har ingen lag, så är det bara.

Mera lätthanterliga gäster är fåglarna som sjunger och inreder sina nästen i vår trädgård i stan. Vi blir lika glada den vårnatt då rödstjärtens vemodiga och varierade sång vibrerar som den vackraste musik. Tyvärr har den svårt att behålla sin tilltänkta bostad, för rätt som det är, så har den svartvita flugsnapparen flyttat in och han inväntar ingen budgivning på den överhettade bostadsmarknaden.

Nu väntar vi bara på att fjärilarna ska förgylla trädgårdslivet. Men vi lär få vänta ser det ut som. Det är fortfarande kallt, kallt, kallt. Var är sommaren? Är det ni sörlänningar som inte släpper den ifrån er?

Det är väl risk att jag spär på fördomarna om vårt kalla klimat här i norr, men jag måste erkänna att jag faktiskt tog på mig en skön vintermössa i bisamskinn när jag sista dagarna i maj vandrade ned till Råneälven för att kolla att inte vårfloden tagit vår roddbåt.

Hoppet är det sista som överger en, snart måste det bli varmare!