DECEMBER

Vinterträdgården står naken och avskalad. Trädens livsandar har krupit långt ner i rötterna och slumrar i skydd av jorden. Färgerna går i brunt och grått, i bästa fall vitt. Det är tyst och stilla. Doftlöst och kallt.

Av Malena Skote

Inget grönt spirar. Inga ljumma vindar får ängarna att bölja, inga löv prasslar och inga fåglar kvittrar. Huttrande försöker jag minnas sommarsolens värme mot kinden och syrenernas doft.

På vintern ska man ägna sig åt att planera nästa sommars trädgårdsarbete, skissa på nya rabatter och läsa frökataloger står det i alla trädgårdsböcker. Visst, det är kul att läsa och planera men vad hjälper det när kroppen skriker efter värme, öronen vill höra sädesfälten rassla och näsan vill borra sig ner i en stor nyutslagen honungsros?

Sommaren är sinnlighetens årstid. Det är den tid då våra kroppar och sinnen får äta sig mätta på intryck så de kan klara sig på svältkosten som tilldelas dem under vintern. Det är också den tid då kroppen kan få känna sig viktig i förhållande till det annars så överskuggande intellektet. De försummade lukt- och känselsinnena får arbeta igen. Huden och näsan behövs för att kunna uppleva sommaren.

Hur överlever man vintern när man inte får gå i ide? Och inte har råd att åka utomlands? Eller inte heller kan flytta söderut? Ett hus i södra Spanien, där grönskan kommer åter i november och apelsinträden blommar året runt vore ju annars ett alternativ...

För den som råkar ha fem sinnen som alla vill bli ompysslade året runt kan vintern bli en brydsam tid. Nu kommer ingenting automatiskt, som sommarsol och fågelkvitter gör. Man får själv ombesörja aktiviteterna; varma bad med örtoljor (lavendeldoften förvandlar badrummet till en sydfransk oas), hallon och vinbär från frysen, tinade med socker (sommaren kommer på blixtvisit!). Citrusfrukterna hjälper mig genom vintern; med sina lysande färger, vackra former och doftsensationer när man bryter skalet. C-vitaminerna inte att förglömma.

Julen kommer som en räddande ängel för förkrympta, halvt ihjälsvultna sinnen. Apelsiner med doftande nejlikor hängs i taken, juleljus sprider levande skuggor på strama väggar, lukten av saffran, kryddsill, pepparkakor, stearin, lack, hyacinter sprider sig. Barr och nötskal krasar under fotsulorna. Julstjärnor lyser röda, amaryllisknoppar sväller. En mistel i en dörrpost...

Tack och lov för julen säger sinnena medan intellektet suckar över trängsel och stress.

Efter nyår får inte sinnena glömmas bort under den ljusare delen av vintern, de måste fås att hålla ut tills små snödroppar och vintergäck tränger upp ur vintersömnen, tills solen börjar värma igen och frosten inser att den är besegrad.

Så här skriver Björn berglund i "Göktytan flyger": "Hur underbart när kropp och själ får mötas på nytt efter att ha varit åtskilda den långa vintern. Varje frostkall dag har de sökt efter varandra. Själen har ofta hängt framför munnen, det har man kunnat se sin andes dräkt men utan att den lyckats ta sig över läpparna in, hur andfådda vi än har varit; endast någon hastig kyss i förbifarten."

När leriga fält torkar upp och vinden börjar dofta igen möts kropp och själ.
Se, nu har vi klarat vintern.