APRIL

Av Malena Skote

Hans trädgård, omgiven av åkrar på alla sidor, var en bit vildvuxen djungel mitt i det strikta, inrutade odlingslandskapet. En fristad för småkryp, insekter och utrotningshotade örter. Här kunde murgröna och kaprifol kasta sig högt upp i träden. Grodor söka skydd under pestskråpets stora blad.

Den numera sällsynta åkerklätten som för bara 20 år sedan var ett ogräs fick självså sig så mycket den ville. När jag förundrades över de många vilda blåklockorna sa han alltid:

• Jag älskar blåklockor. Och då kommer de till mig!

  Några rosor hade han minsann också. Men eftersom min vän var mycket för att låta naturen ha sin gång var de kanske inte vad vi skulle kalla välskötta. Inträngda mellan baldersbrå och kardvädd blommade de oftast med bara en eller två rosor per buske. Men hur vackra var inte dessa enstaka rosblommor!

Det mesta i trädgården fick växa som det ville. Det var knappt att han nändes klippa gräset. Men man måste ju komma fram, sa han uppgivet och tog en runda med sin handdrivna gräsklippare. Maskrosor och nässlor fick förstås inte sprida sig på andra växters bekostnad. Och kirskålen hade han stoppat genom att gräva ett två decimeter djupt dike runt beståndet. Nu fick den hålla sig på sin kant.

Min vän älskade att jobba i trädgården. Och en vild trädgård verkade kräva minst lika mycket arbete som en ordnad.

När jag nu några månader efter hans död besöker trädgården skymtar en späd grönska i de oregelbundna rummen med väggar av fläder, asp och syren. Jag följer de smala, slingrande stigarna mellan rufsiga ruggar av fjolårsgräs och akvilejors fröställningar.

När jag kliver ut på ängen bortanför den lilla aspdungen, där solljuset brukade silas så vackert på sommaren, friskar vinden i och det luktar tidig skånevår.

Det lilla växthuset, ihopsnickrat av gamla fönster, blänker i solen. Allt är som det brukar vara. Och ändå inte. Det verkar som om trädgården redan saknar sin trädgårdsmästare. Påskliljorna skakar vilset på sina huvuden i blåsten som om de tittar efter sin husse. Vad ska nu hända med oss?

En trädgård är förgänglig precis som människan. Hålls den inte efter som den brukar kan den förändras till oigenkännlighet inom loppet av ett par månader.

Denna trädgård var mycket personlig. Den var ett uttryck för trädgårdsmästarens egen karaktär, hans smak och syn på livet. Den kommer snart inte att finnas mer, förutom i huvudet på oss som tyckt mycket om den.

Nu får den nye ägaren sätta sin prägel på trädgården. Den blir aldrig lika dan igen men jag hoppas den blir lika personlig.