Vinnare i novelltävlingen - Granplantan

Av signaturen nosse

Granplantan

Det var en dag för flera år sedan. Barnen var små. Vi hade åkt några mil från kusten in i landet för att hälsa på mina föräldrar. Dom bodde underbart vackert på en höjd vid en sjö. En härlig naturtomt med blåbär, hallon, löv- och barrträd. Där vi bodde var det flera kilometer till närmaste dunge. Och sjöarna bestod av livsfarliga märgelhålor. Där hade bönderna förut hämtat märgel som blev gödsel på åkrarna. Landskapet var helt platt. Så våra barn tyckte att morfars stora tomt var underbar. ”En annan värld”.

I vår egen trädgård växte många äppelträd. Huset hade tjänstgjort som byskola några decennier tidigare. Antagligen var träden en sorts skolträdgård. Mitt trädgårdsintresse hade vaknat rejält efter flytten hit. Jag planterade i de rabatter som fanns och gjorde även några nya. Flera hundra påskliljor gladde både familjen och förbipasserande under vårarna. Våra barn vande sig från början att vara rädd om växter och djur.

Vi var som sagt hos mina föräldrar. Barnen var ute och lekte och vi vuxna satt och pratade i köket. Plötsligt öppnas dörren och äldsta dottern, 8 år, kommer inspringande. Med andan i halsen ropar hon till mig: -Mamma, du som gillar växter, här får du en planta! Vi blev både paffa och fulla i skratt när vi såg plantan. I handen höll hon en liten granplanta, kanske 40 cm lång, med rotsystem men utan jord. Hon och syskonen hade varit en bit ner i skogen och lekt. Här hittade hon en liten frösådd granplanta. Den måste mamma bli glad för, tänkte dottern. Som lantbrukardotter och trädgårdsentusiast insåg jag att lite fukt skulle behövas för att kunna transportera hem granen. Lite vått hushållspapper fick duga. Det kändes som en chansning om plantan skulle överleva eller inte.

När vi kom hem letade vi upp en lämplig plats i trädgården där vi grävde ett hål och satte ner den. Den fick stå på gräsmattan en liten bit från köksfönstret. Jag tror att vi kände att plantan behövde daglig tillsyn. Och här hade vi god uppsikt. Granplantan sköttes noga med vatten och allmän omvårdnad.

Plantan tog sig och växte över förväntan trots sin dåliga start. Gröna, fina skott gjorde att den snabbt blev högre för varje år. Men dessa vackra gröna skott, så veka, blev också dess olycka. En vacker sommardag hade barnen besök av en liten kusin som mer tänkte på vad som var praktiskt för stunden än naturens liv. Hans huvudbonad värmde för mycket i fotbollsmatchen så han tog helt enkelt av den och hängde den på närmaste ”hängare”. Det råkade vara den lilla granen, som då var i lagom höjd för ynglingen. Det blev för mycket för det långa, fina toppskottet. Granen var ända tills nu mycket välväxt. Men skottet gick av. Efter denna behandling uppstod så småningom två toppar på granen. Jag kunde inte ta bort något av dom. Det skulle bli skevt.

Granen fortsatte i alla fall att skjuta i höjden. Snart kunde vi pryda den med en ljusslinga till Advent. Riktigt vackert att ha utanför köksfönstret. På somrarna placerade vi några gamla, lite slitna rödlaserade trästolar framför. Den röda färgen blev fin mot granens mörka grönska. Här kunde man sitta och koppla av i kvällssolen. Grannens katt gillade också att ligga under granen och få lite svalka varma sommardagar. Efter ytterligare några år hade den lilla, lilla granplantan blivit så stor att ingen nådde upp till dess topp. Ljusslingan byttes mot ett nät runt den nedre delen av granen.

Det fanns många växter, små och stora i vår trädgård. Men den lilla granplantan som så impulsivt fick lämna sin naturliga plats för att växa hos oss blev hela familjens älskling! Att få följa den från sin längd på ca 40 cm till att bli hög som ett hus. Det var speciellt för våra barn men också för oss vuxna. Dom två topparna störde ingen av oss.□□