November

Jag har alltid gillat november. Uppvuxen vid havet tog jag alltid Gröna vägen som saknade gatubelysning dit ned på kvällspromenaden. Där traskade jag i det mörksuddiga novemberdiset med den fuktmättade luften kittlande i mitt leende ansikte.

Text & Foto: Elisabeth Andersson

November, rik på färg och spänning!

Tisdag 28 november, 2006 och termometern visar + 10º, mulet men uppehåll. Jag tittar ut genom mitt spröjsade fönster och ned över vår branta mossgräsmatta. Den lyser härligt grön och mjuk mot de bistra, brungrå stammarna i skogspartierna som flankerar båda sidorna om backen. Sjön Mjörn ligger som en stålskiva nedanför skogsranden några hundra meter bort, och de skogsklädda höjderna på andra sidan vattnet avtecknar sig dimblå. Hur står det till där ute, denna säreget varma november?

Jag drar på mig mina älskade blåbyxor, ständigt med sekatören på plats i den högra utanpåfickan. Den blå fliströjan värmer gott. Fötterna träs i de obligatoriska träskorna och huvudet får prydas av en knallgul keps från Hamek. Vad skönt att kunna gå ut i sin trädgård och se ut precis hur som helst! Mig skulle trendoraklen i Stockholm se, tänker jag förnöjt. Sådana här tjejer finns faktiskt också!

Med tre ystra katter kring benen påbörjar jag min senhöstiga trädgårdsbesiktning. I löksandwichen har flera lökar skjutit upp spensliga små bladruggar – hur skall detta gå? Hyacintbladen är givetvis nafsade av rådjuren, konstaterar jag syrligt. Syrenerna i rabattens bakkant har spetsiga, ljusgröna och saftiga knoppar i givakt. Jag går upp för trappan i den låga stödmuren på husets baksida och hälsar på min ormhassel. Busken började sitt liv hos mig på en balkong i miljonprogrammets Västra Frölunda i Göteborg. Nu står den här i gråvädret med små pigga gröna bladknoppar och trinda ljusa hängen i allt sitt grenknorvel.

Växthuset är tömt och man borde väl skura det, enligt alla trädgårdstidningar, men nej, inte idag heller… Undrar om det skulle ha någon inverkan på det där förbaskade gråmöglet som alltid sabbar mina växter? Då vore det kanske värt besväret. Lutad mot den fina gråstensmuren som gärdar mot skogen bakom huset står, likt en hög och smal gravsten, en vackert ljus kalkstensskiva med profilhuggen kant; förmodligen ett kasserat trappsteg. Den är en av alla stenskatter vi har hittat och grävt upp ur jorden på denna tomt. Nästa år skall stenstycket bli en fin bänk längs växthusets ena långsida. Möjligen blir det startskottet för en liten provencalsk hörna mitt i tallskogen.

Två mörka små sniglar med orange undersida mumsar på foten till en tjusigt rödlila kremla. Det blev deras sista måltid. En annan randig rackare kamperade på ett sommarfräscht Nora Barlow-akvilejablad i backen på framsidan av huset. Stjänmagnolian där intill står full av ludna, trotsigt vårväntande små knoppar. Alpsocken signalerar dock tydligt att det är höst med sin gulbrungröna färgflod. Gulplistern mår sommarprima där den väller ut runt den lilla rhododenronbusken i rabatten mittemot, på andra sidan trappan. Jag sätter mig på en sten och betraktar den vingade benvedens gröna och brunrosa vassa linjespel, även den full av knopptaggar. Blicken sveper ner till äppelträdets brandgula löv, undrar verkligen vilken äppelsort det är? Nästa år måste vi anlita expertisen.

Jag går ned till vår nya älskling, en sammetshortensia och smeker de mysiga bladen som gör skäl för namnet. Blomställningarna är så fantastiskt vackra i sin eternellform med blåsvart mitt, kransad av de raffinerat enkla beigerosa, nu nedåtvända blommorna. Måtte busken överleva vintern på sin steniga, lömska botten som kan skapa ishålor kring rötterna. En liten lövhög ligger bredvid den och väntar på att jorden skall frysa till så den får bli täcke.

Rundan börjar lida mot sitt slut och jag traskar in i nordbrantens lilla skog vid det gamla berberissnåret som är översållat med lackröda små bär. En nötskrika flaxar iväg med en hasselnöt eller ett ekollon. Fågelns metallicblå fläck glimmar till i flykten. Skogsbingelns gröna blad och de härligt mossbelupna stenarna piggar upp i den bruna lövmattan. Hur mår blåsipporna så här års? Jo då, där står allt ett litet tappert blad! Jag får syn på de fläkta, kanelbruna såren på den döende rönnens glänsande, fläckigt grågröna stam. Vilket konstverk! Entitans sugande "pitjä" hörs plötsligt ovanifrån och väcker mig ur betraktelsen.

Berberisen bjuder på färg i november.

Ett tappert blåsippsblad.

Stenfynd i väntan på att få bli bänk, sällskapat av katten Foxie.

Sammetshortensians enastående blomställningar.

Här dåsar en dallrande liten höstsnigel på ett sommarfräscht akvilejablad.