Lupiner

  • Trädgård

Lupiner tillhör de mera kända bland trädgårdsväxterna, såtillvida kända att man har tröttnat på dem. Under en tid har man rynkat på näsan åt dem och sagt att de sprider sig ju som ett ogräs och dem ska man inte ha i blomsterlandet. De frösår sig ju lätt och ses därför ofta förvildade lite varstans. De härstammar ursprungligen från Nordamerika.

Men har du tittat närmare på de nya sorterna som har tillkommit under de senare åren? De är långt ifrån de visserligen förtjusande, men ack så invasiva "vilda", dvs. förvildade blomsterlupiner, eller vildlupiner som de också kallas, Lupinus polyphyllus, de som pryder vägrenar, ängar och skogsbryn. Denna "vilda" lupin är utmärkt just till detta ändamål, den är vacker, väldoftande och en riktig humle- och fjärilsväxt där den blommar i tusenfalt på sina ställen på försommaren. Och vad vore midsommar utan väldiga buketter vilda lupiner i stora hinkar och gamla mjölkkannor och som dekoration i majstången. Den dominerande färgen är blått i olika nyanser, men den finns även i rosa och vitt. Som barn roade vi oss genom att inför midsommar springa omkring i lupinsnåren och leta efter så ovanliga färgkombinationer som möjligt.

Lupinen är mycket härdig och kan odlas över nästan hela landet. Den trivs i de flesta, inte alltför näringsrika och gärna kalkfattiga jordar.

Den är en bra jordförbättrare, då dess kraftiga rötter luckrar upp jorden effektivt. Blasten kan plöjas ner och fungera som gröngödsel då den är kvävefixerande, men i det avseendet är den ettåriga gullupinen, L. lutea, bättre, då den inte har fleråriga rötter.

Olika arter av lupin, som L. angustifolius, L. lutea och L. alba angrips inte av ärtrotröta, varför de kan vara lämpliga ersättningsgrödor för ärter till foderändamål.

De äldre lupintyperna innehöll höga halter av alkaloider och tanniner som gjorde dem olämpliga som foder, men de nya sorter som finns idag bedöms vara lämplig mat till både nötkreatur och grisar.

Men tillbaka till de nyare trädgårdssorterna. Det ligger ett gediget förädlingsarbete bakom dagens färgglada sorter, främst har engelsmannen George Russell gjort ett stort jobb. Därför heter de mest kända hybriderna just russellupiner eller regnbågslupiner som de också kallas. De är en korsning mellan ovan nämnda L. polyphyllus och L. arboreus och benäms L. x regalis. Det kommer från latinets lupus = varg och regalis = kunglig.

Dessa moderna lupiner ser vi i dagens planteringar, men även Vägverket har sått sådana vid vägrenar på sina ställen och de är ju mycket vackra att titta på. De finns i alla regnbågens färger och i otaliga färgkombinationer, de brukar oftast vara tvåfärgade så att "seglet" har en annan färg än "läppen". Färgkombinationerna är starka, t.ex. gult/orange, karminrött/lila, mörkviolett/gult och många fler.

De mest enastående färgerna har fått egna sortnamn. Men det kan vara svårt att hålla sorterna konstanta, då de blandar sig hej vilt om det finns andra lupiner i närheten och av sådden kan det bli någon annan färg än den lupin hade som man tog fröna ifrån.

Därför köper man oftast fröna som en regnbågsblandning och det kan vara tjusningen med dessa lupiner, man vet aldrig vilka färger det blir.

Men eftersom lupinen är flerårig, kan man behålla de plantor man tycker har fin färg genom att inte låta den fröa av sig utan man klipper bort blomstjälken med fröställningen efter avslutad blomning. Gör man så, kan lupinen återkomma framåt sensommaren med en andra blomning, som dock inte är lika översvallande som den första.

Dessa kraftigväxande lupiner som kan bli över meterhöga, sås under sommaren första året och blommar då året efter sådd.

Flera namnsorter finns: Lupinus x regalis 'Noble Maiden' är vit, 'The Chatelaine' är ljusrosa, 'Rote Flamme' är förstås röd och ´The Governor´ är klarblå och så den ljuvligt ljusgula 'Chandelier'.

Det har dock kommit nya, relativt lågväxande sorter, t.ex. 'Gallery Mix' och Garden Gnome som förkultiveras eller direktsås och kan blomma redan första sommaren. Dessa sorter passar även att odlas i kruka då de endast blir runt halvmetern höga.

Som tidigare nämnts är lupinen mycket härdig och kan odlas över nästan hela landet. Den trivs bäst i djup, mager, genomsläpplig, gärna kalkfattig jord, för den får gula blad av kalk.

Den kan klara torka till en viss gräns då den har tjocka, djupgående rötter. Rötterna har bakterieknölar som kan fixera kväve.

Den bästa förökningsmetoden är frösådd. Även rotsticklingar med klack brukar rota sig lätt.

Lupinerna är vanligen problemfria, men svamp- och virusangrepp har förekommit särskilt bland hybriderna. Virusrensning har pågått länge och numera kan man vanligen köpa virusfritt utsäde.

    

Russellupiner
Russellupiner

Lupinus 'Rose Pink' och blå iris
Lupinus 'Rose Pink' och blå iris

Russellupiner
Russellupiner

Lupinus luteus
Lupinus luteus

'Chandelier'
'Chandelier'