.

Herregud... ingen aning... nån myndighet? BRIS? Du kan ju inte ta över ansvaret själv!! Var är föräldrarna?

oj vilken svår fråga... Jag tror inte att man kan ge ett ordentligt svar utan att veta lite mer om omständigheterna. Hur lång tid rör det sig om? Och varför just du tar hand om barnet i fråga, och vilka problem som det faktiskt innebär...

Man vill ju säga att självklart ska man alltid ställa upp för ett barn som behöver en. Men man måste ju också vara medveten om att om man själv inte kan hantera den situationen, utan som du säger livet pajar, då är ju inte det heller bra för barnet. Nu talar jag om en lite långsiktig situation. Om jag bara hittar på att det gäller att ha ett fosterbarn under en längre tid - ja då är det ju bättre om man hittar en annan familj som bättre klarar av ansvaret och problemen, så barnet slipper växa upp i ett hem med onödiga slitningar och känslan av att vara en belastning. Men rör det sig om några få dagar, t.ex om du tar hand om en släktings barn en vecka eller två under en semesterresa, ja då är ju det inte lika enkelt. En kortare period kanske bara är utvecklande för både er och barnet, även om det är påfrestande?

Men som sagt, jag kan omöjligt säga vad jag skulle göra utan att veta de exakta omständigheterna... Men hur som helst förstår jag att det måste vara en väldigt påfrestande situation!

Det måste ju de sociala myndigheterna ordna med, ring dem genast!

nej han har ju sin pappa men jag är själv lite "knäpp i huvet" för att jag inte får barn och det är jättesvårt att hantera för mig...

OJ! Ja, om jag var tvungen - läsa på om barnets problematik (finns det någon diagnos??? alltså: är det fråga om ett s.k. bokstavsbarn el.dyl.?), kräva hjälp och stöd fårn barnets förälder/föräldrar/skola/lärare, likaså från skolpsykolog.

Skulle kunna klara av det.

(tänk på alla som adopterat barn under alla år. det är mindre viktigt vem har gjort barnet.)

ja det är väl olika vad man har för erfarenhet kanske.... de som redan har barn brukar inte förstå

Jag har inga barn.


För övrigt är denna fråga likt söandet. Vissa saker kan vi inte ändra, det är bara att justera oss så att vi njuter maximalt av de rådande omständigheterna

Kan jag anta att du har ett förhållande med den ena föräldern till barnet och att situationen är kluven för dig för att du själv inte har egna biologiska barn och inte heller kan få några?

Det enda jag kan säga är att du kan vänja dig med situationen även om det kan ta tid, ett sätt kan vara att se sig själv som en vuxen med ansvar för barnet men utan att för det ta rollen som "förälder".

Instämmer med Platinum. Du skall inte se dig som mamma till barnet utan som en vuxen person som barnet kan få förtroende för. Ni kan få mycket skoj tillsammans. Ett gemensamt intresse kan göra att ni hittar varandra och utvecklas.

Låter spännande tycker jag. Inte skräckinjagande. Lycka till

Jag kan bara prata utifrån mig själv. Jag kan inte få barn, min man hade två när vi träffades, två väldigt små, under tre år. Jag resonerade som så att väljer jag en man med barn väljer jag också barnen. Dom finns ju liksom där. De bodde några år hos oss också på heltid. Visst var det jobbigt många gånger, slitningar med hans ex och allt, men nu var det ju som det var och bara att gilla läget.
Sen att jag inte kan få barn hörde inte dit, det är ju inte alla barns fel här i världen att jag inte kan få några.


Så fungerade jag i den sitsen. Din sits kanske är helt annorlunda och du kanske fungerar på ett helt annat sätt än jag.

Alltså, jag var absolut ingen mamma åt barnen, men just en vuxen som bodde med dem och deras pappa och som gjorde vad jag kunde för barnen.

Jag tror att du ska ge det en chans. Det kan bli en enorm berikning av ditt liv som du inte kunde föreställa dig. Men ta inte på dig ansvaret som mamma.

Lycka till i ditt val!

Instämmer fullständigt med Anma, i mitt fall var det en trotsig tös på sex år som bodde varannan helg hos oss då det begav sig men numera hunnit fylla sexton och bor på heltid hos oss...och nej jag kan inte heller få barn.

En trotsig tös på sex år
De älskar jag för de påminner om Pippi L.