Inga barn borde ha prestationsångest, oavsett ålder och mina barn har aldrig behövt ha det tidigare.
Jag har alltid berömt mina två barn när dom gjort något, dom lärde sig tidigt "handling och konsekvens" och tog ansvar för det dom gjorde, därför behövde dom aldrig ha någon prestationsångest.
Dom har alltid vetat att jag älskat dom och varit stolt över dom.
Men nu mår dottern så dåligt och känner prestationsångest.....inte inför MIG, utan för sin farmor!!!
I farmors ögon så har hon misslyckats i livet, saknar fullgången gymnasiumutbildning (hon åkte till Australien sista gymnasieåret för att arbeta) hon har inget fast sällskap och äger inte sin lägenhet (d.v.s. hon sitter inte med dyra lån)

I mina ögon så känner jag inget misslyckande, direkt när hon kom tillbaka från Australien så skaffade hon ett jobb som hon senare fick fast anställning i, hon fixade en lägenhet inom gångavstånd från jobbet, en liten billig tvåa som hon trivs i, hon håller på att ta körkort.

Dessutom ska jag bli mormor i september

JAG sätter inga krav på hur hennes liv "borde" ha sett ut, visst hade det väl varit önskvärt om hon träffat den stora kärleken som värdesatte hennes kvalitét, istället för den hon nu väntar barn med, men jag är glad att hon inte stannat i förhållandet "för barnets skull" som så många gjort.

Hur fungerar ni som har barn och barnbarn i vuxen ålder, klandrar ni dom för att dom "misslyckats" med sina liv bara för att det inte passar in i era tilltänkta mallar av hur livet SKA se ut??

Stackarn, hur gammal är hon? I dag är det ju så vanligt att
speciellt tjejer reser runt världen och lever livet.
Jag kan avundas dom den upplevelse och livserfarenhet dom får.
Kanske är farmor lite missunnsam?
Min dotter är 22 år, har bla bott och pluggat i USA 3år
(där hann hon både gifta och skilja sig )
Hon var så orolig för vad hennes mormor skulle säga om det.
Men det behövde hon inte vara, för hon bara skrattade och sa att det var väntat.
Vi runt henne har hela tiden stöttat henne eftersom det är vad hon vill.
En vacker dag sitter nog hon också där med bostadslån och ska betala av
sina studieskulder. Men då har hon så otroligt många vänner runt världen.
För att inte tala om alla härliga minnen. torvan

Absolut inte! Jag lägger mig inte i deras liv annat än när dom ber om det.Det händer allt som oftast att dom ber om råd - eller bara vill prata om något - och då diskuterar vi. Dom två äldsta har haft förhållanden med tjejer som jag har tyckt hmmmm om och tjejer som jag verkligen gillat. Jag tillät aldrig mina föräldrar att lägga sig i mina förhållanden (jo ett...det gick åt he-e) även om nu min moder gjorde sitt bästa...Det skulle inte falla mig in att lägga mig i sådant - det är inte jag som ska leva med dom.
Jag vet att mina barn gör så gott dom kan. Tar dom ett felaktigt beslut så lär dom sig ju något av det, precis som jag har gjort. Dom vet att jag finns där när dom behöver prata av sig och att jag inte fördömmer dom för att dom gjort ett misstag.

Hon är nyss fyllda 23, och det var farmor som DÅ tyckte att hon skulle åka ett år till Australien och jobba.
Det naturliga när man ska ha barn är ju att barnen själva talar om att man ska bli mormor/farmor, lika naturligt ska det väl vara att vi som föräldrar informerar VÅRA föräldrar om att vi ska bli mor7farföräldrar....eller är jag helt ute där?
Det var dotterns pappa som inte ville tala om det för sin mor utan ville att våran dotter själv skulle berätta, hon bad att få slippa då hon redan innan visste hur reaktionen skulle bli, och mycket riktigt så hade hon rätt på varje punkt.
Jag, hennes pappa och min sambo är alla glada för hennes skull och vi ser fram emot att få bli morföräldrar till den lilla, men hennes farmor vill tydligen inte acceptera läget.
Nu gäller det för oss andra omkring att peppa henne till max, det är tur att hon vuxit sig till en stark ung tjej med både skinn på näsan och sunda idéer.

Lillebror längtar också på att få bli morbror, han har t.o.m. bett om ledigt veckorna omkring förlossningen för att få vara med sin syster och sitt lilla syskonbarn

Det vore fullkomligt otänkbart för mig att klandra mina barn för hur dom valt att leva. Kan jag stötta och hjälpa så gör jag det om det behövs annars väljer dom faktiskt själva hur dom vill leva och vad dom vill göra med sina liv. Jag har två vuxna barn som klarar sig utmärkt utan att någon behövt få dom att bli något annat än vad dom är.

Själv skulle jag be farmor flyga och fara om hon fick något av mina barn att må dåligt. Hennes beteende säger mer om henne än om din dotter. Frågan är varför. Kan det möjligen vara så att farmor vill få dig att ha dåligt samvete genom att låta det gå ut över din dotter? Kanske dags för ett snack med höga vederbörande så att hon fattar att hon faktiskt gör sitt barnbarn illa. Tyvärr är det väl inte helt ovanligt med folk som har alltför höga förväntningar på sina barn och barnbarn och försöker styra deras liv vilket resulterar i prestationsångest.

Den farmodern borde skämmas!

Jag tycker flickan verkar vara en duktig och mogen tjej. (Inte alla t ex som har jobb idag. Känner farmor till den ekonomiska krisen.)
Jag tycker du ska fortsätta att vara stolt och glad för din dotter och kommande barnbarn.

Jag tycker att pappan (dvs farmors son) skulle prata med sin mamma!

Tur hon har så fint stöd hos sina närmaste släktingar.

Om dottern mår dåligt av sin farmors beteende så måste något göras. Ett allvarligt snack med farmodern - sådär kan det ju inte få fortsätta.

Tja...Tyvärr Pia så är det ju så, att man lättare tar till sig kritik än beröm...
Det är lättare att hitta negativa saker hos sig själv, än positiva saker.
Jag tror att farmor känner sig lite "hotad" och tar till negativa saker som försvar...
Din dotter har vågat görra sakre många bara drömmer om, och om "man som person inte känner att det man gjort duger " så slår man ner på det andra vågat....
Säg till din tös att, hon duger och att det är hos farmor problemet ligger, inte hos din dotter...
Nu är hon extra känslig då hon väntar småfolk, så krama och bekräfta henne så mycket du kan och låte henne få prata av sig hos dej....

Ja, precis - dottern behöver mycket stöd samt även ett snack med farmodern att hon får tagga ner lite. Herregud det spelar ju ingen roll om man inte har genomgått gymnasiet. Det finns många andra vägar att gå. Det finns många som inte genomgått gymnasiet och ändå lyckats. Det viktiga är att man mår bra och inte är deprimerad. Att vänta barn är väl att lyckas i livet om något.

Ang. den lilla detaljen gymnasiet så finns alla möjligheter att på äldre da´r läsa in det när man är motiverad för det och det passar in i ens liv.

Det finns människor som har en massa studier bakom sig men ändå inte haft någon nytta av dem eftersom de mår så dåligt. Så finns det människor som bara har grundskola och ändå jobbar med det dom vill och fått vidareutbildning i jobbet.

Tack för allt stöd Visst känner jag innerst inne att det inte är JAG som felat i det hela, men det tar så fruktansvärt mycket energi när man ska stötta och trösta dottern, hon har såna hemska humörsvängningar p.g.a. situationen och det är jag som får ta hela smällen.
Att prata med farmodern tror jag inte går, det är ingen som känner att dom törs, hon är ingen elak människa men vill nog gärna styra familjen så mycket som möjligt.
När hon blev farmor så kände hon sig inte mogen för det och presenterade aldrig dottern som sitt barnbarn utan som sonens lilla dotter, hon ville inte heller att dottern skulle kalla henne farmor utan använda hennes namn.
Den mognaden kom för flera år senare.
Nu känner hon sig väl ännu äldre då när hon ska få sitt första barnbarnsbarn.
Själv fick hon sin första endast 16 år gammal och vid fyllda20 så hade hon redan fått sina barn, själv saknade hon fullgången skola och pluggade vidare när hon var runt 50 år, idag är hon undersköterska.
Mina två barn skulle jag stötta i vad som helst, bara dom själv inte riskerade att fara illa av det och det anser jag inte att min dotter gör med sin nuvarande situation som blivande ensamstående mamma.
Hon är en mycket mogen tjej som inte vill ta hjälp av andra i sånt som hon skulle kunna klara själv, hon har framtidsplaner och hon kommer att lyckas i allt som hon skulle vilja göra.
Jag själv ville nog bara få känna att vi inte var ensamma om situationen med farmödrar som lägger sig i mer än dom behöver.
Tack alla för stödet, nu ska jag bara rycka upp mig och skaffa lite ork inifrån......den hoppas jag kunna hitta i trädgården idag, nu när snön äntligen har lämnat rabatterna.

Det är inget fel på din dotter men antagligen kan inte farmor hjälpa sitt beteende heller fast hon borde försöka behärska sig. Jag är själv i en liknande situation som din dotter och är innerligt trött på att höra alla, inklusive mina föräldrar, tjata om hur jag kastar bort mitt liv och vad jag borde göra. Jag har alltid vetat att jag inte duger och de bara bekräftar det. Om anledningen till tjatet är att de tror att jag ska "rycka upp" mig så är det säkert välment men meningslöst. Jag har flyttat så långt hemifrån att jag sällan träffar släkten numera, men de ringer ibland. Min ena faster är värst. Bara för att min kusin är gift och har tre barn och ett tråkigt välbetalt jobb så tror hon att det är synd om mig som går min egen väg och inte liknar hennes son. Hon kan liksom inte låta bli att tjata om det varje gång, t.o.m. när hon ringer för att gratulera mig på födelsedagen eller nåt, "se nu till att blablabla, hoppas du snart tjattjat". Jag tycker om henne ändå, men det är ärligt talat inte särskilt kul att prata med henne längre. Jag försöka tänka att det är henne det är synd om som har haft ett så tråkigt liv.
Kram till dig och din dotter!

Jag blir så förbannad - komma o tala om för andra att de kastar bort sitt liv - alla är vi ju olika - det är upp tal var och en att själv avgöra om man kastar bort sitt liv eller inte - det kan ingen annan komma och bedöma.

Alla passar inte in i den stereotypa mallen för hur ett normalt, lyckat liv ska se ut - och tur är väl det.

Tröstkramar till dig Myosotis - tur att du är så stark - vilket jag tror att du är - så att du orkar leva ditt liv som du vill trots dina närmastes hackande. Stå på dig

Skulle aldrig, aldrig komma på tanken att mina vuxna barns liv vore ett misslyckande så länge dom är nöjda själva. Jag har tre vuxna barn... Tanken har inte ens föresvävat mig tidigare. Jag tycker nog att dom klarar sig rätt bra här i livet och att dom försöker leva som dom vill, vilket jag anser vara det enda rätta. Nä, jag har aldrig lagt mig i deras liv - endast försökt vara till hjälp om dom haft problem och bett mig om hjälp.

Stötta din dotter, är mitt råd! Försök få henne att inse att hennes farmor är offer för sin uppfostran och att hon inte ska ta det personligt - din dotter alltså.

Myosotis att studera på distans är väl för 17 inte att kasta bort sitt liv heller! Du är stark som vågar gå din egen väg - all heder till dig! Du har rätt o att det är synd om dina släktingar som har ett så tråkigt liv så dom måste lägga sig i ditt!

Tack Mimmi och Eva
Och Pia, jag glömde säga att du naturligtvis inte har felat någonstans. Du stöder din dotter på den väg hon har valt, hur skulle det kunna vara fel?!

Myosotis : Jag tänkte mera att hon kanske inte är tillräckligt stark, men nu när jag läst det alla skriver och har pratat med henne.....ett antal gånger idag så förstår jag att jag uppfostrat en mycket bestämd, principfast ung dam med framtidstro och en stark kärlek till sitt väntande barn.

Lite OT....hon ringde och skällde på mig.... för att jag har flytta för långt bort, hon hade ingen att vara med och mamma är bäst på att lyssna, det är såna gånger man känner att någonstans mitt i allt elände som kan vara så har jag lyckats.
Båda mina barn ringer mig (minst en gång per dag) för att rådfråga, berätta hur det går på jobbet, med träningarna, om den lilla magen....jag blir fullmatad med information om hur mina barn mår, det känns toppen tycker jag då jag vet att många nästan tappar kontakten med sina barn då dom flyttat hemifrån.
Dottern har jag kvar 14 mil nedåt och sonen drygt 100 mil ifrån mig men som sagt var, en daglig telefonkontakt gör att avståndet inte känns så fruktansvärt långt.

Först och främst: ETT STORT GRATTIS TILL ATT DU SKA BLI MORMOR! Vad kan vara mer fantastiskt än det. Jag tycker att du har haft en stor tur och din dotter också naturligtvis. Hur skulle det sett ut om han gjort andra val än de hon gjort? Om hon gått klart gymnasiet innan hon åkte till Australien så kanske hon inte fått jobb utan kommit hem till en stor arbetslöshet.

Du har en dotter som väntar barn, hon har fast anställning och bostad. Lyckliga du!

Det tycks vara något slags ideal att man ska studera i många år, resa mycket i några år, skaffa hus och gärna sommarstuga, båt och grejer. Vips så närmar man sig 40 år. Fertiliteten är som störst vid 15 års ålder, sedan minskar den så sakta. Det är ju inte så ovanligt att människor som har skaffat allting och gjort allting sedan upptäcker att biologiska klockan har tickat iväg och det är försent. Den ångesten är nog större.

Jag förstog inte riktigt om hon bor tillsammans med pappan eller om hon bor ensam men hon har i alla fall ordning på sin egen tillvaro. Jag ser bara en enda förlorare och det är farmor.

Jag kan bara säga GRATTIS!