Det är spännande att få lyssna till gamla sägner från förr om troll och skogsrån och allt vad som nu rörde sej där ute i skogarna.

Har ni någon historia att dela med er av?

Kanske någon från bygden där ni nu bor eller vad ni minns från er barndom?

*Lyfter tråden*

Jag vill också läsa! Kommer tyvärr inte på något att bidra med själv just nu...

Det är en sen lördagskväll och alla ungdomar i Hårga har samlats för att dansa på logen. Helt plötsligt mitt i en dans avbryts musiken och ny spelman kliver fram från skuggorna. Han hade en stor mörk hatt på sitt huvud och under den kunde man skåda ett par "brinnande" ögon. Spelmannen lyfte fiolen mot hakan och började spela en låt som aldrig tidigare hade hörts. Alla ungdomar började genast att dansa till dessa nya toner. Men när de väl gått in i dansen kunde de inte sluta dansa.
Dansen fortsatte genom hela natten och när gryningen anlände började spelmannen dra sig ut från logen. Efter honom följde alla dansare på ett led. De kunde inte sluta dansa. Tonerna från fiolen drev hela tiden på deras fötter. Samtidigt som kyrkklockorna ringde in gudstjänsten försvann de dansande med spelmannen. Men en flicka låg kvar på dansgolvet i logen. Ingen hade lyssnat på henne när hon varnade dem för spelmannen men ingen lade märke till bockfoten som han hade när alla var mitt inne i den vildaste dans som de någonsin varit med om.
Sägnen fortsätter med att spelmannen, som alltså är djävulen förklädd till spelman, ledde upp dansarna på Hårgaberget där de dansade tills endast deras skelett var kvar. Vissa säger även att man fortfarande kan se märkena från ringdansen på Hårgaberget, och om man är så modig att man vågar sig ut en natt när det är fullmåne sägs det att man kan höra musiken som djävulen spelade en gång för dem som avled.

Hälsingehambon som dansas varje år i juli, med nästan tusen deltagare, börjar med en dramatisering av Hårgasägnen på Hårga äng och där börjar dansen till Hårgalåten och fortsätter i flera etapper och avslutas i Järvsö.

Saxat från Wikipedia

Horgalåten

För många många år sen, när jag var 16 år, var jag och en killkompis på väg hem från hans hemby till min. En promenad på c:a en 1/2 mil. kl var väl mellan 00.00-00.30. Det var inte månklart men nästan. Vi gick och skrattade och pratade. Plötsligt på en del av vägen som har skog på båda sidor, fick vi syn på två gummor, lite krokiga, i svarta kläder och hucklen. De såg väldigt gamla ut och gick rätt långsamt.
Jag frågade min kompis om han visste vilka det va, men han hade inte en aning. Vi fortsatte att gå men pratade och skrattade inte så högt längre.

Efter ett tag skymdes månen av en molnby, och när den tittade fram igen så hade gummorna försvunnit från vägen. Vi trodde att de hade vikt av på en stig in i skogen till ett hus där de bodde.

När vi kom hem till mig berättade vi för mina föräldrar, men de visste förstås inte heller vilka det kunde vara. Vi bodde ju bara här under somrarna, och då lär man ju inte känna alla som bor omkring.

Dagen efter frågade vi grannarna. De tittade på varandra och sedan tillbaka på oss.
"Jaså, ni har också sett dem. Det bor inte någon där, men det är många som sett dem när de varit ute på den vägen på natten.......

Förmodligen vill de inget ont, utan går bara med en bit längs vägen, så att man kommer säkert hem."

Jag har aldrig sett dem igen, men å andra sidan har jag nog undvikit att gå den vägen nattetid.

Härlig historia Red top!

Appropå osaliga andar...

Det lär ju ha funnits en osalig ande som vandrat på stränderna vid revhaken någonstans söder om Kristianstad.
En urgammal sägen som säger att ett fartyg drev in mot klipporna där.
En engelsk brigg som var lastad med likkistor av sten...
Alla ombord hade dött av pesten utom en engelsk prinsessa med sitt lilla barn.

När skeppet slog mot klipporna så satte hon en jolle i sjön och tog sej till stranden.
Hon vankade av och an där och visste inte var hon skulle gå när en strandridare kom.
Hans uppgift var att vaka över stranden och hjälpa folk i sjönöd.

Men när han såg prinsessan och hennes dyra smycken om halsen så tog girigheten över och han rånmördade henne istället för att hjälpa...

Men efter den dagen fick strandridaren ingen ro.
Samvetet tog på honom och han tyckte att någon förföljde honom vart han än gick.
Så han blev mer eller mindre galen, och prinsessan, hon började gå igen på stranden.

Om kvällarna såg folk ett ljus som brann på backen ute på revhaken, och särskilt starkt lyste det då det stormade.
Man såg även en vackert klädd kvinna med ett barn i famnen vandra därute.


På 1950-talet så hittade man ett skeppsvrak vid revhaken.
Fartyget hade en last av sarkofager med lock! kan ni tänka er!

Dom bärgades och ni kan se en av dom vid ruinen av S:t Annas kapell i Åhus, ni som bor i närheten...