Detta kanske riskerar att bli vad en del kallar tjafs-tråd men..................

Blev uppringd häromdagen av en kvinna på TEMO som ville ställa lite frågor. Bl a om dödshjälp.

Hon räknade upp flera grupper men det jag reagerade på var om vi skulle ge dödshjälp till gravt handikappade.

Så nu ställer jag frågan till er:

Ska vi ha dödshjälp för gravt handikappade?

Vem ska i så fall fatta beslutet ?

När ska beslutet tas?


Jag sa absolut NEJ på den frågan .

Svåra frågor....
Man kan ju definitivt inte välja ut särskilda grupper av människor som det är mera tillåtet att ta livet av.
Om det överhuvudtaget i någon situation skulle vara tillåtet är för mig omöjligt att svara på. Jag vet som sagt inte men förstår ändå att det kan uppstå situationer där man prövar tanken.

NEJ..... undrta hur det skulle gå till, med dödshjälpen...offentlig stening på stora torg............
Vilket resonemang...........orkar inte kommentera ens

Jag blev mycket illa berörd av just den frågan men det måste ju finnas en orsak till att man frågar . Måste väl vara så att man snappat upp något om det någonstans ?

Den frågan är diskuterad flera gånger:
Omröstning
Dödshjälp
Om dödshjälp
Mvh
Fenja

Då får man nog först definiera vad som avses med gravt handikappade.

Känns inte som dom menar att man ska leta upp första bästa gravt handikappade person på stan och slå ihjäl denne.


Vill personen dö och det inte bara är nåt "tillfälligt krisläge" som snart kan ändras så visst, låt dom dö. Frågan är bara vilka som ska utföra det.

Är du säker på att det var TEMO som ringde upp dig?

Ja det är jag. Numret gick till ett företag som har som uppdrag att ringa folk , hann inte svara första gången de ringde så jag kollade numret.

Hon frågade ju inte bara om det här utan om annat också som lät trovärdigt. Har själv sysslat med marknadsundersökningar så jag vet vad de brukar fråga.

Det fanns ju inte bara det här alternativet när det gäller dödshjälp men det var det här jag reagerade på. Eftersom det kom upp så borde det indikera att det är en företeelse som finns i samhället i dag och det skrämmer iaf mig.

Ok, undrade bara eftersom jag för många år sedan blev uppringd av falsk "doktor"
Javisst är det skrämmande om det är en företeelse som finns i samhället..(

Usch ... känns inte alls bra.

Nej det är så jag också känner det. Är vi tillbaka på 30-talet eller?

Ättestupan nästa.

Känns ju så. Vem ska i så fall knuffa den här gruppen över kanten?

Jag fick samma frågor från Temo. Där fanns flera frågor om dödshjälp. Tyckte att det var dåliga svarsalternativ. Sade nej till alla frågorna utom en, där svarade jag i vissa fall okej. Då menade jag i de fall där personen var obotligt sjuk med mycket svåra smärtor och själv kan meddela att han vill ha dödshjälp. Men svarsalternativen var inte tillräckligt bra. Jag tror inte det framgick att det var det jag menade.

Idiotfråga om att ge dödshjälp till handikappade. Det fanns inget svarsalternativ där den aktuella personens egen önskan framgick, utan helt enkelt var frågan om man ska ha ihjäl handikappade människor. Nog kan man förvänta sig att de som sätter ihop frågorna var bättre på sitt arbete än så. Självklart svarade jag nej på den frågan.

Då delar vi både samma utfrågning och samma svar.

Men när det gäller gravt handikappade så tänker jag t ex så som en granne jag har. Han har varit förlamad av MS i mer än 15 år. Han kan inte göra det själv och såvitt jag förstår heller inte tala om vad han vill.

Vem ska ta beslutet ? Vem ska utföra handlingen ?

Han var vuxen när sjukdomen bröt ut men om ett barn föds med ett gravt handikapp ?

Ska vi andra bara sortera bort dem för att vi inte tycker att de har ett bra liv?

Som sagt , det måste ju finnas en anledning till frågan. Finns det de som progarerar för att vi ska ha dödshjälp för gravt handikappade? Vilka är de i så fall och på vilka grunder vill de ha det så?

Nej -under inga omständigheter ska "vi) läs sjukvårdpersonal ge dödhjälp -Vi ska göra motsatsen .

Där håller jag med dig till 100%...jag hade önskat att min pappa fick dödshjälp...han hade lungcancer och han kvävdes till döds...han hade en förskräcklig hosta...hostade sönder alla revbenen..hade två diskbrock i ländryggen... jag kunde i detta fallet ha gett honom dödshjälp utan tvekan...jag har klarat av sorgen att han är död/borta för alltid...men hans smärta gör att jag mår jättedåligt fortfarande...jag önskar i sådana här fall att man kan få ge dödshjälp....speciellt när personen själv ber om det...och att det är anhöriga som kan ge hjälpen...

Så himla sjuka och idiotiska frågor de ställde! Inte sjutton kan man sitta och säga rakt av vilka "grupper" som borde få dödshjälp! Snacka om att tro att allt är svart eller vitt.
Skulle vi komma till den dagen att sjukvårdspersonal skulle måsta ge dödshjälp så skulle jag sluta inom vården.

Jag tycker att det verkar som om TEMO ägnar sej åt hets mot folkgrupp i den undersökningen. Skulle svårt handikappade ha ett sämre människovärde än andra? Vilken folkgrupp handlar det om nästa gång?
Dödshjälpens vara eller icke vara? ICKE VARA är min åsikt! Vilken doktor vill vara den som bestämmer när det är dags. Det är nog alldeles tillräckligt svårt att vara den som beslutar att man ska avsluta ordinationerna av livsuppehållande läkemedel.
Säger som Kerstin, det är inte det sjukvårdspersonal ska ägna sej åt.

Låter bra i mina öron det som ni skriver.

Visst var det ididotiska frågor Magdis! Precis som du säger , så kan vi ju inte dela upp folk i grupper , vilka osm ska få leva eller inte. Det var så jag uppfattade det, och tydligen inte bara jag, att vissa grupper skulle vi ge dödshjälp.


Man frågade ju om man tyckte att oboligt sjuka , i slutskedet och när de hade väldiga smärtor , skulle få dödshjälp. Där var det lite mer specificerat medan man bara frågade rakt av om man skulle ge gravt handikappad dödshjälp.

Men jag undrar , som sagt var , var det kommer ifrån?!

Anser att man borde finna former för hur obotligt sjuka människor ska kunna ges möjligheten att själva få avsluta sitt liv.
Anser inte att samhället eller samhällets representanter ska kunna sortera ut människor - sånt sysslade man med i Tyskland under nazismen.

Tycks vara den allmänna uppfattningen bland de som hittills skrivit i den här tråden.

Jo, vi verkar vara rörande överens!

Inte lätt att ge ett svar, framför allt inte ett klart ja eller nej. Jag bor i närheten av ett hem för handikappade och ser ibland när personalen är ute och luftar dom. Jag blir beklämd av en del och börjar fundera på om detta är människovärde att hålla dom vid liv. Det är ju så att fick dom inte ständig passning och omvårdnad skulle dom snart dö. Är det vettigt att hålla igång livet på ett multihandikappat barn bara för att det sen ändå skall dö i förtid? Eller är det istället tvärtom mycket vettigt?

En del fattar egna beslut. Det var en vårdare på ett äldreboende nånstans i Skåne som tyckte synd om dom gamla och matade dom med något decinfektionsmedel. Det var många som dog innan han blev avslöjad, en av dom var fö en fd man till en moster.

Håller inte med dig när det gäller de multihandikappade. När ska man ta beslutet ? En del föds med dessa handikapp , en del av oss blir multihandikappade p g a olyckshändelser eller sjukdomar.

Har en kompis med ett barn som är reumatiker. Det hela började när han var två år , han är 35 nu , och han har bara blivit mer och mer handikappad vartefter åren gått. Han måste ha en personlig assistent som hjälper honom . När ska vi andra ta beslutet att han inte ska få vara med längre?

Han har gått igenom perioder med djup depression men har hittills tagit sig upp ur de djupa mörka " hålorna". Om han under en sådan depression vill avluta sitt liv , ska vi ställa medel till hans förfogande? Ska vi avgöra att denna depression inte går att bota ?

Som frågan ställdes i undersökningen " ska vi ha dödshjälp för gravt handikappade" så svarade jag nej. Som jag uppfattade den så skulle de " friska " ( hur man nu ska definiera det?) fatta beslutet och bestämma om de har rätt att leva eller inte.

Om den strömningen finns i samhället tycker jag att det är skrämmande.

Jag kan bara hålla med vad som tidigare sagts i tråden, och vill bara lägga till min egen personliga åsikt. Jag önskar att man kunde fylla i någon form av blankett (typ donator-kortet) där man skriver när och hur man vill ha dödshjälp. För min egen del är svaret glasklart: skulle jag drabbas av sjukdom eller olycka så jag blir mer "grönsak" än människa så snälla, snälla låt mig få somna in.

MEN jag anser oxå att ingen annan ska kunna eller behöva ta detta beslut åt någon annan. Det är den "drabbades" egen vilja som ska gälla. Det ska aldrig vara några tveksamheter.

Detta hör förvisso inte till ursprungsfrågan men har ni fyllt i ert donatorkort? Jag är inte intresserad av vad ni svarat, utan för mig handlar det om att ni själva ska ta beslutet så era anhöriga inte behöver ta det tunga beslutet i ert ställe.

// Agge

Men det finns ju fall där folk har sagt som du, men när de väl hade hamnat i grönsakssituationen så var livet värt att leva i alla fall! Tänk om man då inte kan meddela att man har ångrat sig.
Annars är jag väl för dödshjälp om den drabbade själv vill det. Men det är en svår fråga.
Och donatorkortet är ifyllt.

Tror att det är så svårt att sätta sig in i en sådan stuation , hamna i grönsaksstadiet, att det är det som gör att man ändrar sig.

Många av er har kanske hört det där om att många soldater som deltar i krig hellre vill dö än t ex hamna i rullstol. En del hamnar ju där , och visst , det kan vara svårt att acceptera att man inte kan gå längre. Men vem bestämmer att deras liv är mer värdelöst än de " friskas" ?

Varför vill de hellre dö? De tycker att livet skulle kännas meningslöst om de inte kan gå , måste ha hjälp av andra osv. Men inte sjutton kan de veta hur det är om de aldrig har upplevt det?!

Visst har ni sett på TV om den där killen , Mikael heter han väl , som saknar iaf armar om jag inte tar fel men som reser runt och föreläser om att vara optimistikt inställd till livet ? Eller serien om kompisarna i Köping?

Var ska vi dra gränsen? Om vi i dag börjar med de vi tycker är allra " värst " handikappade , vilka ska vi " rensa ut " sedan ? Kommer gränsen till slut att gå vid att ha glasögon eller hörapparat? I så fall är vi många som kommer att " rensas ut " till slut!

Ingen annan ska få ta det beslutet, men om den sjuke kan uttrycka sin önskan, eller har gjort det tidigare, så tycker jag det är humant med aktiv dödshjälp.
Det är en jättesvår fråga och det finns inget entydigt svar, tycker jag, men jag vill inte bli ett kolli, och
efter att ha besökt min sjuka svärmor igår så var det absolut en tanke jag hade med mig hela kvällen. Tänk om hon hade fått somna in.
Hon har KOL i ett stadie där hon har svårt med andningen trots syrgas. Hon är 82 år, dement så hon inte längre kan vara hemma. Hon vantrivs på hemmet där hon är, glömmer att hon haft besök, är rädd och ropar på personalen hela tiden, har värk i hela kroppen sedan många år, vill inte äta och knappt dricka och det enda hon säger är i stort sett - jag vill inte vara här, vad ska jag göra, jag vill inte längre, varför kan jag inte få dö.
Det är så synd om henne och jag kan inte annat än hålla med i hennes prat. Varför kan hon inte få dö? Hur sorgligt det än är.

Sen skulle inte jag heller svara ja på frågan som Maggan fått i undersökningen.

Din svärmors situtation påminner en del om hur min mamma hade det sin sista tid. Inlåst på en avdelning för dementa på sjukhemmet. Flera sjukdomar osv. Hon talade också om att hon ville bort men jag brukade säga att det råder vi inte över , det blir när det blir.

Hon , liksom min pappa, fick en sorts "hjälp" att uthärda sina sista dygn , inga livsuppehållande insatser utan bara smärstillande och sina nära och kära runt omkring sig. De hade verkligen nått det stadium när man inte kan göra något mer. Allt gick lugnt och stilla till.

Sådan hjälp säger jag absolut ja till även om de själva inte kunde be om den.

Hade inte tänkt skriva något mer i den här tråden men jag reagerade ganska starkt på det här:

Saxat:


Åsikten i sej får du själv stå för, men i min tankevärd är det inte personalen som "är ute och luftar dem", de är ute och luftar sej med hjälp av personalen. Det handlar om människosyn och värdighet. Någon som förstår hur jag menar?

********** ***********

Och sedan kanske jag kan få använda mej själv som exempel och om hur min egen syn på livskvalité har förändrats sedan jag fick MS. (för det är väl egentligen det som ligger till grund för vad man har för inställning till frågan om dödshjälp till multihandikappade).

Nu skriver jag absolut inte detta för att man ska tycka synd om mej,för det är det verkligen inte. Jag har hittills haft en makalös tur och ingen kan faktiskt se på mej att jag är sjuk.)

Innan jag fick min diagnos så anade jag själv vad det var frågan om och jag var naturligtvis sk-trädd. Jag hasplade ur mej till min man att, är det MS så skjut mej. Just i den stunden kändes det verkligen så för jag målade ju givetvis upp värsta tänkbara scenariot och såg mej själv liggande som en dräglande och hjälplös krake, helt oförmögen att kunna klara något själv.
Nu när det gått några år kan jag bara säga att det var väl en j-a tur att ingen tog mej på orden den gången och gjorde som jag ville!

Vad jag med detta vill säga är att det är inte ens så lätt som att låta den sjuke själv få bestämma om h*n vill ha dödshjälp eller inte. Är man i kris, vilket man naturligtvis är om man har en allvarlig och livshotande sjukdom, så tror inte jag att det är så säkert att man kan vara så klartänkt att man kan fatta ett rätt beslut. Ta t ex cancer. Det "klingar död" i mångas öron och ett cancerbesked kan nog få vem som helst att önska att man redan vore död. Nu för tiden är prognosen för många cancerformer väldigt bra eftersom forskningen kommit så pass långt. Många besegrar sin sjukdom och överlever även om vägen dit är ett helvete. Hur lätt är det inte att önska att man vore död när behandlingen i sej nästan tar kål på en?
Den dag denna person får sin friskförklaring inser man att dödshjälpsfrågan är för svår att för att kunna besvaras med antingen ett bu eller ett bä.

Och värdigt liv?? Jag har kommit så långt att jag tror att ett liv i rullstol inte behöver vara så katastrofalt. Jag har träffat dem som själsligt mår lika bra som du och jag.

där ser man hur olika man uppfattar inlägg.....
komentaren om att lufta klingar inte konstigt i mina öron, så jag uppfattade inte gossens inlägg som kränkande.

men för att återgå till ursprunget, så tror jag att många som hamnar i situationer med minskad rörlighet...säger att dom vill dö....men oftast är det en rädsla för vad som komma skall, samt en önskan om att få till en förändring som leder till att man säger så.
sen kan man ju undra vad/vem som är "normal"...många multihandikappade har ett nog så "normalt" liv och bor själva med personlig assistent

min mamma sa alltid att hon skulle ta bort sig om hon blev sängliggande.....när hon gick bort, hade hon varit sängliggande i 10 år...
så jag tror att när man väl "sitter där" så omprövar man sin åsikt...
är fortfarande för dödshjälp, men endast i mycket svåra sjukdomsfall som är förenat med stark smärta/ångerst och där sjukdommen alltid leder till döden....
men vad som ska klassas som sådan sjukdom och vem som ska avgöra när det är dags....det är en värre fråga det....

Håller absolut med i det du säger. Jag har alltid varit självständig och kunde inte tänka mig ett liv där jag måste be om eller ens uttala att jag kanske behöver lite hjälp. Det tyckte jag, i mitt friska liv, var ovärdigt en människa som inte var riktigt gammal och dement.
Nu är jag där sedan några år, kommer ingenstans utan hjälp, jag behöver också dagligen "personlig" hjälp.

I början var jag fast besluten att jag ville ha dödshjälp, men ju längre tiden går så har jag ändrat mig.
Man kan faktiskt leva ett bra liv och ha roligt varje dag, fastän man är hjälpberoende.
Så är det iaf för mig och jag är glad att vi har sjukvård som jobbar enbart med att försöka bota, rädda människoliv så långt det är möjligt.
Sedan i slutskedet ska man så klart ha smärtlindring och få somna in lungt.

tycker som sagt, att det är individen själv som ska avgöra det.
att ha typ donationskort tror jag inte på.
beslutet ska inte tas när man är frisk, utan när man är sjuk....varje dag i livet är en kärt i slutändan

vadå? Att ha donationskort betyder väl inte att man ska avlivas för att någon behöver ens hjärta! Jag har mitt för att om jag dör i en olycka t.ex. så ska folk veta att jag tycker det är okej att ta mina organ.

nä...så menade jag inte
någon tyckte att man ska ha ett kort där det står hur man vill ha det( om man vill ha dödshjälp)....det var ett sådant kort jag menade...TYP donationskort
(skrev visst det också)

Tycker inte vi ska ha... dödshjälp för några eller ge dödshjälp åt kategori X och Y etc. Ska det finnas dödshjälp så ska det gå att begära dödshjälp.

Det får aldrig bli någon annans ( anhörigas, läkares, samhällets) rättighet att besluta om dödshjälp riktat mot en annan person. däremot tycker jag det vore rimligt om svårt sjuka personer som ligger på sitt yttersta begär att all behandling avslutas eller om de vill påskynda det som ändå är oundvikligt. Självklart ska ett sådant beslut inte få verkställas förrän tex 2 läkare oberoende av varandra har diagnostiserat och är överens om att patienten är obotlig och medicinskt färdigbehandlad.

jaha

tack...så menade jag

Låter nog så rimligt för mig!

Så fungerar det redan. Ingen kan tvångsvårdas mot sin vilja (undantaget de som faller under LSPV)


edit: Läste slarvigt. Det som jag markerat med kursiv text är ju inte tillåtet.

Det finns bara ett svar på en sån fråga - svaret är nej!
Svarar vi mja när det gäller handikappade så har vi sålt vår själ.
Levande människor är levande människor och när det kommer till kritan så vill vi så förbli. Varför skulle vi annars vara så rädda för döden?

Som frågan är ställd är det omöjligt att svara. Ingen får någonsin fatta ett sådant beslut åt någon annan. Men en svårt sjuk eller handikappad människa som är kapabel att fatta beslut ska kunna få hjälp att dö om h*n så önskar. Skulle själv vilja ha den hjälpen om jag hamnade i en sådan situation att allt bara var lidande och ingen bot finns.
Gita

Fast det är ju precis det som är så himla svårt att gränssätta. Ta mej igen. Kronisk värk och trötthet...för jämnan = lidande(???) Någon bot finns inte heller i dags datu. Ska jag få dödshjälp om en humörsdjupdykning gör att jag ser min situation i nattsvart vid något enskilt tillfälle? (För det händer faktiskt att man tappar hoppet ibland när dagsformen är för j-klig.)

Likadant för min kompis son. Ska ett beslut som fattats under en tillfällig depression få avgöra frågan liv eller död?

absolut inte...
först bör det uteslutas att det rör sig om en depression.
alla med kronisk värk och sömnproblemen som hör till, drabbas av det.

SJÄLVKLART ska det vara ett val som görs av personer som friska och tillräkneliga att ta ett sådant beslut. Man ska inte under tillfällig psykisk sjukdom få begära dödshjälp! Dessutom måste det vara reserverat för döende personer i livets slutskede eller vid akuta trauman (som att undanbe sig livsuppehållande åtgärder). Undrar hur de gör i Holland och Belgien där det är tillåtet ???

Jag antar att du inte är så svårt handikappad att du inte skulle kunna ta dit liv om det skulle vara ditt val och då kan det naturligtvis inte vara tal om dödshjälp. Dödshjälp är det väl frågan om när det gäller människor som är totalt fysiskt oförmögna till i stort sett allt
Gita

Jo jag förstår egentligen det men jag tror att man är ute på j-kligt djupt vatten om man tillåter dödshjälp i Sverige. Det som ter sej helt självklart när man är frisk och aktiv kanske ser ut på ett annat sätt när man själv kommer i närheten av att bli en presumtiv hjälpbehövande.
Mitt fall igen. Idag står jag på benen men ett nytt skov kan göra mej hjälplös på bara några timmar. Att inom den korta tid förvandlas från en som självklart ska ha hjälp att leva till en som såklart ska få hjälp att dö, bara jag säger till, skrämmer mej......vart tog mitt människovärde vägen??