Hej!

Jag har en knepig sak jag har funderat på ett tag nu... Bakgrunden är att min kompis fick småsyskon för 10 år sedan, tvillingsystrar. Och jag blev då gudfar åt den ena av tjejerna. Sen dess har jag ställt upp för dem i min mening väldigt mycket, gett dem fina presenter på födelsedagar o julafton, funnits till hands när de är ledsna eller vill prata, lärt dem cykla, tagit med dem till simhallar, åkt och fiskat med dem osv osv. Jag brukar i genomsnitt ägna en dag i veckan åt att hitta på saker och ting med dem... ibland blir det mer, exempelvis om de behöver hjälp med läxläsning och sånt.

Allt detta är ju ingenting jag *måste* göra, men dels gör jag det för att det ger väldigt mycket tillbaka, och dels så anser jag att saker som att cykla, få vara med o grilla, fiska osv är saker som barn ska få göra och att deras egna familj inte ägnar sig tillräckligt mycket åt dem.

Det jag har funderat mycket på är vad man ska förvänta sig för sorts tacksamhet? Bör man förvänta sig någonting alls? Det som jag känner hade varit roligt är att nån gång få höra från föräldrarna, storebrodern (kompisen) att man gör ett bra jobb, kanske spontant bli inbjuden på middag eller i alla fall på något sätt blir behandlat som om man är en speciell vän till familjen (vilket jag uppfattar mig själv som), då jag inte vet någon annan som ställer upp så som jag gör. Kanske är det så att de till andra säger dessa saker men det är aldrig något som når fram till mig, vilket jag tycker är konstigt.

Och senast när de två var hemma hos mig pratade vi om skolan (jag hade köpt pizza till oss alla) och de hade fått nån uppgift att skriva om deras familj o vänner... och fick höra att de hade berättat för alla i klassen om hur snälla deras storebror är (som i min mening är en snåljåp) och deras andra brorsas flickvän som ibland hjälper dem med läxorna osv osv. Då var jag bara tvungen att fråga, "vad sa ni om mej då?", och fick svaret "vaddå dej skrev vi inget om... kanske ska vi skriva lite när vi berätta om våra andra kompisar"

Snacka om att jag fick lust att sjunka genom bordet... jag hade just köpt pizza för över 100 spänn + allting annat jag gjort men ändå fanns det inget som fick dem att nämna mig ens. Och jag har funderat lite på det och kan inte egentligen komma på varför jag i såna sammanhang inte existerar medans alltid när vi hittar på saker o ting eller när jag nämner jag ska hälsa på så blir de överlyckliga eller när vi bara ser på en film hemma hos mig o myser i soffan, då märker jag att de stormtrivs hos mig och med mig. Men varför det inte går att nämna mig i positiva sammanhang det förstår jag inte. Det finns ju de som har väldigt svårt att säga positiva saker om folk i allmänhet, men då de rosar sina syskon som jättesnälla verkar det inte vara problemet...
Och deras föräldrar bjuder in andra människor på middagar, fika och annat men jag har aldrig blivit inbjuden på något utöver typ födelsedagar o sånt där "alla" bjuds in.

I förrgår bjöd jag exempelvis in deras storebror till att äta upp resterna (det kom mindre folk än väntat) efter en grillbuffe som jag hade haft med några arbetskompisar kvällen innan. Hans syskon hade precis slutat skolan och dök upp de oxå, vi satt och mumsade rostbiff, potatissallad på min baksida och jag bjöd på glass o allt möjligt.
Och i går när jag hade vägarna förbi såg jag att de spelade fotboll på deras gräsmatta (ungarna deras andra brorsa och hans tjej) så jag bjöd in mig själv för att snacka o spela lite... och vi spelade i ca 10 minuter sen skulle de gå in och äta, jag väntade snällt på gräsmattan, det var jättevarmt väder... så jag tänkte de kommer väl åtminstone ut och frågar om jag vill ha nåt dricka, en glass el nåt... men ingenting. Som vanligt så behandlades jag som luft när det gäller att bjuda tillbaka.

Mitt dilemma är att jag har lust att ryta till på skarpen. Jag anser ju att tacksamhet och uppskattning ska komma automatiskt, men i detta fallet gör det av någon anledning det. Och man kan ju inte tvinga någon att visa uppskattning det är ju helkonstigt. Så frågan är vad jag ska göra? Ingenting kanske? Jag känner mig verkligen inte tillfreds med så som det är nu men frågan är om jag kan göra något för att påverka det? Det är alltid svårt att prata om sånt speciellt med personer som står så nära som de gör...

/ha det!

Mmm, runt sånt där fiins det precis som du själv skriver tusen saker att skriva om.
En sak som jag spontant tänker på är att barnen kanske ser dig som en jämlik kompis på nåt sätt. O såna brukar man ju inte tacka hela tiden för då utgår man ju från att båda har nöje av det man gör tillsammans. O så länge de inte har egen ekonomi o eget boende så kan de ju inte förväntas bjuda in på middag och så vidare.

Vuxna människor kan man förvånas över ständigt och jämt. Vet inte vad jag kan bidra med där för att hjälpa dig att reda ut tankarna.

För låt, men är de lika ohyfsade mot alla, Det är ju inte så lite elakt att bara utnyttja dej.

Det verkar som föräldarna inte fattar, utan tar dig för givet.

Barn är ju mycket påverkade av vad föräldrar tycker och gör, visar de ingen tacksamhet till dig så gör inte de övriga det heller.

Fy vad de är taskiga, men förstår att du tycker om flickorna.

kan du inte ta "ledigt" en time-out ett tag från dem, så kanske de "saknar kon när båset år tomt"

Precis min tanke när jag läste inlägget.

Vilken fantastisk person du är. Tänk om alla barn fick uppleva att ha en sån som du vid sidan om familjen.

Tyvärr är det så att otack är världens lön.

Jag tror att du funnits med vid deras sida från det de föddes och har ställt upp mer än man kan förvänta, har gjort att de tar dig för given. I likhet med föräldrarna som de tar för givna och inte heller nämner i skolan så har du blivit en som alltid finns.
Precis som Anna säger så är du den nära kompis man inte nämner, men som bara finns där.

Det är svårt för en utomstående att ge råd. Du måste gå på din egen magkänsla. Försök att för dig själv sätta upp alternativ och försök tolka hur du känner inför det.
Tex om du bestämmer dig för att bara 1 gång/månad bjuda ut dem ----- hur känns det för dig ?
Om du bara uppvaktar vid födelsedagar -----hur känns det ?

Jag kan ju tycka att det är helt otroligt att föräldrarna inte visar uppskattning på olika sätt både med ord och handling.
Lite kan jag ju tycka att du blir utnyttjad samtidigt som jag förstår att du finner en glädje i barnen.

Jag hoppas du kan finna en gyllene medelväg så du känner dig nöjd.

Nu har jag läst en gång till.

Din relation till barnen verkar vara en kompisrelation.

Barn är alltid lojala mot sina föräldrar o syskon så är det bara. Man snackar inte skit om dem o ska man skriva om nära personer så väljer man ofta de man är släkt med för att inte såra dem.

Att de inte bjöd på middag när ni spelade fotboll kan ju bero på att de helt enkelt inte hade så det räckte. Det är för övrigt ett vanligt fenomen i sverige. Så det är nog inget personligt mot dig.

Edit: alba han skriva emellan. mycket bra skrivet där.

Oj vilka snabba svar Fler än jag som har fikarast...

Jo jag har funderat på en timeout. Kommer att sakna dem skitmycket men det får jag väl ta.
Min flickvän och jag har inte flyttat ihop än men hon har sagt nåt liknande till mig oxå. Vi (jag o min tjej) träffas bara på helgerna men än så länge har hon inga problem med att jag träffar dem oxå. Det flyter på så att säga, då vi båda har många olika fritidsintressen och kör ett fritt förhållande...

Jag upplever inte att de är speciellt taskiga mot andra... tjejernas kompisar får middag där när de är där o de sover över hos varandra o så, och deras storebrors flickvän får middag där nästan varje dag oxå så det verkar inte vara några såna problem... Jag verkar på nåt sätt ha hamnat i "ingenmansland".

Och ni har nog lite rätt att tjejerna tar saker och ting för givet då de ser mig som en familjemedlem. Det har jag märkt när de springer i kylskåpet och jag säger "man ska fråga först innan man tar något" Då svarar de nåt i stil med "ja men vi känner dej ju så väl"
Och jag tackar ju inte mina föräldrar hela tiden och så eller frågar efter lov i allt jag gör. Och jag förväntar mig givetvis inte att tjejerna ska bjuda tillbaka och sånt, men att säga tack eller säga "vad du är snäll" är inte för mycket begärt. Frågan om det är jag som ska uppfostra dem till sånt...

tack förresten för det posotiva ni skriver om mig.. kände verkligen att jag blev mycket mera "uppåt" av att få läsa det. Låg och grubblade på detta halva natten... Inte lätt att beskriva 10 års vänskap såhär i text...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga..hoppas bara att du inte mister den fina kontakten du har med tjejerna nu när dom går in i en annan fas av livet pga att föräldrarna inte visar uppskattning...
Mina barn är inte särskilt duktiga på att säga just ordet "Tack" men de visar tacksamhet på ett annat sätt genom glädje och spontana kramar t.ex och det verkar ju tjejerna göra mot dig också..och det är ju egentligen det som betyder nåt..eller hur..
Skit i föräldrarna..är dom inte såpass socialt kompetenta vid det här laget så lär dom inte ändra sig med mindre än att du påpekar nåt och då kan det nog bli lite konstigt..ingen gillar att bli upplyst om sina brister..
Men ta vara på kontakten tjejerna..dom är snart i en ålder när du inte får så stor plats och det kanske inte känns så naturligt att ha en så nära relation med dig...
Förhoppningsvis kommer dom tillbaka även om dom kanske försvinner några år...sen har du kanske vänner för livet..
Jag skulle i alla fall vilja ge dig dagens

Att inte kunna bjuda på middag. Kan jag inte förstå riktigt. Det tror jag är områdesbundet.

Ifall det kommer en extra och man har en fläskkotlett per person så skulle jag dela dessa i bitar. så får man kanske två mindre bitar i stället för en hel fläskkotlett. Sås och potatis finns väl alltid. Och lite mera grönsaker i katrullen går väl alltid att hälla i. Finns det hjärterumm så finns det stjärterum brukade min mamma säga. Dvs alla får plats vid bordet och då delar vi på maten.
Så gör man där jag är född i alla fall. Och skulle maten mot all förmodan inte räcka till en gäst till så erbjuder man en smörgås, glass eller åtminsone en dricka om det är varmt.

Fast där jag bor nu så gör man som Mr North`s vänfamilj. Vilket i min mening är ohyfsat. Tuggorna skulle växa i munnen på mig ifall jag satt och åt och inte alla satt med vid bordet.

Här på trakten har jag dessutom lärt mig att man inte vill acceptera en inbjudan på mat för då känner man sig skyldig att bjuda igen, vilket man uppenbarligen inte vill göra.

Själv gjorde jag det uppenbara misstaget att bjuda öppet hus på ortens närbelägna Värdshus när jag fyllde 50. Vi hade en stort beställt afternoon tea. Tyckte det var otroligt bekvämt att slippa städa, förbereda ev mat för långväga släktingar och baka en sjuhelsikes massa kakor och tårtor osv. Bara betala 119 kr per person. Tyckte det ar ett bra pris och som sagt ville ha en beväm bra dag. Att ha en rolig 50-årsdag utan att vara utsjasad det var min 50-present.

Naturligtvis begriper jag mig fortfarande i på ortsbefolkningen efter 20 år. Att bjuda så här ansågs "för fint", för då blev man skyldig att bjuda tillbaka så därför kom man inte alls. Jag överskred nämligen normen om kaffe i hemmet, sju sorters kakor, tårta och ovanpå det smörgårtårta. Man ska tydligen slita häcken av sig när man fyller 50.

Så MR North, ta inte åt dig personligen det är nog mera ortens kutym som gäller. Fast vore jag så ung som du så skulle jag hellre flytta till något trevligare place, där folks sociala umgänge stämmer bättre överens med ditt eget.

all heder åt en gudfar som du!

även om du inte får den uppskattning du förtjänar nu så tror jag att tjejerna kommer komma ihåg detta när de själva blir äldre!

tack Tesa för dagens ros... Nu är jag glad! Skönt att få skriva av sig bara lite!

Bettson som du säger så är tjejerna snart i en ålder där de umgås mer med sina kompisar och umgås mindre med oss gubbar (har iofs inte passerat 30 än), det har jag räknat med. Jag kommer såklart alltid attOch jag kommer förmodligen inom 2-3 år att ha egna barn om allting går som det ska. Och visst får man ibland teckningar o kort o sånt där det står "du är snäll" och sånt värmer ju såklart.

Att bjuda igen när man blir bjuden på något ser jag som en självklarhet. Likadant ställer nån upp för mig så ställer jag upp för denne. Men alla är ju inte sådana tyvärr.

Flytta blir det nog inte tal om, vi bor i ett villaområde och jag tog över huset efter min mor och far... Deras äldste bror och jag har vuxit upp på samma gata och är barndomskamrater. Så det är inte mer än 1 km mellan husen. Just därför tycker jag det hade varit roligt om man åtmistone nån gång blev spontant inbjuden på nån fika el nåt... för att visa att man tänker på mig så som jag tänker på dem...

Va bra att du trivs, men tyvärr är det nog så att du får förbereda dig på att bjuda och aldrig bli bjuden igen. Och att hjälpa till och aldrig få hjälp tillbaka.

En del är bara så helt enkelt.Och fattar de inte det nu så kommer de inte att göra det i framtiden heller.

Fast du skulle kanske få tjejerna att tänka till lite, eftersom deras släktingar uppenbart inte gör det. Visa dom hur viktigt du tycker det är att tacka för senast, komma ihåg vänner, visa uppskattning. Eftersom de är så mycket hemma hos dig så kan du väl råka ringa en kompis du varit hembjuden till, visa din almanacka för fördelsedagar. Ha lite fina tackkort i lager och lite fint påpeka att det är viktigt att man uppskattar vad man får av andra och sina vänner.

Barn gör inte som man säger utan som man gör och du verkar vara en bra förebild.

Vilken toppengudfar du är! Det finns inte många som du och du är värd ALL uppskattning.
Jag tror på det Bettson skriver om att du skulle kunna försöka lära flickorna att tacka o visa uppskattning eftersom nu föräldrarna inte verkar göra det.
Vilken tur tjejerna har ändå som har en bra förebild o nån som ställer upp för dem!

Jag tror nog också att det är lite olika viket begrepp man lägger in in ordet gudfar/gudmor.

För många innebär det just det du gör, att vara en extra vuxen som finns där och visar intresse för barnet.

För andra innebär det något mycket djupare, nämligen att man mer eller mindre testamenterar bort ungarna i händelse av föräldrarnas dödsfall.

I båda fallen borde föräldrarna tolka det som en extra vänskap med med gudföräldern, med nära om än inte legala familjeband.

Andra tolkar detta med gudföräldrar som att man vill ha någon att bära fram barnet vid dopet. Antingen för att man brukar eller för att man själv inte vill ljuga inför prästen att åta sig en kristen fostran av barnet osv..när man egentligen inte tror på Gud.

Så det kanske finns olika förväntningar på gudföräldraskapet..

Men sånt borde man väl prata om innan? Jag skulle ju nästan bli skraj om nån frågade mig om jag ville bli gudmor för då antar jag ju att det betyder att jag blir "mamma" om båda föräldrarna går bort.

Är det inte så nu alltså?

Jag har funderat på det där jag också...vad förväntade sig föräldrarna när de utsåg sin sons kompis till gudfar..Kanske du tagit på dig en större roll än dom räknat med och inte riktigt vet hur dom ska agera..
Har själv varit "utsatt" för välvilja..som jag helst skulle varit utan, det blev bara jobbigt till slut..men den personen är iofs ganska dålig på att känna av sin omgivning..
Dom kanske känner att dom bjuder till genom att du har umgänget med flickorna..att dom upplåter dom som sällskap åt dig..jag vet inte, men det är en teori...man kan ju inte se hur andra upplever en situation alltid..
Men jag tycker ändå att du ska strunta i föräldrarna och fokusera på relationen till tjejerna...förhoppningsvis så kanske de bjuder tillbaka om några år och ställer upp som barnvakter och så när dom har möjlighet att "bjuda igen" själva...Det skule vara oerhört sorgligt om du förlorade den fina kontakten ni har pga föräldrarnas oförmåga att visa tacksamhet..och flickorna är ju bara barn så dom kan man ju inte förvänta sig så mycket av..än..
Hoppas du kommer till ro med situationen och att ni lever lyckliga i alla era dagar...

Precis som jag har sagt, olika människor har olika förväntningar på vad gudföräldraskapet innebär.