Min lilla tjej har så mycket grejer för sig nu. För bara en vecka sen var hon i "prinsess-stadiet", allt skulle vara rosa och glittrigt och romantiskt. Från den ena dagen till den andra var hon trött på att vara "söt", nu vill hon vara tuff och cool och påstår att svart är hennes favoritfärg. Min man hade pratat lite med henne när de var ute och handlade och det hade kommit fram att det är p.g.a några pojkar på dagis som hon vill vara cool.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt det här. Klart att hon kan få vara "cool" om hon vill det, men jag har känslan att prinsess-stadiet inte alls var över för hennes del egentligen. Min första instinkt är ju att låta henne hålla på, jag har köpt prinsessklänningar under hennes romantiska fas och igår var de iväg och köpte en svart mössa med en döskalle på eftersom hon inte ville ha sin "bebismössa" längre. Jag vill ju att hon ska veta att man duger precis som man är, men hon kanske måste prova sig fram för att veta vem hon är...usch vad krångligt det är!

Det känns som att det gäller att passa sig noga för att inte råka säga något dumt, eftersom hon säkert kan ta åt sig värderingar från mig utan att jag ens tänker på det. Och det här med pojkar, är det inte för tidigt att börja tänka på sånt? Jag tror ju helt klart att pojkarna på hennes dagis är långt efter på den fronten och min dotter är väldigt öppenhjärtig, så jag är orolig att hon ska bli förödmjukad. Men det kanske är sånt hon måste prova på också.

Några kloka råd?

Oj,oj,oj Magdis! Det där är bara början! Du skall vara glad så länge du har en chans att övertala henne angående klädval när det går till överdrift! Vad jag tycker är att ungarna blir tidigare o tidigare i sin medvetenhet om sig själva.

Ja, jag fattar inte att det kommit så här tidigt! Hennes bästa kompisar på dagis är yngre än henne också så hon kan inte ha fått idéerna från dem (jag känner dem rätt så bra)

Än så länge har ju inte klädvalet gått till överdrift iallafall och hon lyssnar ju ganska mycket på vad jag tycker. Hon får ju gärna ha på sig de kläder hon själv tycker om, jag är mer bekymrad över att det inte ska vara för hennes egen skull som hon vill ha en viss stil.

Sex-årsåldern är en frigörarålder, man upptäcker att man är en egen individ och kan ha andra åsikter och intressen än sina föräldrar/familj.
Barnet är nyfiket, och upptäcker världen utanför och vill prova på lite nytt.

Helt naturligt, en period som man ska gå igenom, precis som alla andra perioder i ens liv.
I det här fallet är det just nu kläder det handlar om. Det kan ju var mycket annat också.

Jag brukade sucka tyst och säga: -Det går nog över!

För att bara vänta på nästa period.

Tror att din första instinkt är helt rätt ... eftersom åren går blir ju kompisar mer och mer viktiga och klädstilen därefter Men visst är det lite kul också Döskallar är jätteinne, mitt minsta ickebarnbarn har en döskalle på nappen !!!! Din lilltjej, tror jag kommer att vara både prinsessa och cool brud växelvis för att sedan kanske bli både och ... eller nå't helt annat.....

Det är väl dagens mediabrus som också ungarna uppfattar! Tidningar, tv, affärer, internet...det finns hur mycket som helst att bli inspirerad av. Jag tycker det är synd att inte barn får vara barn särskilt länge numera, och det gäller främst flickor. Jag tänker då på den för tidiga användningen av bh och tangatrosor för småflickor.

Usch så hemskt! Såna saker får hon definitivt vänta med tills hon är gammal nog att handla sina kläder själv!

Jag pratade litegrann med dottern när hon kommit hem från dagis o försökte fiska lite i det här med varför hon vill vara cool. Hon sa att ibland vill hon vara prinsessig och ibland vill hon vara cool. Jag sa att jag tycker hon är jättefin vad hon än har på sig o då lyste hon upp.

Det känns mycket bättre nu!

Ena foten i princessåldern och andra foten i tuffa-tjej-åldern.
Inte lätt
Kanske kan vara bra att variera lite från dag till dag till man känner sig säker att ta steget fullt ut

Så klart att hon vill vara både prinsessöt och döskallecool! Vem vill inte det!?
Så länge du pratar med henne om varför och att hon är bra som hon är så håller hon det säkert på en lagom nivå, annars får du vara där och säga stopp. De har sina faser och mina två grabbar har gått igenom samma men ändå på olika sätt. Och de har, trots sina supecoola rapparkläder och hängande jeans som visar kalsingarna, blivit världens goaste grabbar med stenkoll på moral och etik och med en ljuvligt mjuk sida som de inte skäms för att visa. Tom morfar som hade så bestämda åsikter om hur ungar med sådana kläder är fick vika sig när hans egna gulliga barnbarn visade att det INTE satt i kläderna! Tror att dagens generation av föräldrar lättare ser igenom kläderna än vad den äldre gör och inte dömer hunden efter håren. SÅ! Oroa dig inte, så länge ni pratar har du koll!

Det där med att ha olika identitet olika dagar tycker jag hänger i hela livet.

Igår var jag en quinna - idag är jag en "sunklisa" - allt efter dagshumöret...

Visst är det så!

Jag har inga kloka råd att ge, kan bara trösta dig med att Max också är där, så du är inte ensam. Han blir otroligt lätt irriterad, och väljer med flit att missuppfatta saker vi säger. Tjurig och trulig som en tonåring. Vissa dagar håller vi på att bli galna på honom.

Ja precis, och när hon sa det där om att hon vill vara prinsessa ibland och cool ibland då kände jag mig lättad. Jag var nämligen mest orolig över att hon kände sig tvungen att vara cool för någon annans skull. Det kändes inte alls som att hon var färdig med prinsessandet...hon som varit helt tokig i alla såna där grejer för bara några dar sen. Vore jättesorgligt om hon trott att hon inte kunde vara den hon är bara för att pojkarna på dagis kallar sånt för tjejlarv.

Humöret är ett kapitel för sig det! Det oroar jag mig inte särskilt över. (Springa in på sitt rum o smälla igen dörren, bli irriterad på sina föräldrar enbart över deras blotta närvaro m.m....det är ju helt normalt)

Men visst är det väl lite kul också och det där med döskallar behöver man ju inte ta så allvarligt på dom tänker inte på innebörden av det iaf.
Hon är 6 år och det har ju redan märkts, 5-årsåldern är lugnast men det kommer en harmonisk ålder runt 7 oxå innan förpuberteten kommer.
Såg förresten dögulliga jeans med glittriga döskallar på bakfickorna det kanske vore nåt för Caroline. Tror det var på Hm.
Låt henne annars vara med och bestämma sina kläder när det är dags att köpa nytt, så stor är hon ju nu, men byt inte ut något hon kan ha, du måste ju också få styra lite.
6-åringar kan driva en till vansinne, särskilt tjejer har ju två egna och ett barnbarn som precis passerat dom stadierna så jag vet. Men det är bara bita ihop och räkna till 10, ta vara på prinsessdagarna och stå ut med resten.
Det går över! Sen kommer nästa fas... och nästa och rätt vad det är flyttar dom hemifrån.

Jeansen lät ju helballa! Ska kolla efter dem. Brukar vara lite problem med jeans och andra hårda byxor annars eftersom hon är rund om magen och har korta ben. Men jag får väl köpa nåt utan slitsar o grejer så att jag kan sy upp dem.

Det är inte kläderna i sig som oroar mig, hon får ha vilken stil hon vill. Det är det som pågår i hennes inre jag funderar över...om hon tror att hon måste ha vissa kläder och vara på ett visst sätt fast hon egentligen inte vill det.

Magdis, du verkar vara en så klok mamma. Jag blir glad varje gång jag läser om dina barn och hur du tänker i din roll som mamma.

Tack vad snäll du är! Men ibland känner jag mig inte klok...hoppsan hur lät det där?!

Jag tycker att du i högsta grad verkar vara en kanon MAMMA. Allt man gör gör man ju av kärlek till sitt
barn och då brukar det bli bra.

Själv älskade jag när mina var tonåringar. Fast jag är nog en konstig Mamma!

Jo jag förstår det oxå men jag tror inte du behöver vara så orolig, hon måste ju få prova sig fram till sin identitet, kommer att bli många stiländringar framöver

Ja det lär det bli. Det är helt okej så länge det är hon själv som har viljan att byta stil. Sånt där går allt snabbare nuförtiden tror jag. När jag var liten hade jag en lååååång period med rosa och glittrigt som sträckte sig nånstans upp i 13-årsåldern och sen kom den svarta, tuffa perioden i 15-årsåldern. När jag var i hennes ålder hade jag ingen åsikt överhuvudtaget om vad jag skulle ha på mig.