Jag har inga barn själv och är lite nyfiken. Kramar föräldrar sina barn varje dag? Tar man sig tid till att hålla om dem och stimulera lugn och ro systemet på vardagsmorgnarna innan skola och jobb?

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/st...,239030,00.html

Vi kramas ständigt och klappar på varandra när vi passerar och har så gjort sedan barnen föddes, de är nu 17 och 22 OCH de spelar mycket dataspel...

Alla föräldrar kramar väl sina barn.
De här skriverierna och "forskningsrapporterna" stressar bara osäkra föräldrar.

Man ska göra si o så för att...
Man ska inte göra si eller så för att....

Min åsikt är att man inte kan fostra barn efter instruktionsbok.

Frågan är väl om det egentligen verkligen finns föräldrar som INTE kramar sina barn? Hur skulle man kunna låta bli?
Du har rätt Agneta, det är tufft med all info idag för nya föräldrar!

Självklart kramar jag barnen varje dag, och flera gånger varje dag. Precis som Helen säger: hur skulle man kunna låta bli??

Visst ser vi (jag och maken) mycket på tv och sitter framför datorn, men det betyder inte att vi kramar barnen mindre.


Fast nog tror jag det finns familjer där ömhet och kramar lyser med sin frånvaro och de barnen tycker jag riktigt synd om.

Man skulle verkligen önska att ingen - barn,gammal eller mittemellan - skulle behöva vara utan kramar.

Jag kramar mina vuxna barn fortfarande när jag får chansen!

Dessvärre tror jag som Jejja att det finns barn som inte får den närhet och ömhet som de behöver.

Jag var på ett föredrag som hölls av en barnpsykolog när min son gick i 1.a klass. Det första han frågade var: har ni idag talat om för era barn att ni älskar dom?
Då fick man sig en liten tankeställare, för lika ofta som man tjatar och försöker uppfostra, lika ofta ska man säga och visa att man, oavsett vad, älskar dom.

Och ja, jag försöker krama mina barn varje dag. Försöker, för tonåringarna hoppar undan som vore man pestsmittad när man tar i dom. Men den minste får jag iaf gosa med fortfarande.

Mina barn är idag vuxna och utflugna sedan flera år tillbaka men helt klart har de under sina år de bodde hemma fått kramar men även minst lika viktigt min tid för att lyssna på varje barn.
Idag blir det inte kramar lika ofta av förståliga själ, de finns ju inte nära mig för jämnan. Men jag försöker ännu ge varje barn av min tid, där jag verkligen tar mig tid att lyssna på dem och de saker de har att säga och kanske oroar sig över.
Barnbarnen har kommit och de är lika viktiga för mig och helt klart får de kramar av sin mormor/farmor så mycket jag bara kan och även de försöker jag ge av min tid. Lyssna och förstå och ibland vara en medlande hand mellan föräldrar och barn.

Men visst finns det barn idag tyvärr som inte får kramar av sina nära och kära, ser det dagligen i mitt jobb mitt bland barn och då får man som vuxen i den världen ge de kramar som någon annan vuxen skulle haft ork att ge dem.

Det handlar ju inte bara om den psykologiska delen att få höra att man är älskad, det handlar ju också om den fysiska beröringen mot huden och vad den gör med människokroppen, frigörande av oxytocin etc

jag är mitt uppe i en kurs om taktil beröring som jag har mina förhoppningar om att kunna använda mig av mycket i mitt arbete med dementa för att lindra oro och aggressioner. Det finns även kursdeltagare som kommer att finnas inom psykvården.
Vi har ägnat en del av tiden till att prata om barn och deras behov och även spånat lite på eventuella konsekvenser som fetma till följd av för lite beröring nu för tiden.. otroligt intressant!!

Så berör inte era barn och era älskade endast av den anledningen att det är nyttigt psykiskt utan även fysiskt. Man behöver inte vara utbildad, enbart ett par lugna händer vilande på en stressad arbetskamrats axlar under ett par minuter kan vara välgörande..

Ja. Följa några instruktionsböcker är nog ingen höjdare.
Jag är en 22-åring, och har alltid haft väldigt nära relationer med mina föräldrar. Vi kramas så ofta det bara går, och har alltid gjort. Likförbannat har jag problem med ditten och datten.

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss
Ett barn som hånas
lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende
Ett barn som möts av tolerans
lär sig tålamod
Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet
Ett barn som får känna trygghet
lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen

Det var en fin vers Castea!

Jasså....det kan jag inte hålla med om att alla föräldrar gör.

Tycker en del föräldrar verkligen borde ta del av forskningsrapporterna. Tyvärr läses de väl bara av föräldrar som redan är intresserade av sina barns väl och ve och inte av dem som behandlar sina barn som skit.

Den versen Castea säger allt.

Versen heter "Ett barn". Mamma hade den på väggen som affisch när jag var liten.

Att kramas är naturligt och alla behöver kramar.

Jag kramar mina vuxna barn, min svärdotter och svärson varje gång vi träffas, barnbarnen är kramiga av sig själva och yngsta dotter som ff bor hemma brukar krama om mej i stort sett varje dag, liksom hennes pojkvän gör när han kommer på besök.

Däremot så kramar jag inte om folk hur som helst, det har jag inget behov av men ibland blir jag omkramad av mina patienter och det tycker jag är trevligt

Att krama sina barn och tala om att man älskar dom, det är nog något av det viktigaste som finns.

Att krama och bli kramad är nog lite av en generationsfråga. Jag är född i början på 50-talet och kramar av min mor fick jag som barn, så länge hon fanns kvar, men inte av min far. Pappor var inte då som dom är nu. Att gå ut med barnvagnen, byta blöjor eller gosa var otänkbart. I alla fall i vår familj. Först i vuxen ålder kramade jag min far och det fortsatte jag med så länge han levde, jag tror han uppskattade det. Bättre en sen kram än aldrig en kram!

Min son däremot kramar jag ofta och han kommer fortfarande med kramar till mig. Han är 15 år nu och man får vara glad så länge det håller i sig. Maken och sonen däremot kramas inte lika ofta nu som när han var liten , det är väl så killar emellan. Då ska det väl vara i samband med någon idrottsprestation som det känns tillåtet. Jag tror kvinnor har lättare att spontanitetskramas än män.