Nu är inskolningstiden över och min lilla, lilla 2-åriga bebis ska vara ensam på dagis.
Och det vill hon inte!!!! Vi startar bra med en kombination av nya tänder och förkylning. Dessutom jobbar både jag och pappan dagtid båda två hela veckan. Lillan gråter när jag lämnar henne och det känns så jobbigt. Hon har förstått att jag ska lämna henne där och hon bubblar och vinkar och säjer hejdå på väg till dagis, men när det väl är dags klamrar hon sig fast vid mig och skriker. Dagisfröken tar henne och bär iväg henne och jag känner mig som en riktig skurk. Jag är onda mamman för det är jag som lämnar henne. Sedan kommer den goda pappan och hämtar
Hon vill inte riktigt äta, fast det tror jag beror på tänderna. Pappan tog ledigt i måndags och i går och i dag har han åkt tidigare från jobbet för att det inte ska bli så långa dagar. I morgon och på fredag får jag sluta två timmar tidigare. Men jag måste ju ändå lämna...
När pappa hämtar är hon glad, men de säjer att hon är ganska ledsen under dagen. Ändå knatar hon glatt på när vi ska in till dagiset så hon vill gärna vara där, men tillsammans med mamma eller pappa.

Är det bara att hålla ut eller finns det knep? Jag försöker att vara glad och käck och vinka.

Usch, varför ska man jobba så långa dagar? En stund räcker väl?

Hejsan!
Jag har inga egna barn,men en kompis till mig hade ett litet knep och det funkade väldigt bra för dom...
När de skolade in sin dotter på dagis så var ju nån av föräldrarna alltid med. När inskolningstiden så att säga var över så när mamma följde med henne till dagiset så gick de ( iden mån de kunde) till dagiset tidigare och mamman följde med in och var där bara några minuter tills dottern "glömde bort" sin mamma.....som då smög sig därifrån.
Jag vet inte om det är så man ska göra men hon gjorde så och gör det än idag.....smärtfritt lämnande på dagis.(enligt dom,sen vet jag ju inte iof hur dagispersonalen får ha det under dagen....men det är en annan story;) )

kram och lycka till

Det tror jag är en ovanligt dålig metod som ger otrygga barn. Budskapet till barnet är ju att om du inte har koll på mamma/pappa hela tiden så försvinner dom.

Jo, på vårat dagis vill de att föräldern säjer hejdå ordentligt så att barnet vet att mamma eller pappa gått. Så att de inte har ett ledset barn som springer runt och letar efter sin förälder.
Vi har funderat över om vi ska vara med en lite längre stund på morgonen, tills hon funnit sig tillrätta, men jag tror inte att det spelar någon roll. Avskedet är ändå det jobbiga oavsett hur länge jag stannat.

Jag kan säga så här att 2 av mina barn har varit på dagis, de var mammiga till tusen och skulle inte gå att lämna, men jag hade ju ett jobb som väntade och måste gå för att mina vårdtagare skulle få komma sig ur sängen och få frukost.
Jag gick lite tidigare med dom så att JAG klädde av dom de som skulle av, satt vid frukost om tid fanns, sedan så kom lek igång och då gick jag iväg, de hade fullt upp i flera timmar och hant inte med att märka att jag var borta.
Då jag kom så befann jag mig i uterummet och där såg personalen till att de alltid hittade mig då det var dags för hemgång.

Barnen var då ca 8 mån och 1,8 år.

Jag har ett förslag på att du lämnar o pappa hämtar...tror du att ni kan turas om att lämna o hämta ett tag...jag menar så att det inte känns så tungt för dig o Lillan märker att ni kör olika...kan kanske vara en trygghet för henne...jag vet inte...knepigt sånt här.....lycka till kram

Man är intye längre babys, när man är 2 år...
Ofta säger personalen, att barnet slutar gråta, när föräldern går.

Gör aldrig så!!!!!!
Vad är det för dagispersonal som tillåter det?
Det kan ju resultera i att dottern slutar lita på sin mamma.
Herre gud jag blir alldeles upprörd när jag läser det där.

Att din lilla älskling gråter är nog ganska naturligt, det brukar i de flesta fall ge sig.
Barn är olika mogna på att lämnas och hon kanske behöver lite mer tid där själv innan hon blir varm i kläderna. Hon är ju glad när pappan kommer och hämtar så så hemskt kan det ju inte vara. Hon är ju också glad och positiv när ni går dit, då tänker hon förmodligen på barnen hon leker med och alla grejer där som är nya och spännande för henne.
Sen "kommer hon ihåg" att du ska gå och då kommer tårarna "för så enkelt ska väl inte mamma ha det att hon bara kan gå eller" det är nog början till den protest jag skrev om i en annan dagistråd. Det kan ju hända att du stannar, eller det kan ju hända att du kommer om hon gråter.

Försök att ha en så lugn lämning det bara går, ta av dig ytterkläderna och gå med in en stund men förbered henne på att du kommer att göra det och tala också om att du ska gå efter en stund.
Se till att hon vinkar till dig tillsammans med en personal, gör en ritual som återkommer det skapar trygghet, låt henne gråta, men gråt inte själv så hon ser det.
Begär ett föräldrasamtal, ett s.k. inskolningssamtal där du tillsammans med den personalen som är ansvarig för just din flicka kommer överens om den ritualen, det känns som ni i det här fallet behöver göra något annat än att vinka och att fröken sen går iväg med henne.
Du har rättigheter även som förälder. Och vi personal är flexibla och vill att det ska bli bra.
Det kommer att gå bra! Lycka till!

Ett "knep" är att du lämnar kvar något som tillhör dig ex en handske. Något som "luktar" dig. Då har barnet det som trygghet och vet att du kommer för att hämta den. Låt barnet få ha denna sak under dagen.

Jag säger som Netaave: Gå aldrig ifrån din dotter utan att säga till att du ska gå!

Du kan ju också ringa till dagis när du kommit till jobbet. Ofta får man veta att det faktist går bra. Det kan vara skönt för dig att höra att hon inte gråter så länge.
Du ska se att det kommer gå bra!!!

mvh
Irene

I samband med att vi skolade in vår lilla dotter på dagis, så skulle vi samla ihop lite foto på familjen mamma, pappa, syskon och djur. De skulle klistras upp på papper och samlas ihop till ett litet album. Och om barnen var ledsna och saknade föräldrarna så kunde de gå och hämta sitt lilla "album".

Min lilla kommer att vara mammas bebis tills hon är 15 år...minst

Jo, hon tystnar ganska snart efter att jag har gått och i dag hade hon inte varit ledsen under dagen. Tanden har sprängt igenom i munnen nu och det har nog gjort sitt. Ätit ordentligt hade hon också gjort.

För Lillans del tror jag inte att hon tänker så mycket på vem som hämtar och vem som lämnar. Det är jag som känner mig som den onda mamman.

Vi kan inte turas om eftersom han börjar tidigare än jag och också slutar tidigare. Vill ju att hon ska gå så korta dagar som möjligt.

Så har vi också. Och ester...du kan trösta dig med att det går över! Barnet är inte van vid att inte ha mamma eller pappa i närheten och det måste vänja sig. Barn anpassar sig väldigt fort men det ÄR jobbigt i början. De får lära sig något viktigt, att mamma och pappa alltid kommer tillbaka och att det kan klara sig utan mamma och pappa en stund. Det är viktig social träning.

Så småningom kommer du att ha ett barn som sprudlar av glädje över att få gå till dagis, som min dotter gör nu.

Jag tror absolut att hon trivs på dagis och jag har fullt förtroende för personalen. De är jättegulliga och min dotter gillar dem. Dessutom är det ett litet dagis och de flesta barnen verkar gå ganska korta dagar. Under inskolningen var det ibland fler personal än barn!

I går när jag skulle lägga Lillan så började hon sjunga bäää, bää, bää. Jag sjunger själv aldrig, av hänsyn till min omgivning. Min man kan inga svenska barnvisor så det var ju något hon lärt sig under dagen. Sen började hon "imsevimsa" med händerna och när jag sjöng så kunde hon alla rörelserna (hon kan inte prata ännu). Om hon inte gillat dagiset så skulle hon ju inte ha tid och lust att orka lära sig något. Nu kunde hon två sånger på bara en enda dag!

I morgon är det dags att lämna igen, men jag har tagit ett par timmar ledigt på eftermiddagen så att hon inte behöver gå så länge. Nästa vecka jobbar jag kvällar så då går hon bara tre dagar och tre timmar åt gången.

Nu ska jag säga något som kanske gör dig förskräckt Ester, men minns att jag har haft det här jobbet sen jag var 18, är 55 idag. Det är ett par år sen jag jobbade i grupperna, men är fortfarande kvar i dagissvängen.

I början av dagistiden och när man är så liten som två år och precis börjat tycker jag inte att det är bra med långa uppehåll. Barnen mår bäst av att vara där varje vardag, det är viktigt för tryggheten på dagis med kontinuteten. Det är också bra om dagistiden är minst 5 timmar per dag. Det blir två dagars uppehåll på helgen och längre tid än så gör att så små barn "glömmer" dagis.

Långa uppehåll eller gleshet mellan vistelsen gör att det tar längre tid att vänja in barnet. På 3 timmar hinner dom precis bli varma i kläderna, får förmodligen avstå något som kompisarna får göra när dom ska hem.

Senare när dom är ordentligt dagisvana och blir något år äldre, då klarar dom längre ledigheter och gleshet i vistelsen utan att bli avvanda.

Jag känner mig personligt påhoppad. (bara mitt inlägg som är citerat)
Sa bara hur en kompis till mig hade gjort och för dom funkade det!
Är det inte i så fall lika stort fel att ge barnet en sak eller något som luktar dig? att det ska veta att du hämtar saken....för så som jag ser på saken så skulle barnet kunna tolka det som att du hämtar saken och att dom får följa med hem av bara farten....men i slutändan så är det ju barnet man hämtar....vad är det för trygghet? Lika fel det i så fall, för det är vilseledande för barnet....enligt mig.

Jag menar så klart inte att man ska säga att man ska komma tillbaka till dagis bara för att hämta saken som barnet har fått. Då var jag lite otydlig, det kan vara svårt att förklara så här i skrift. Jag försöker igen:
Saken som barnet får ta hand ska vara en extra trygghet. För ett barn betyder det att hon har något som tillhör mamma och barnet blir tryggare när hon tar hand om mammas sak och vet att mamma kommer tillbaka.
mvh
Irene

Min lilla flicka var 2,5 när hon skulle börja på dagis. Hon var (är!) en riktig "mammagris"...så jag var rätt orolig över hur det skulle gå. Jag var med under inskolningen och började så smått oroa mig för att lämna henne själv där, men så jag funderade ut ett litet trick som faktiskt funkade jättebra:

När vi hade varit på dagis första dagen så pratade jag med henne om hur roligt det var där och att jag med tyckte det var himla roligt. Jag frågade lite försiktig om jag fick följa med henne dit, även i morgon? Ja då, det fick jag, sa hon....

Dagen efter var vi där igen och jag sa samma sak igen, (när vi åkte hem) att det var så himla roligt där " men det var inte så många andra föräldrar där? vad tror du, kan jag få följa med en dag till, snälla?"

Då tittade hon på mig med myndig min och sa "Ja det får du mamma, men sen vill jag också vara där SJÄLV!"

Här handlar det om att smita från ett barn utan att tala om att man går. Det är något man absolut inte får göra och jag blir otroligt förvånad om detta stämmer, att utbildad personal går med på att en förälder gör så. Den personal som tillåter detta begår ett grovt tjänstefel anser jag, vi är där för barnens skull och för att se till att dom utvecklas till harmoniska och ansvarstagande små människor, att då tillåta en sån fruktansvärd sak.
Likställt med misshandel tycker jag, både av föräldern och ansvarig personal.

En snusförnuftig och trygg liten dam

Låter som en oerhört trygg liten dam det där. Och som
klarar sig utmärkt utan en allt för närvarande mamma

Det här är inte nåt personligt mot dig scorpan, men det blir
ju reaktioner efter ett sånt inlägg, vem som än gjort så.


Håller med netaave i kritiken. Våra barn måste lära sig att lita på oss
vuxna. Och hur ska de kunna göra det om vi lurar dem?

Hur tufft och ledsamt det än är att lämna ett gråtande barn på dagis,
så måste vi vara raka. Och hur litet barnet än är så får man lov att
tala om för barnet att: Mamma/pappa måste till jobbet och under
tiden får du lov att vara här hos .............På det viset visar du att du
gör vad du säger. Du kommer tillbaka!

Jag timvikarierar och räknas som arbetslös - dvs har jag 15 timmar i veckan om jag inte har jobb. Då ska hon gå 5 timmar åt gången tre dagar i veckan istället för 3 timmar 5 dagar. Vi bor på landet och har en bit att köra till dagis. Nästa veckan hade det blivit en massa extrakörande om jag skulle lämna henne tidigare än vad jag behöver så vi tyckte att 3 timmar fick räcka. Måndag + tisdag är jag ledig och då vill jag inte lämna bort henne Jag jobbar ju på helgerna och ska jag lämna henne på mina lediga dagar så får jag ju knappt träffa henne alls.

I dag grät hon och klamrade sig fast vid mig när jag skulle gå. Inskolningsfröken fick bära iväg med henne till dockhörnan. Dröjde lite vid ytterdörren för att höra hur ledsen hon blev och efter en halv minut var hon i stort sett tyst. Maken ringde några minuter senare för att kolla hur det gått och då var allt lugnt.

När vi skolade in grät hon också varje gång jag lämnade henne och hon skulle vara inne. De gångerna de andra var ute på gården bara hon vinkade och sprang iväg.
I dag ska i allafall jag hämta henne. Har fått ledigt så att jag kan bli den som kommer hem först. Det är så roligt att se henne med de andra barnen då hon är glad och leker och inte när hon bara gråter.

Dom där reglerna för arbetslösa och gravlediga är vansinniga och inte alls för barnens bästa.
Nu hör jag ju att det går bättre och bättre för er.
Förstår ju att det blir hattigt om ni ska åka varje dag då för så kort tid, min sonhustru valde också att ha barnen 5 timmar tre dar innan hon fick jobb.
Men det märktes stor skillnad framförallt på den yngsta som då var 1 1/2 när han var där 6 timmar varje dag sen. Han blev mycket tryggare.

Förstår ju också att du inte vill lämna henne då du är ledig men 4 dar borta från dagis är lång tid i början.
Det är ett dilemma hur man än gör men det är klart du vill ha henne hemma, det förstår ju jag också.

Jag tror att ganska många av barnen på vårt dagis bara går deltid. Det är max 17 barn och 3,5 personal, men när jag lämnat eller hämtat har det som mest varit 7 barn. Och det är alldeles tyst! Personalen jobbar på att det inte ska springas eller skrikas inomhus och de har verkligen lyckats. Det hoppas jag kommer att göra mycket för att Lillan ska trivas på dagiset.
Personalen tror också mest att Lillan är arg för att jag går. Hon skriker mest argt. Hon älskar att vara ute och hemma blir hon lika arg och skrikig ifall någon av oss går ut och hon inte får följa med. Är hon också ute så bara hon vinkar.

Det hade nog varit lättare om hon varit lite större och kunnat prata. Jag vet att hon förstått att jag ska lämna henne på dagis. Vi pratar mycket om det hemma och på väg till dagis och hon bubblar och säger hejdå. Men det är ju svårt för henne att förmedla vad hon vill. Särskilt på dagis där de inte känner henne så väl att de förstår när hon vill något. Och då blir hon arg och ledsen. Vi försöker förklara de få ord och uttryck som vi säkert vet vad de betyder, men det blir ju jobbigt för personalen att hålla reda på. Lillan är ju dessutom tvåspråkig och de flesta orden är på "pappa-språk".

*suck* Jag hoppas att det blir lättare snart. Det som tröstar lite är att när hon på morgonen får frågan om hon vill åka till dagis och till de andra barnen så säger hon ja och tar själv på sig skorna och från parkeringen vid dagis går hon själv in så det är ju ändå inte under tvång. Och hon är glad och skuttig när hon kommer hem. Inte ledsen och klängig och hon sover dessutom bra.

Fast jag vill inte lämna bort henne alls. Hon är ju MIN bebis!!!

Jo vem har inte haft en klump i magen varje gång det varit dags. Då har jag ändå haft förmånen att ha mina inskrivna på samma ställ som jag jobbat fast på en annan avdelning, men det är nästan ännu värre att se men inte kunna "ingripa". Hur skulle det se ut om jag lämnade mina barn för att komma galopperandes så fort någon av mina blev arg eller ledsen.

Elle var dock på min avd en kort period när hon var 5, då hade vi en överenskommelse att vid dagisgrinden blev jag fröken eller mamma beroende på om vi var på väg till eller ifrån. Det var riktigt mysigt, jag minns första dagen då vi gick till bussen för att åka hem, då frågade hon "Är du min mamma nu?" och det var jag ju.

Det krävs dock en hel del självdiciplin för att klara av att ha det så, men kollegerna och jag pratade igenom det ordentligt innan, hon var i en annan grupp än min, satt vid ett annant bord o.s.v. bara när hon var riktigt ledsen eller hade slagit sig fick hon komma till mig och det tror jag bara hände 2-3 ggr på det halvåret. Men det var praktiskt, ingen stress för hämtning och lämning.

Hujeda mig för dom åren , dom kommer man ihåg. Fast en sak lärde jag mig. Vi föräldrar är ofta alldeles för verbala och det är inte småbarns förstaspråk.

Småbarns förstaspråk är tonfall, kroppsspråk och känslostämningar. Så det är ditt tonfall, kroppsspråk och känslostämning som hon tolkar på väg till dagis och vid avskedet. Småbarn är alltid en spegel av mamma och pappa.

Så vet du med dig att dagiset är bra, så skall du tänka på det när du går till dagis, inte på att det kanske kommer att bli ett tråkigt avsked.

Måste du jobba så kan du inte göra annorlunda, Då är du säker på att du gör rätt med dagis. Tänk på ditt kroppspråk så att du uppträder säkert när du lämnar, annars märker den lilla ofelbart din osäkerhet och tolkar den som att något farligt kan hända.

Tänk på ditt tonfall. Pratar du högt upp i tonregistret med tröstande ord så är det inte tröst du förmedlar utan osäkerhet. Sänk rösten och låt glad och säker. Se glad ut när du går, hur jobbigt det än känns.

Med min minsta hade vi den grejen att jag kramade honom och talade om hur mycket jag skulle längra efter honom. Och att han skulle spara en kram till mig när jag kom tillbaka så att han inte hade slut på kramar. Han fick trösta mig helt enkelt och kännde sig stor och duktig.

Han gav minsann inte bort kramar hur som helst på dagis, han tog mest emot. Ofta kom kommentaren att näe, ingen kram, för den skall MIN mamma ha när hon kommer tebaks, så det så.

Nu är han tjogo år och jag får fortfarande kramar som tur är. Vet inte vad jag skulle göra utan dom

Tänkvärt inlägg Bettson om barns förstaspråk.
Och fin berättelse om din son.

Jag tror precis det är där problemet ligger och att du förmedlar det till ditt barn.

Det tror inte jag!

Jag tycker mer synd om mamman än barnet