mogen att själv ansvara för att komma upp på morgonen och ta sig till skolan samt att helt själv sköta sina läxor?

Tänk vad bra att jag har Er att fråga!

Är nog individuellt. Men någon gång på högstadiet , fast inte när det gäller läxor tror jag. Man får nog prova sig fram och kanske släppa lite vartefter.

Som mamma till en grabb och tre tjejer så måste jag säga att det är helt individuellt
En del barn klarar det redan som tio - tolvåringar medans andra inte gör det förrän vid sextonårsålder då de börjar på gymnasiet.

Jag kan bara svara för mig själv.. Jag trodde att jag var vuxen och tog ansvar när jag gick i högstadiet.. Men i själva verket var det nog först när jag flyttade hemifrån. Fast då var jag 18 i och för sig. Men jag skulle tippa på att det är väldigt indiviuellt.

Men om man går på mellanstadiet, då klarar man väl inte det helt ut, eller? Er åsikt, kan man helt förlita sig på att barnet klara det?

Man kan ju åtminstone ge barnet en chans och säga att han/hon får sköta sig själv men hålla ett vakande öga så att inte skolarbetet blir lidande och att han/hon verkligen kommer upp på morgonen i god tid. Det är väl bara nyttigt med ansvar!

Tror jag faktiskt inte att de klarar av.. men om... ge en chans och håll koll.. kanske en vecka till att börja med och då ser du hur det funkar.

Att själv ta sig upp och gå till skolan klarar ett barn i mellanstadieåldern tveklöst. Läxorna bör de klara av med viss handledning... Ibland behöver det ju finnas någon att fråga, och man ska nog kolla så att de faktiskt blir gjorda, i alla fall lite då och då. Annars är frihet under ansvar något jag vurmar för, så lite tillit är aldrig fel - det ger bara självförtroende.

Det skulle jag inte säga... som sitter med facit i hand

Alltså, det skiljer sig ju ändå från barn till barn om de klarar att gå upp och ta ansvar för sig själva. Jag håller ju med Zarah att frihet under ansvar vurmar jag för.

Jag står ju också med facit i hand, alltså när det gäller mig själv. Jag var "självgående" med att gå upp och göra mig ordning för skolan och gjorde läxorna, med hjälp från mamma då jag behövde när jag gick på mellanstadiet.

Barn kan otroligt mycket mer än vad vi vuxna tror och det är ju först när de tillåts ta det ansvaret som man verkligen ser allt som de kan.

Med dagens undervisning behöver barnen alltid en vuxen, som kan svara och hjälpa dem med läxorna, lärarna hinner inte..

Det är verkligen helt individuellt. Vissa behöver bli sporrade hela skoltiden ut, åtminstone högstadiet och beroende på hur mycket föräldrarna vill ta på sig det ansvar som egentligen åligger ungdomen - även i vissa fall gymnasieåldern ut.

Jag själv var självgående när det gäller såna saker från start. Det vill säga från första klass. Men av olyckliga familjeomständigheter var jag tvungen att ta ansvar tidigt - på både gott och ont.

Men när jag gick i ettan och framåt så gick jag upp själv på morgonen, klädde på mig, åt frukost, gick till skolan och skötte läxorna helt själv utan att någon kommenterade att jag borde göra dem. Jag bad om att få vara ifred och stängde in mig på mitt rum med mina böcker, en liten besserwisser blev jag. Men det slutade bra, högsta betyg hela skolgången och avgångsbetygen från gymnasiet var medeltal 4.6 enligt gamla betyg. Så visst kan vissa ungar ta ansvar tidigt, även om de borde slippa.

Så mitt svar är alltså - någonstans mellan 7-18.

Pröva er fram. Fungerar det inte så får man styra upp lite, men frihet under ansvar tror jag sporrar de flesta till att göra sitt yttersta. Och att veta att de kan be de vuxna om hjälp tror jag är guld för orken och självförtroendet.

Jag har två barn.
Dottern önskade sig en väckarklocka när hon fyllde 9 år. Hon tyckte vi väckte lite för sent. Sedan den dagen skötte hon den biten till 100%.
Sonen klarade aldrig av det. Jag försökte med allt, men han tog egentligen aldrig ansvar för att komma upp på morgnarna. Inte ens på gymnasiet.

Att få i sig frukost däremot, det hade jag aldrig överlåtit åt dem. Det hade helt enkelt inte blivit någon.

Jasså? Jag tänkte mest på att jag var mellanstadiebarn för inte alltför länge sen, och jag klarade det alldeles utmärkt, i likhet med många av mina kompisar. Drog väl förhastade slutsatser.

Hannele - jag tror att du missförstått mig igen. Vad jag menar är att man inte kan stå och hänga över ett barn som gör läxorna, hela tiden, men man får visa intresse och finnas tillgänglig för att kunna visa och/eller svara på frågor.

Hur mycket är du som förälder villig att lägga över på ditt barn? Hur beroende vill du att ditt barn ska vara av dig?
Nu är jag kanske hård, men nån gång måste man börja smyga in barns ansvar, självklart under koll och lite lagom för den åldern.

Min dotter ville nog egentligen sova men jag väckte henne så att hon hade tid att morna sig, då kunde jag ta fram frukost, sen inga större problem för henne. hon klarade sig själv runt åk6, Nu är hon 16 år och har aldrig haft några bekymmer med att gå upp på mornarna.
Läxläsning har hon också klarat själv, i lågstadiet hjälper man ju till hela tiden, men sen har jag släppt under tiden beroende på vilken läxa.

Sonen nu 11 år bad att få väckarklocka när han var ca 7. Jag undrade varför, eftersom det var jag som väckte han!!
storasyster hade ju en, fick jag till svar.
Han fick längta ett tag, sen köpte jag en,
Jag har alltid väckt honom och sen har han klockan på ringning en stund efteråt, så han hinner morna sig också.
Han fixar sin frukost och har gjort i nåt år, tar sig till skolan i tid, känner sitt ansvar.
Läxor har han sällan hem de jobbar undan i skolan, men de gånger han har läxor hem, vill han gärna göra själv men men vill ha sällskap, Han är väldigt sällskapsjuk, frågar alltid om hjälp när det krånglar.

Nu har jag två töser till som går i förskolan, jag väcker dem och de kliver upp strax efteråt, får ordna kläderna om vi inte tagit fram på kvällen,.
De har fått varsin häftig väskarklocka när de fyllde 6 år men herregud vad de låter, skulle jag inte utsätta resten av familjen för.
Ska leta efter en "mjukare" ton i nån klocka, så att när de börjar ettan kanske ska få vakna till den, går det så går det.

De måste kunna klockan och ha ett bra tidsperspektiv för att kunna förstå hur lång tid det tar,

Det är skillnad på att ta hela ansvaret och att tro att de gör det.


Allt hänger nog ihop; hur många är ni i familjen, går alla upp samtidigt, vad är det för möjlighet att stanna hemma och sköta hela frukostbiten.

Jag håller med övriga talare! Det beror på!

Jag har här hemma en bonuskille på 13 år som jag får mota upp varje morgon för att gå till skolan.


En kompis till mig som är ensamstående med två barn i åldern 8 och 10 tar jättestort ansvar hemma! Mamman har fått ett jobb där hon måste börja jättetidigt på morgonen. Så barnen går upp själva och gör sig i ordning, äter frukost OCH plockar undan efter sig! Går sedan till skolan tillsammans!

Fantastiskt duktiga tycker jag! Naturligtvis vet dom numret till mamma om något händer eller så kan de gå till grannen...

Nu frågade jag Er eftersom jag känner en yngre man som har väckarklocka, går upp, äter frukost och går sedan till skolan medan mamma ligger och sover.
Hon tycker att han är så behändig och duktig, och att han helt klarar av läxorna är ju perfekt.
Själv tycker jag att det är skamligt och när mina barn växte upp försökte jag äta frukost med mina barn genom alla år, samt visade intresse för deras läxor, kanske jag inte kunde alla svar när de kom upp i åldern men intresse visade jag i alla fall och skaffade hem hjälpmedel.

Ville bara veta vilken åsikt andra har, både hålla med och motsatsen - det är ju så man lär sig!

Hmm, ja det är klart lägger du fram det så...

Då blir det ju ett litet annat perspektiv. Tycker mer det låter som om han får klara sig själv för mamma är morgontrött!

Men barnen behöver även lära sig ta ansvar själva, men för det kan man ju vara med vid läxläsning, frukost mm. Men inte styra i allt!

Det lät ju inte så roligt...att inte idas kliva upp ens.

Alltså..... själv var jag nyckelbarn redan i lågstadiet (om det nu inte var redan på lekis?). Jag dog inte för det.

När min son var tolv fick han se till att komma upp och iväg till skolan själv, eftersom jag då jobbade tidiga morgnar.
Nu när han är fjorton får han klara sig själv, även om jag är hemma på morgonen. Och jag skäms inte för det, har faktiskt inte reflekterat över att det skulle vara något fel i att göra så.
Tycker att man har det tillräckligt jobbigt som ensamstående ändå. En liten sovmorgon kan man väl få emellanåt??
Sen är det klart att man som förälder måste vara med och styra upp deras liv. Kanske har denna mamma ett helt annat sätt att göra det på än du?

Förresten hur gammal är den yngre mannen? Är han närmare 18 kan man kanske tycka det är mer ok än om gossen är närmare 10 år...

Att en fjortonåring kliver upp och själv ser till att få i sig frukost och iväg till skolan.. det är väl helt OK
men att en 10-12 åring (som de väl är om de går i mellanstadiet) ska fixa allt själv och mamma (eller pappa) ligger och sover... det tycker jag däremot inte är OK.

Kanske har jag "gammeldags" uppfattning i frågan men jag tycker att barn behöver både uppmärksamhet och engagemang från föräldrarna.
Om man är extremt morgontrött så kan man väl gå och lägga sig när barnet gått till skolan.... uppfattade det som mamman i Ingrids fall var hemma... alltså hade inte jobbat natt eller gick ut på jobb tidigt

Nej inte ok -Barnen har olika behov med olika ålder , men att pusta ut och tro att man klarar skola läxor och ansvar vid mellanstadieålder ser jag bara alltför tydliga exempel på att det inte fungerar .(I mitt arbete som lärare)
Vissa skulle ha behövt vara helt föräldralediga när de har barn i ålder 13-17 år ...
Det är högst individuellt.
Jag har aldrig släppt taget före gymnasietidens slut, även senare behövs man -fast på andra sätt ....

Som yngre "man" borde man rimligen klara sig själv på morgonen...varför ska mor stå upp för att serva en halvvuxen unge?

Näe...sluta "dadda" ungar...mina "unga män" är 11, 13 och 15..och var och en av dem klarar av att göra sig färdiga på mornarna de gånger det behövs..däremot är de bedrövliga när jag finns där som"backup"....
17-åriga dotter måste helt enkelt klara sig själv eftersom hon går i skola på annan ort...
Min svärmor såg till att min gubbe vaknade på morgonen tom när han hade flyttat hemifrån...och det lider jag för idag...han är helt hopplös...

Eftersom jag inte känner mamman ifråga vet jag inget om varför hon sover. Därför tar jag tillbaka allt jag tidigare sagt - och tänker i fortsättningen inte uttala mig.
Jag tycker inte att det är min sak att bedöma andras situation, och jag tycker faktiskt att det är lite obehagligt att du ställt frågan på det sätt du gjort, utan att förklara varför.

Då måste man känna sitt barn väl ,men ändå kan nog ett barn glömma sitt ansvar vad det än gäller;för vi vuxna glömmer också;åtminstone har jag gjort många många gånger.

Kan hålla med om att det var en väldigt vid och öppen formulering/fråga som det är svårt att svara på. Vad för slags ansvar menar du? Yngre man vad är det för ålder?? 10, 15, 18?

När man går på mellanstadiet så är man 10 -12 år


och då tycker åtminstone jag att mamman eller pappan (om han finns med i bilden och är hemma) skall kliva upp på morgonen... gå sedan och sov när barnet gått till skolan. Inte undra på att många barn mår dåligt och har det jobbigt.

Så länge barna bott hemma så är det väckning som gäller, dom får sätta sig vid dukat bord men ta undan efter sig själva. Det hör inte hit om barna är 32 eller 8, bor dom hemma så är det lika för alla, samma sak vad gällande kvällsrutinerna att dom kommer i säng och inte sitter med data eller TVspel halva nätterna. Vi har hönsmammat barna från start och sitter väl med "bortskämda" ungar enligt en del, men enligt min mening kan man inte skämma bort barna med för mycket "bry sig om", synd bara att dom aldrig behövt ta nåt ansvar. Konsekvenser av sitt eget handlande, det har dom fått lära sig tidigt allihop, men att ansvara för uppstigning och mycket mer som man faktiskt skulle kunna "utnyttja" en förälder till kan dom inte. Och jag är inte hönsmamma, men kanske en stolt tuppappa.

tack o lov att det finns stolta tuppappor

Jag har inte lusläst alla inlägg här men säger så här.
Om min 12-åring blev tvungen så visst skulle hon klara det. Men jag anser att hon behöver omsorgen!
Omsorgen av en mamma som "tjatar" upp henne, som sällskap vid frukosten, som man kan småprata lite med och som säger hej när hon går.

Hon får det inte alltid för ibland måste jag åka innan hon måste gå. Då får hon klara att gå iväg själv och låsa dörren, men hon tycker inte det är kul.

Frukost äter vi dock alltid tillsammans även på fredagar då jag är ledig.

...vill bara tillägga att mina barn oftast väckes med en klapp, en puss eller en kram...frukosten får de servera sig själva och så får de ofta en kram innan de går till bussen....och jag till lagårn..
Omsorg behöver inte betyda att man gör saker åt dem....särskilt inte när de är stora nog att göra dem själva...
Min främsta omsorg är att försöka göra mina barn till självständiga individer som kan klaraatt fatta egna beslut och stå stadigt på egna ben...men med vetskap om att det finns stöd att få om man vacklar..

Det klokaste jag läst hittills.

Klokt sagt tycker jag också... men så ligger du Tesa inte heller under täcket och sover medans barnen får ta sig upp, fixa frukost och gå till skolan... bäst de vill.
däri ligger skillnaden.
Dina barn får mammas uppmärksamhet, känner att de har en mor som älskar dem, får en kram och ett hej då.
Sedan om de fixar frukost själv eller inte... det är individuellt. En del barn får man truga i något innan skolan, andra slukar rejäl frukost utan att någon pushar på eller dukar fram. Omsorg handlar inte enbart om "markservice"... barn behöver känna att föräldrarna bryr sig om och är intresserade av dem och deras dag.

Jag tycker att du ska fråga honom hur han upplever det. Då får du nog bästa svaret. Det är omöjlilgt för utomstående att veta om han klarar det.

Var bara ute och testade lite tankar utefter hur en yngre man har det (och han mår inte bra).

Självfallet ska man kräva av sina barn, ge dem ansvar men inte för mycket - min åsikt.
När jag var i samma ålder hade jag ansvar för mina mindre syskon och såg inget konstigt i det då mina föräldar arbetade men när jag sjäv blev vuxen och fick egna barn slog det helt om för min del och blev en hönsmamma.

Att jag frågar så mycket beror på att jag själv inte har barn (de är vuxna) och har insett att det som var barn när mina var barn, det är nästan vuxna människor nu men så undrar jag om det är något naturligt eller om det beror på hur samhället utvecklats.

Måste säga att jag tycker att vårt hemska samhälle egentligen kräver mer av föräldrarna än vad det gjorde för bara 15 - 20 år sedan- ett engagemang som nog för få barn får, eller tänker jag fel?

Jag fick sköta mej sjölv, från det jag var 10 år!
Men; det är väl inte så nu, för alla dessa bortskämda barn..........
Ursäkta mej, alla som "går i taket" nu--men det HAR funnits en så´n tid!!

Det är väl knappast någon som går i taket... Det är skillnad på att barn är ensamma hemma och måste lära sig ta ansvar och sköta sig själv ifall föräldrarna är på jobb den tiden... till att mamma eller pappa ligger och sover (morrontrötta) och inte ids eller ´bryr sig om att kliva upp

Har tre pojkar som jag aldrig eller mycket sällan behövt tjata på eller väcka för att dom skulle stiga upp ,äta frukost och passa skolbussen
vet inte om jag är ovanligt väl lottad, men det har kännts skönt att veta att dom lärt sig passa tider och att jag inte behövt tjata på dem vilket jag vet att många av deras kompisars föräldrar har haft bekymmer med
När dom flyttat till annan ort för att studera vidare har jag kännt mig trygg eftersom jag vetat att dom kunnat passa tider utan att mamma behövt väcka dom
När det gäller läxor och skolarbetet i övrigt har vi haft detta som samtalsämne vid middagsbordet eftersom gemensam middag varit helig i vår familj. Frågat vad som hänt på skolan ,talat om läxor och prov
dessutom har vi alltid varit på kvartsamtal varje termin och på så sätt kunnat följa med i våra barns utveckling
Tror att barn behöver föräldrar som visar tillit och förtroende,men håller ett vakande öga och leder dem rätt om något skulle gå snett

Du borde nog ta upp det med hans mamma/pappa om du är nära anhörig.
Jag tycker det är en självklarhet att stiga upp med barnen på morgonen när dom är i den åldern. Har man skaffat barn måste man ta ansvar för dom, och inte bara tänka på sig själv.

Hoppas att du inte uppfattar mitt inlägg som att jag måste göra så för att ge omsorg.
Vad jag menar är att hon precis som jag inte ska behöva äta själv om hon inte behöver det.
Hon skulle kunna sova en halvtimme extra och fixa allt själv de mornar jag åker före henne, men varken hon eller jag vill ha det så.
Hon skulle också kunna få gå upp och klara sig själv på fredagar och jag ligga kvar och sova, men nej.
18-åringen däremot skulle förmodligen bli vansinnig om hon skulle behöva gå upp bara 5 min tidigare.

Näe...inte menade jag så...förstår nog att du gärna äter frukost med din dotter..lika mycket för din egen skull som för hennes..
Jag menar bara att det inte behöver betyda brist på omsorg om ungarna får klara sig själva på morgonen...
Varför kan inte ett morgonpiggt barn kanske mysväcka sin morgontrötta mamma med fika på sängen...
Mammor behöver också omsorg ju och det kan väl ungarna bistå med när de börjar bli stora....huvudsaken är ju att värmen finns där...vare sig den sover eller inte om morgonen..

Jag är fortfarande intresserad av att veta hur gammal den "unge mannen" egentligen är. Det spelar nämligen ganska stor roll för hur jag skulle ställa mig i frågan.

Själv har jag så länge jag kan minnas kunnat ta det ansvaret. Kan räkna på en hand de gånger jag försovit mig. Vet att mina föräldrar sagt att de aldrig haft något sådant problem med mig. Tror dock att detta är mycket individuellt.

Men hur har du mått av "att kunna ta det ansvaret"?

Jag har inte mått varken bra eller dåligt...har helt enkelt inte tänkt på det. Det har fungerat för mig att knalla upp när jag ska. Det har mer handlat om en inneboende känsla att inte somna om när klockan ringer. har även haft en inbyggd "ätochsovklocka" som gjort det möjligt att nästintill alltid vakna innan klockan ringer.

Förmodligen har mina föräldrar märkt detta. Är ganska säker på att de har varit vakna "i fall att". Har heller aldrig varit en som gillat varm frukost så fil eller yoghurt har varit perfekt för mig att fixa själv

Jag som trodde att det är ett nytt fenomen detta med ensamstående föräldrar som jobbar okristliga tider

Har fattat det som att det oftare var bättre förr i tiden när oftast mamman var hemma med barnen då det inte fanns omsorg som idag?

Men det var ju naturligtvis några som hade det som du Zaaritha också även om jag inte tror att det var alla på den tiden...

Han går i femman och jag är inte anhörig till honom men han har ringt mig några gånger då han varit orolig så i morgon ska jag träffa honom och så får vi se.

Ibland måste man ju blanda sig i saker som man "inte har med att göra, bara för att hjälpa någon som mår dåligt" och vi är goda kompisar, han och jag.

ingrid

Den killen får skatta sig lycklig som har dig att "bolla" problemen med.
Lycka till med träffen och hoppas att allt ordnar sig till det bästa för killen

Jag har också haft kompis som jag hjälpt med ett o annat när han inte hade stöd från annat håll förresten så är vi så klart kompisar än idag... nu är han 39 år

Vad insiktsfullt av en sådan kille att inse att det finns problem. OCH vad smart av honom och ta kontakt för att få prata

Den killen kommer att gå långt!