Nu måste jag få dryfta mina tankar angående hundrädsla och okopplade hundar. Läste ett inlägg till Solis ni vet det om hundrädda människor. Jag har själv hund men är dödligt hundrädd. Anledningen är att jag vid flera tillfällen har blivit( min då varande hund) attackerad av lösa hundar. Bla en gång av en ilsken boxer som lyckades slita loss örat på min hund. Vad tror ni hundägaren säger? Nej men oj, han som brukar vara så snäll!!( grrr) Jag undrar bara, kan inte alla ha olika orsaker till att inte vilja att det ska springa lösa hundar överallt?

Mina hundar har också blivit påhoppade av både hundar och en katt.

Det finns gott om dåliga hundägare men även de som är mycket duktiga med sina vovvar. Man möter av bägge sorterna när man är ute.

Hur menar du med duktiga med sin hund? Att dom lyder husse/matte även om dom är lösa?

Jag som alltid har mina hundar kopplade när det finns risk att möta andra hundar har också haft en dle problem med lösa odisiplinerade hundar - nu är jag inte hundrädd - mera rädd för hundägarna !!
Men jag förstår inte varför det är så här - vi har en massa otrevliga hundar som inte klarar av att träffa andra hundar på ett normalt sätt. Jag har studerat hundlivet i Hyde Park i London och - vad 17 heter jätteparken mitt i New York?- hjärnsläpp!!!
Där kommer hundägarna in genom grinden - kopplar loss jycken - som försvinner i hundflocken - husse/matte fikar - äter lunch med sina kompisar och så visslar man på hunden - kopplar o går hem elelr tillbaka till kontoret. Inget gruffande - inga bråk Undrar om det är våra koppletvång och våra rädslor som på något sätt gör att hundarna inte får en normal relation till andra hundar. Dom lär sig inte "hundiska"

Kan det vara Central Park

ja det är klart att det var Central Park - Tack!!!!!

Detta låter fantastiskt! Jo, dom behöver nog lära sig lite"hundiska" för på landet har vår hund en hundkompis, och då går det hur bra som helst. Som om dom visste att det är ok där!

Om det inte finns människor så är det okej om hunden är lös. Men i alla fall där jag bor, så har folk hundarna lösa mitt inne i stan. Man kan ju undra varför de har de lösa också... Vill de visa vilken lydig hund de har?
Jag tänker då både på hunden och människorna runt omkring. Hunden kan ju faktiskt bli överkörd om den får för sig att springa ut i vägen. Och den kan ju fakstiskt attackera av någon anledning.
Jag är född och uppvuxen med hundar, men tycker man ska ha respekt för dem.
Oansvarigt att ha hunden lös inne bland folk.

Just så tänkte jag och även på andra saker.

Sollentuna kommun har bra regler för när och var hundar för vara och vilken tid på året som det är koppeltvång. regler

Hur duktiga dom än är med sina hundar så kan ingen garantera att hundarna inte flyger på en annan hund, eller ännu värre, ett litet barn. På landet är en sak, men så fort det rör sig om bebyggelse tycker jag att man ska ha sin hund kopplad. Jag åker ut på landet när hunden ska få rusa av sig, inte verkar hon må så dåligt av att vara kopplad när vi går dom vanliga promenaderna annars. Barnen är paniskt hundrädda för alla hundar (oavsett ras) utom dom som står närmast familjen, det har med hänsyn till andra människor att göra.

Det har jag sett med egna ögon att "de duktigas" hundar har bara rusat iväg efter katter och rådjur och det tycker jag inte om

Tycker det är respektlöst mot sin omgivning att ha hunden lös där andra människor rör sig och bor. Någon som är hundrädd skall ha rätt att röra sig i samhället utan att hundar kommer fram eller att dom skall behöva möta en lös hund utan ägare bredvid.
Anki

Jag tillhör hundrädda hundägares skara... förresten... kul att höra att man inte är ensam... det har jag trott tills nu när jag läst tråden.

Bland det värsta jag varit med om var när maken och jag var ute på motionsspåret med vår kopplade hund och tre whorster(s) kommer rusandes mot oss... ingen ägare i sikte
Felix stod blickstilla bakom oss och som tur var så kunde maken sjasa iväg dem och jag erkänner att jag var glad att jag inte tuppade av, av rena skräcken.
Några minuter senare kom ägaren och han bevärdigade oss inte ens ett svar på frågan varför hundarna tilläts springa lös när han inte hade kontroll över dem.

Tessi spårar mycket, schäferdelen av henne, men hon lyder när jag säjer "Hit!!".
Hon är vänskaplig mot människor vi möter, men detta är ju på landet!
Som tur är så är ingen i grannskapet hundrädd. Jo, grannen Eva var det, men se´n hon lärde känna Tessi, så har det gått över, säjer hon..........

Så var det med mig också vad gäller grannars och bekantas hundar... Felix har ju haft som "bästis" bl.a en Dobermann som jag inte alls var rädd för... men det är inte samma sak när man möter totalt främmande hundar som rusar mot en *ryser*

Du har så rätt!
Jag är hundvan, inte rädd av mej, tror alla hundar om gott!
Men; även jag tvekar o blir orolig, ibland!!

För ett par veckor sedan när jag var på väg hem, cyklandes, från jobbet, kom, i ett grönormråde tre rådjur skenande ner för en sluttning, korsade min väg och for in i en liten "skog". Några sekunder efter tyckte jag att det kom en ponny skenande nedför samma slänt. Men det var en jättestor svart hund som jagade rådjuren. Uppepå slänten stod matte och ropade "Kom hiiiiiiiiiit". Tror ni hunden lydde? Någon minut senare kom en annan hund blint rusande som en galning... och matte ropade "Kom hiiiiiiiiit" Bägge hundarna försvann in i "skogen" och jag hörde på långt avstånd mattarnas rop på sina hundar...

Tur att det var uppförsbacke och att jag gick med cykeln, hade inte varit roligt att krocka med varken hundar eller rådjur.

Hundarna hade säkert jättekul och är "förlåtna" men mattarna ger jag inte mycket för.

Instämmer!

Du har rätt!
Tessi kan jaga iväg efter rådjur--men; hon lyder faktiskt när jag hojtar
"Hit!", tack o lov!!

Hjälper ju inte ett dugg om man är rädd för hundar! Menar du att man får skylla sig själv om man kommer till landet och är hundrädd????
Anki

Absolut inte!!!!
Vad jag menar; Tessi är vänskaplig mot de flesta människor!
Hon skrämmer inte ens hundrädda, som du nog sett i tidigare inlägg!!

Klart att en schäfer skrämmer hundrädda, det var faktiskt en ganska dum kommentar, att hon inte skrämmer folk som lärt känna henne är ju en helt annan sak.
Alla vi hundägare tycker ju förståss att just våran hund är ju så snäll, men faktum är att är man riktigt hundrädd spelar storleken ingen roll (där heller.....) då är skräcken att det är "hund". Men stora raser är ju ännu mer skrämmande.
Anki

Jag vill lägga in en bild på en hund som jag tycker är mycket speciell, men jag klarar inte av det tyvärr.

mvh
Berit

Nej, nu blir jag upprörd!
Varför skulle Tessi skrämma nå´n? Hon är korsning schäfer/ norsk buhund!
Och jag säjer ju att hon inte skrämmer främmande människor!!!
Vad är det du inte fattar??????????

Jag skriver ju att hon inte ens skrämmer hundrädda!!!!
Vadå "dum kommentar"????????????????

Rädsla är inte alltid rationell. Om jag tar med mig min tama och snälla fågelspindel Leggionotta till kyrkkaffet, och placerar den på matbordet, då kanske en del skulle få lite högre puls. Trots att hon är så snäll så.



Nej, jag har ingen spindel, ovanstående är bara ett exempel

Ja--det förstår jag! Jag är rädd för oranga tusenfotingar, trots att jag VET
att de gör mej inget ont!!

Varför är det då så svårt att förstå att din hund kan skrämma folk som är hundrädda????? Dom vet ju inte ens att dom inte behöver vara rädda vilket du själv kan säga om oranga tusenfotingar.
Som Pirum konstaterade, rädslan är inte rationell.
Anki

Instämmer nog i att hundaran är jaginte rädd för, bara knepiga hundägare.

jag har blivit anfallen av tre bautastora hundar, stora grå och lurviga. Irländska varghundar tror jag.
Alltihopa skedde när jag satt till häst. Var inte ett dugg kul och dessutom FARLIGT:

Hästen fick fullkomlig panik och bara ville skena. Jag lyckades hoppa av men blev tvungen att försvara min snälla häst med ridpiskan till slut, eftersom ägaren hade noll koll på jyckarna.

Det är inget jag är stolt över men jag hade inget val. Stukade foten gjorde jag också i den vevan den hade jag problem medi sex månader efteråt.

Dig kan inte hissen gått ända upp på! Frågan är snarare varför du inte vill fatta att en hundrädd är rädd för hundar, inte bara farliga hundar. Det spelar heller ingen roll om det är en Rotweiler eller en dvärgpudel, hundrädd är man ändå. Som hundägare så kan man vara paniskt rädd för andras hundar, och det är inget konstigt. Själv tycker jag att det känns lite kymigt att möta en Rotweiler, Schäfer eller Doberman oavsett om dom är lösa eller i koppel. Våran "lilla" voffsing är inte liten, men henne är jag inte rädd för, inte barnen heller. Det hör heller inte hit hur mycket du än tycker att din hund är den snällaste, underbaraste och lydigaste hunden, en hundrädd är ändå hundrädd och ditt resonemang är fruktansvärt egotrippat.

Har en kompis som är hundrädd. Det är hon även om hunden är en liten söt Yorkshireterrier.

Reserv; jag vill inte bråka!
Men; jag har ju skrivit att Tessi fått 3 hundrädda personer att våga lita på hundar!!!

jag vill inte heller bråka, men en hundrädd är hundrädd oavsett om din hund är en ängel. Att hon "botat" tre hundrädda säger inget om att hon är hälsosam för en paniskt rädd människa. Håll hunden kopplad inom bebyggt område utifall att en hundrädd person skulle råka komma för nära. En riktigt hundrädd person kan faktiskt oavsiktligt skada din hund allvarligt genom att sparka så hårt dom kan emot hunden, det vill du väl inte ska hända med din hund? Jag skulle inte tveka en sekund om en hund kommer emot mig, är det "fel" ras så sparkar jag det hårdaste jag kan. Jag har taskiga minnen och upplevelser av vissa raser, är dom lösa och kommer emot mig så får hundägaren skylla sig själv. Det är i det läget mest synd om hunden som inte rår för det egentligen.

Jag förstår dej! Och, som sagt--vi har Tessi kopplad, mestadels!
Och jag tycker ändå att det är ett plus att hon fått 3 pers. att acceptera hundar!

Min hundrädsla blev botad 1969 då jag arbetade som hushållerska hos en bonde och han hade 4 underbara taxar.