Jag har börjat fundera på detta med kärlek utan villkor

Förrut var jag alldeles säker på att man kan älska alla människor, men idag är jag inte längre så säker på det

Till.ex. inte skulle jag kunna älska en person som är mördare,pedofil,kvinnomisshandlare.......

Dessutom har jag själv inte ännu fått kontakt med ilskan som finns inom mig så hur skulle jag då kunna älska alla människor

Titt som tätt kan jag blir arg inom mig över saker och ting och människor men det är endast mina nära och kära som får uppleva min ilska och frustration

Jag verkligen önskar att jag kunde utvecklas så långt att jag kunde älska alla mäniskor helt utan villkor

Tror ni andra att detta är möjligt för oss människor?

Har funderat på det samma och kommit fram till att man kanske bör skilja på "att älska" och "att tycka om". För människovärdets skull borde det nog vara så att man älskar alla villkorslöst, men i praktiken kan det vara svårt att tycka om dem alla... SNURRIGT VÄRRE...

Jag tror inte att man ens behöver försöka älska eller tycka om alla människor.

Däremot ska man försöka RESPEKTERA alla människor. Och komma ihåg att skilja på männskan och människans handlingar. Jag kan fördöma dina handlingar men ändå respektera dig som människa. Fast det är svårt.

Mitt svar är kort. Nej.

Absolut inte!

För att kunna älska andra helt och fullt måste man nog börja med att kunna älska sig själv. Hur många kan det?

Svar: Nej.

Älskar vet jag inte - men man måste väl gilla sig själv. Annars ändrar man väl på sig???? Man måste väl stå för vem man är och vad man gör??? Eller har jag missuppfattat....

Med mycket andligt arbete tror jag att det går. Men, det är en lång medveten vandring dit. Själv hinner jag knappast dit under min livstid .
Men, man får göra så gott man kan. Bara att vara medveten om sina känslor för andra människor är en bit på vägen.

Självklart går det nog, frågan är väl om man vill / mår bra utav det?

Andligt arbete, menar du då i religonens namn?det kan ju vara lite svårt för det är väll det som dom flesta krig handlar om?

Varför skulle jag det?
Det räcker långt att inte hata någon.

andersen:
Nä. Religiositeten är ofta väldigt trångsynt och fördömande. Tycker ofta att "religiösa" människor inte är andliga. Andlighet har, enligt mig, med kärlek att göra.

Mycket kloka ord

nej man kan inte älska alla människor o inte heller kan man respektera alla människor
iallafall inte jag
det finns ju en hel del som verkligen inte går att respektera heller
det finns människor som man skulle vilja sätta på nån öde ö o glömma att dom finns
hur skulle man kunna älska dom
kanske kan man tycka synd om dom men jag e inte ens säker på det

jag skulle ljuga bra om jag sa att de gick

Nej det har jag svårt att tro. Jag gör det varjefall inte.

Jag anser att alla människor är värda respekt som mänskliga varelser oavsett vad de än har gjort. Detta är något jag tänkte på när jag jobbade med peronser som hade gjort riktigt fula saker. Det var en nyttig tid.

Att respektera en person kan jag bara göra om han/hon har förtjänat det. Jag kan respektera en person men inte behöva älska honom/henne som människa.

Jag tror att alla människor har någon som älskar dem. och det är bra mycket viktigare än vad min blysamma insats i älskande skulle tänkas åstadkomma, tycker jag.

ja, att bli älskad är viktigt. Men det är också viktigt att kunna visa att man älskar någon. Hur gör man det? Utan att vilja ha något tillbaka, vad är kärlek?

Att älska alla människor är omöjligt och en av de grundläggande lögnerna i kristendomen.

Just så känner jag det också, jag skulle aldrig varken kunna älska, tycka om, låta bli att hata eller respektera en person som t.ex. våldfört sig på mina barn. Näe, ett nackskott är lindrigt mot vad jag skulle tänka mig att göra tillbaka på såna personer, och då är jag ärlig För att ens kunna försöka älska alla så måste man bli munk/nunna, där har dom andligheten istället för dagens söndagskristna sekter. Fast det är klart......hmm munkarna gör en del fula grejer dom med Om dom nu inte klassar det som att "älska" (det dom gör pojkarna i munkklostren och skolorna som munkarna har)

Håller också med er. Skulle inte ens vilja försöka älska alla.
Anki

Nix, man kan ej älska "alla"--totalt omöjligt!
Man kan FÖRSÖKA att respektera, men även det kan vara mycket svårt......
Jag respekterar ej nazister, pedofiler, våldtäktsförövare, mobbare,
utpräglade rasister, djurplågare...............

Man varken kan eller behöver älska och/eller respektera alla människor.
Det är ju svårt att respektera någon som inte respekterar dig.

Däremot kan man ha den egna pollicyn att försöka respektera och behandla människor som man vill att dom ska vara mot dig. Oftast blir man respekterad tillbaka, men inte alltid tyvärr.

Så sant som det är sagt...!


Caprice

älska med alla människor??
finns ju sex miljarder

Gruppsex!

ooj
läste fel på titeln

Freudiansk felläsning skulle jag vilja påstå!

Att älska hela världen går inte, men stundvis kan man säkert ha en KÄNSLA av att man älskar hela världen.
Att älska alla människor, ställa upp till varje pris när de behöver det,
det går inte. Man får vara glad att man kan ge tillräckligt till de få i omgivningen man tycker att man älskar.

Att älska kan också ha olika innebörd för olika människor.
Att få bli lämnad ifred kan tex vara ett tecken på att en person älskar en.

Jesus och Dalai Lama älskar alla människor

intressant ...
(och kloka inlägg)

Kunna älska alla människor?
Nej, det tror jag är för svårt.

Håller nog med "alla", även Farbror B även om du läser vad du vill läsa... eller ?


Jag själv varken kan eller vill, i botten känner jag så.
Kanske är det en prestation som Dalai Lama klarar av, men jag är ingen tibetansk munk, och vill ingen vara.


Å andra sidan ...

Ja, det finns nog två sidor i det hela:
Man kan ha en inre värdering som man försöker leva efter, en sorts kärleksfullhet att värna om.

Men "kärlek" finns det någonting "svårare"?

Är detta exempel kärlek?: när en person "faller i kärlek" (fall in love) och glömmer både barn och familj för en mans skull, följer honom till världens ände, för sin stora kärleks skull. när han sedan överger henne, hatar hon istället, försöker djävlas med alla medel för att han har lurat henne och förstört hennes liv.

Det var ett extrem-exempel (utdraget till sin spets) av något som till vardagslag ofta kallas "kärlek".

Drömmarnas "kärlek", är en ljuv och lätt sak.

Verklighetens "kärlek" är inte lika lätt, vare sig den riktar sig mot någon av det motsatta könet, eller gentemot sina egna barn. "Kärlek" är lika svårt som alla relationer, ja svårare.
Ju närmare desto svårare.


Det kan nog för en del vara lättare att "älska människorna" än att älska dem som står en närmast: t.ex en knepig mamma- eller papparelation.
Eller sina barn ...
Kärleken är ofta blandad med beroende, och kan ibland bli mer kravfull än kärleksfull.


Är man (särskilt om det gäller redan från barnsben) illa behandlad, ligger hatet närmare till hands, än kärleken.

"Hat" är en djup, primitiv och instinktiv känsla, med stor KRAFT!
En känsla som jag tror att ingen undgår under sitt liv.


Men känslor bor i den människa som äger känslan!
Och att vara uppfylld av hat, är livsförstörande och livsförgörande.

Att vara uppfylld av kärlek, ger inre ro, glädje och lugn. Så är det.
Hat föder onda cirklar, kärlek goda cirklar, för en själv!!! och för omvärlden.

men det här är två olika saker, sammansatt till en andemening.

Att kunna sätta gränser, är en FÖRUTSÄTTNING för att kunna ÄLSKA!

Utan gränserna kan man inte älska, för då blir man ju uppslukad. Att "älska" är inte detsamma som att "vara till lags".

Och när det gäller att "sätta gränser", så är det gränserna inom en som gäller, då faller de yttre gränserna mer naturligt på plats av sig självt.

Gränser och gränssättning hör ihop med kärlek.
Gränser och gränssättning hör också ihop med den egna personen. Hur ska man veta var man sätter gränserna, om man inte vet vem man är eller vad man kan eller vill?
Gränser och gränssättning handlar också mer om att tordas stå för sig själv, än att sätta andra på plats.
(Gränssättning är också en kommunikationsfråga, även kommunikation med sig själv)


JAG tror nog att kärlek behöver fria och självständiga människor, därför att annars blir kärleken för uppblandad med "konstiga saker" som grumlar till och förstör.
JAG tror på den kärlek som kan stå för sig själv och ta eget ansvar, och leva på VILJA och BESLUT. Den kärleken blir ju pålitlig, och hattar inte fram och tillbaka beroende på dagens humör, sårade känslor eller beroende av den vad ANDRA gör.

Kärlek börjar med en själv. Och är nog bland det svåraste som finns. Kanske mest för att vi människor med alla medel värjer oss mot de sidor som vi har minst fördragsamhet mot, hos oss själva! (jfr: "skuggan")
Det är också så oerhört svårt, ja omöjligt, att "se sig själv" med utifrån-ögon. De allra värsta egenskaperna vi kan tänka oss ... att bara tänka tanken att vi på något vis bär det, eller liknande, inom oss själva, kan göra oss till en liten blöt fläck av total skam och värdelöshet. Därför möter vi det inte, det är för svårt och för skrämmande.

Därför övergår vi i stället alltför lätt till HAT, gentemot ANDRA! Det behöver inte vara så att vi bär just de egenskaperna som vi hatar hos den andre.
Det räcker så gott, att någon med sitt betende väcker känslor inom oss, som vi inte klarar av att ha.

Som du så ofta skriver solis, så har vi mycket att lära oss av "våra fiender". De är ju "markörer" av omedvetna sårbarheter som vi bär inom oss. Något som är SVÅRT att möta (ställa sig öga mot öga mot) och som gör oss MYCKET sårbara! Det går liksom av sig själv att istället hata den andra. Det är ett mänskligt försvar. (döda budbäraren, så slipper jag veta budskapet)


Själv lever jag med ett "gräsligt humör": Impulsivt och lättpåverkat.
Jag har hatat mycket och djupt åtskilliga gånger mitt liv, min sårbarhet har varit ... "tragisk". Något annat ord har jag inte för det.

Sårbarheten är kvar, men inte längre tragisk, inte ens sorglig. Jag har lärt mig leva med den.
Av egen erfarenhet vet jag, att hat förtär, bryter ner och förstör, äter upp en liksom innifrån. Om jag hatar, är det JAG som är förloraren, inte den jag hatar.

Om jag kan förlåta, är det likaledes JAG som är vinnaren.

Att älska, är inte så svårt... men det kräver insikt och det kräver FÖRSTÅELSE! Och det kräver... att jag törs och klarar av, att möta min egen sårbarhet.

Där ligger hindret, BARA där... hindret för att kunna älska. Och jag tror inte den människan är född, som klarar av att möta all sin egen inre sårbarhet i och inför Livet (bara så som Livet är).

Men det är något att sträva efter. Eftersom det "öppnar mina sinnen" (sinnen är som fallskärmar, de fungerar bara när de är öppna; odlasignatur) och ger mig - MIG - tillgång till mitt liv och RO inombords, och tillfredssställelse gentemot mig själv och Livet, precis bara så som vi är, Livet och Jag. (även när känslorna bråkar oharmoniskt - en av livets otaliga paradoxer)

Harmoni är ett annat ord för det, inre harmoni. De kan bara kärleken bistå med, inte hatet, inte likgiltigheten, bara kärleken.

Men det är svårt att släppa, svårt att FÖRSTÅ! Svårast av allt att förstå sina känslor, och veta att de är något man HAR, inte något man ÄR. Och att det dessutom är så som det ska vara .


När jag blir riktigt frustrerad på en annan människa, när jag blir arg och hatfull, då räcker det för mig med att veta - VETA - att känslorna är mina egna, bara mina egna. Och om jag VISSTE "hur det var" skulle jag inte bli arg.

Jag vet det av egna erfarenheter. Med insikt och förståelse. När man FÖRSTÅR vad och varför, när man har HELHETSBILDEN, finns inte hatet kvar.

Det gäller även de värsta brotten, de som inte ens kan nämnas vid namn. Men den SORG som blir kvar då ... är större än världens alla samlade hav...

Inför stora tragedier reagerar människor även med vrede, det går inte att komma ifrån. Fast, hat och vrede är också två olika saker. Och de är starka känslor. När de har en i sitt grepp, så VILL man inte ens släppa taget om dem!!! På ett vis "värnar" man gärna om dem, och så växer de sig större och större...

Nä, nu får det räcka för denna gång.

Hur var det nu, kan jag älska alla människor?
Det var nog tio år sedan som jag kom underfund med, att om man älskar människan, så måste man göra det för hennes dumhets skull
!!!

Avslutar med denna lite kluriga fråga:

Det är en het sommardag och du blir bjuden på din älsklingsglass.
Tyvärr kommer även din västa fiende att få SIN älsklingsglass om du tackar ja! Om du tackar nej, tar du ifrån din fiende hennes (hans) glass.

Hur gör du?

"Det är en het sommardag och du blir bjuden på din älsklingsglass.
Tyvärr kommer även din västa fiende att få SIN älsklingsglass om du tackar ja! Om du tackar nej, tar du ifrån din fiende hennes (hans) glass.

Hur gör du? " Av Amaira

Det vore dumt att tacka nej eftersom då blir vi båda utan glass!
Så jag tackade ja till glassen och sen skulle jag försöka snabbt ta min värsta fiendes glass också

Så långt har jag aldrig tänkt. Du är smart solis!!

Hur tänkte du Amaira?

Är det verkligen så vanligt att man har fiender?
Fiende och hat är så starka ord. Hatar vi verkligen och är de fiender, de som vi inte gillar?

Hade jag haft nån fiende, vilket jag inte har, så skulle jag gärna bjussa på en glass, får annars hade ju inte jag fått nån heller.

Jag tror inte man kan älska alla, men att ha en människokärlek, grundläggande, det tror jag man kan ha. Att på det sättet respektera o akta andra individer, se deras bakgrund o visa stor förlåtelse i det som andra människor fallerar i, det tror jag är fullt möjligt. Att känna agg, avsky, hat o förakt, tror jag är mänskligt. Vi reagerar olika i olika situationer beroende på vilken bakgrund vi har, vad vi nyss varit utsatta för o hur vi mår öht. Vem kan inte känna igen sig i att vissa dar står man lättare ut med o kan föredra den där sura tanten på affären än dagar när man är trött, förkyld, vinterkallt o chefen bråkat o ungarna skulle man ha sålt på den där marknaden i Tunisien när man ändå var där?
Sedan, älska, vad är det? Vilka typer av kärlek finns det? Finns det flera? Har man olika typer av "kärlek" till olika människor beroende på vad dom betyder för en? För är kärleken till ett barn samma typ av kärlek som man känner till sin äkta el för all del, oäkta hälft?

Jag har börjat omvärdera mina tankar om kärleken igen!
Jag har funderat mycket på det här med kärlek utan villkor under det senaste veckorna och jag har kommit fram till att min förmåga att kunna älska överhuvudtaget handlar egentligen endast om min egen förmåga att kunna älska mig själv som jag är med ALLA mina sidor;även de dåliga!

Tidigare i mitt liv var jag fylld av hat och jag trodde att jag hatade alla andra men det var jo mig själv som jag hatade!!!

Det märkliga numera är att jag har börjat kunna älska mig själv med allt det innebär att vara just jag
Och jag är inte mina gärningar, mitt utseende etc. utan JAG ÄR en underbar LEVANDE ANDE i en dödlig kropp

Och jag är helt säker på att denna djupa levande sida av mig KAN ÄLSKA ANDRA;alla andra människor Egentligen ALLT LEVANDE

Men tyvärr så är denna sida av mig begravd bakom MÄNGDER av bråte om just attityder hur allting skall vara!!!

Och det är ett livslångt hårt arbete att göra mitt bästa att komma förbi dessa attityder som i mångt och mycket har gjort mitt eget liv till ett rent helvete många många gånger!!!

Idag vet jag att under alla dessa attityder finns ENDAST KÄRLEK och det är med den delen som jag som människa förmår att älska utan krav
Kraven kommer ifrån den "yttre människan"

Jag känner idag att "bråtet"håller på att minska och det är jag oerhört tacksam för och att just mina medmänniskor är dom allra bästa "hjälpare" i det arbetet

Du Amaira skriver så väldigt klokt och det är en lycka för mig att läsa dina tankar

Håller med dig Ullet.

Varför?

Idag har jag en oerhört svart dag. Man har ibland förväntningar , på livet i stort eller på människor, och så blir man så besviken. När mitt liv är i jämvikt har jag mycket lättare att tolerera andra. Ja, jag skriver tolerera för vad är att älska ?

Tar även till mig mycket av vad flera av er andra skriver t ex amaira och underbara,underbara Solis. Vad du har kommit långt med ditt accepterande av dig själv och andra. Kanske jag inte skulle störa mig så mycket på , vad jag tycker, andras elakhet , hyckleri , inskränkthet m m om jag kunde " se mig själv " utifrån.

Ibalnd tycker man att man är hur tydlig som helst med vad man menar med vad man säger eller skriver. Och så får man ett " slag i ansiktet" tillbaka. Då blir det gärna lite sandlåda över det hela från båda håll.

Men ändå så skrämmer mig många människors inställning till livet och andra människor. Då ÄR det svårt att vara tolerant ( älska?).

Nej, jag kan inte älska ALLA människor! Jag kan möjligtvis tolerera en del ( om jag har en bra dag) men jag kan ALDRIG ens tolerera de "mäktigas" övergrepp på den lilla människan. SÅ är det bara!

För att ta ett himla bra uttryck från mamamaggan från en annan tråd, och sätta in i det här sammanhanget, så blir det:

Det där med kärlek, det är en komplicerad historia...

Jag tror att kärlek är att finna sig i sin männsklighet d.v.s. att kunna se och framförallt acceptera sin svaghet och sårbarhet.

Som jag ser och upplever det är att just ifrån svaghet och sårbarhet som inte alltid döljs och hålls borta växer styrka och kraft som är KÄRLEK

Tänk på en litet barn som är gentemot världen svag och beroende av människor; när detta barn får växa upp och får vara svag men ändå älskad av sina föräldrar och accepterad trots sin svaghet och beroende så kommer detta barn växa till en harmonisk och stark vuxen som i sin tur vågar vara sårbar och svag och se bakom medmänniskors "starka-stora egon"
Då har man egentligen inget behov av att fördöma någon, utan då kan man behålla sin kärlek till medmänniskor,djuren,naturen varmt levande

Jag tro att det är mitt STORA STARKA ego som är sååå oändligt rädd och inte klarar av att älska till.ex.pedofiler och mördare



Även dessa individer är människor men de har tyvärr blivit förstörda av andra förstörda människor under sin uppväxt
Visst skulle jag vilja slå till sådana personer med samma medicin som de själva har gjort men då är det jo mitt eget stora ego som är rädd och förmår inte behålla kärleken levande

Jag tror att kärlek är en REN STARK LIVETS KRAFT och denna kraft har vi alla inom oss, fastän för många av oss håller den kraften på att slockna.

Vilka underbara tankar och ord Solis!

Tror också på en kärleksfull uppfostran där barn och människor får vara svaga och visa sig i all sin " skruttighet". Brukar säga till mina söner att även om jag är vuxen så vill jag också krypa upp i någons knä och bli tröstad ibland. Man FÅR göra sådana saker som människa.

Jag har faktiskt lättare för att förstå de som begår hemskheter p g a vad de utsatts för själva än vad jag har att förstå vissa andra.

Många av oss tror att vi inte har några fördomar, att vi behandlar andra väl för att i nästa ögonblick " avslöja " oss genom ord eller handling. Det kan för mig verka svårare att komma till rätta med än rena lagbrott. Sådant händer hela tiden i vår vardag och kan såra människor väldigt , väldigt djupt. Kanske kan t o m sådant ibland ligga bakom rena " vansinneshandlingar". Ibland läser vi ju om att någon " löpt amok" utan , vad som synes, någon orsak/förklaring.

Det är synd om människorna sa Strindberg och så är det tycker jag. Det är synd om de som utsätts för våldet, fysiskt eller psykiskt, och det är faktiskt också synd om dem som utsätter andra för våldet. De förra har man tagit ifrån något ,de andra ha förnekats något.

Frågan var... Kan man älska alla människor!?, kärlek utan villkor.....

Svar...Nej!

Ungefär så känner jag också - kan inte påminna mig att jag nånsin HATAT någon. Javissst, jag tycker otroligt illa om vissa personer oftast falska och oärliga människor. Men jag trivs alldeles för bra med tillvaron så som jag byggt upp den, för att vilja använda min energi till att hata någon, det måste ju ta lika mycket som det gör att älska någon, fast negativ energi. Nää, sådana människor får klara sig helt utan mig.
Men är det inte så med alla människor man lär känna, dom har sidor jag tycker om och sidor jag inte tycker om. Dom som blir kvar som ens vänner är dom som har fler sidor man gillar än sidor man inte gillar. Man bortser/tolererar dom sidor man inte gillar eftersom man tycker att dom goda sidorna är övervägande.
Dom med fler sidor man inte gillar, dom glider man ifrån. Tror inte någon kan säga att dom känner en människa som har enbart positiva sidor, eller??
Fiender då, vad är det? Har jag mig veterligt aldrig haft några.
Glassen kan jag också bjussa på, jag vill ändå bara ha en.
Anki

Ja, kan man älska alla människor??


Min syn på saken är följande:

När man vet att alla människor i grunden är lika, så kan man älska alla. MEN! Var och en av oss är samtidigt en personlighet, en individ, med olika bakgrunder, olika värderingar, olika prioriteringar och olika tröskel beträffande värderingar, etc.
Problemet infinner sig när man upptäcker drag hos sig själv eller hos någon annan som är allt annat än älskvärda,...men var så säker någonstans inom dig kan de dragen också finnas...bara att många av oss har - vad skall man säga - uppfostrats eller uppfostrat sig själv, blivit mycket medvetna eller supit i sig med modersmjölken det som är välgörande och gott för människan, skolats i positiv bemärkelse i livets skola och fått erfara vad gott och ont vill säga, osv. - så att vi väljer och vill välja det som är "gott".Vi vet skillnaden och vill inte ha det som inte är gott. Och de människor som inte har lärt sig allt detta eller för vilka livet gått snett i en eller annan bemärkelse, ja, dem har vi svårt att älska. Kanske borde vi? Jag vet inte, Men en sak vet jag. Vi behöver INTE och vi skall INTE ACCEPTERA deras onda gärningar.

Kramar från EKo

Lite tufft att börja påstå att man är duktigare än jesus...

"Fiender" kan ju faktiskt vara vi själva som blir, i någon annans ögon ...

På min arbetsplats fanns en gång en "förvirrad dam" som hade odiagostiserad borderline.

(Ja, min "diagnos", och det var en lycka när jag förstod vad det handlade om. Om jag berättade historien, och även hennes historia, skulle ingen annan heller tvivla över diagnosen. Hon är ett klassiskt fall från början (barndom) till slut, och det är mycket synd om henne. men jag föredrar att tycka synd om henne på MYCKET långt avstånd, för hon är banne mig livsfarlig.)

Jag var hennes vän, för jag har så lätt att ta behövande människor under mina vingar.
Sedan var det en man (kollega) som blev förtjust i mig, MIG, och därmed blev jag hennes fiende.
Först kunde jag inte förstå, för hon höll masken till en början, men stal pengar ur min väska. När jag kom på henne, brakade det loss. Jag fick en utskällning som hette duga, hon började prata skit om mig och hitta på historier. Hon repade sönder lacken på min bil. Hon terrade mig med nattliga telefonsamtal en hel sommar.

Ja, hon BLEV definitivt min fiende - som det INTE var lätt att tycka om!! Och hon förstörde så oerhört mycket.
Inte heller är det roligt att bli så baktalad som jag blev, på jobbet, med påhittade historier.

Att bjuda henne på hennes älsklingsglass, nä, det skulle jag inte gärna gjort då...
Jag skulle nog hellre ha avstått från min egen...


Solis, vad jag menar?

Frågan är egentligen inte att vi står "bredvid varandra" , utan att den människan som "är min värsta fiende", på den plats där HON (han) är i sitt liv, får gynnas av en god glass... (får BRA saker i sitt liv, fast JAG "lider")

Sånt sitter långt inne!!!

Vad sägs om ett sånt här exempel:
Din man har lämnat dig efter tjugo års äktenskap, för en yngre och vackrare kvinna. Du känner dig sviken, ratad, värdelös, gammal och ful. Och mycket mycket olycklig. Kanske känns det som att du aldrig kommer att kunna bli en hel och lycklig människa igen... Medan du VET att din f.d. man är LYCKLIG i sitt nya liv med den nya kvinnan.

Det är inte precis läge för att "bjuda på glass" då ...
Att själv må så oerhört dåligt, och i detta gynna den andre ÄNNU mera lycka ...


Jag använder starka ord, när jag använder "hat" och "kärlek". Men det ÄR starka känlsor som är i omlopp i människor!!!!!!!!
Sedan är vi olika till humör och temperament - och även i våra livsvilkor, och våra uppväxtvillkor.

De av er som sluppit "fiender" och "hat" i era liv ni är GYNNADE, vet ni det?

Det är något att vara tacksam för

Hur vet du det? Det vet dom bara själva. Du kan säga att du älskar alla, men det är bara du själv som vet om du verkligen gör det, man kan inte lita helt och fullt på vad andra säger.

Jag tror inte att man kan bli duktigare än Jesus;för han verkligen älskade ALLA människor

I alla fall Jesus är jag fullständigt säker på att han älskade alla människor Dalai Lama är jag ganska säker på att han älskar alla människor

Vad det gäller mig själv är jag alldeles säker på att jag inte förmår älska alla människor, men jag verkligen önskar att kunna göra det!

tycker att det är viktigt att skilja på personerna som mördar och pedofilar och deras handlingar, så även om handlingen är avskyvärd så går personen fortfarande att älska...

om, tex mitt barn begick ett mord eller nåt annat hemskt skulle jag knappast sluta älska honom, men jag skulle fortfarande fördöma handlingen.



att säga att man vill "älska alla villkorslöst" tycker jag mest verkar vara en pose för att stärka det egna egot. Jag skiter högaktningsfullt i om JAG blir älskad av alla eller inte, så därför antar jag att "alla" struntar i huruvida jag älskar dom.