Hittade en död höna o en död tupp i går, när jag skulle ge hönsen mat o vatten-- det var lessamt!
Undrar vad som hänt--varför de dött!

jaaa du ingen aning men
kyla klarar dom men dom klarar inte att vara utan vatten så om vattent kanske frusit o de gått för långtid till nästa på fyllning

nej jag vet ju inte men om dom inte hade några skador o så

kramar om vet hur de känns o komma ut o de ligger nån där o e död de e inget kul

fast två då måste de ju vara nåt annat än ålder o sjukdom kanske om de int eva nåt smittsamt förstås
hoppas de andra överlever

Kan de möjligen ha fått salmonella? Det syns väl på att alla fåglar i sinomtid får våldsamma diarréer. Är de fritt ute eller i en voljär utan tak smittas de lätt av detta av duvor tyvärr.
Mvh
Fenja

De är i hönshus med värmelampor, så vatten o mat o värme har de.
Städade nyligen o det märktes ingen avvikning på deras avföring!
Det värps rikligt o ingen verkar sitta o vara "däven".

det kan ju vara så enkelt att tiden va ute för dom även om de va ovanligt me två på en gång

Ja, sådär händer ibland när man har höns. Utan att man vet varför.
Kanske nån bakterie som "tagit överhanden". Men det kan vara vad som helst.

Bakterier finns alltid, oftast lever vi i "jämvikt" med dem. Men så händer något så balansen rubbas.


En höna - och många andra djur som tillhör "matsedels-släktet" - visar inte när de är sjuka!! Har de bara en möjlighet att dölja, och så länge som det bara är möjligt för dem, försöker de hänga med och se normala ut. För fiender väljer oftast ut försvagade djur.
Det gäller ju att överleva.

Så när man ser en sjuk höna t.ex., brukar det ofta ha gått så långt att det inte går att göra något. (fast undantag finns förstås)

Därför kan man också "helt plötsligt" finna en död höna i hönshuset.



Passar på att berätta histoien om Brunafjun här .

Vi hade henne från dagsgammal kyckling i en låda inomhus där hon växte upp tillsammans med femton andra kycklingar, till min och mina barns stora förtjusning.

När de blev större flyttade de ut i hönshuset, men älskade att vara med oss så fort vi var ute.

När Brunafjun var tio år, fanns jag henne en morgon förlamad på golvet i hönshuset.
Sorgligt, men inte mycket att göra åt. Varsamt tog jag upp henne i famnen, pratade, värmde och tröstade - medan jag hämtade yxan ...

Men jag kunde inte!! Det fanns någonting i hennes ögon, i hennes blick, hon var "med" på något vis som jag inte riktigt kan förklara.


Okej, tänkte jag.
"Mormor" (barnens mormor) hade nyligen haft en stroke. Håller man människor i handen när de dör, så får jag väl "hålla klon" på Brunafjun.
(Mormor hade överlevt och blivit frisk )

I mitt hönshus finns några minde avdelningar just för att kunna sära på djur när det behövs, utan att de tappar kontakten med sitt hem och sina kamrater.
Brunafjun fick en egen liten avdelning där ingen kunde bråka med henne. Där bäddade jag ner henne och bjöd på vatten och mat, hennes älsklingsrätt, kattmat.

Det har hon aldrig kunnat motstå, och har genom åren utvecklat många metoder för att lura katterna på deras mat. Hon kunde inte motstå nu heller.
Dagligen var jag hos henne många gånger, vände henne i hennes bädd (inga liggsår), matade henne med kattmat (mums), tvättade i baken och bar och smekte och pratade.

Men hon dog inte.
Sakta sakta sakta återfick hon rörelseförmågan i ena benet, och sedan i det andra.
Så småningom stod hon på benen igen! Mycket vingligt, och ramlade ibland, men stod gjorde hon.

Jag bar ut henne till bästa sandbadsplatsen, så hon fick sköta sin hygien. Det gick lite si och så, men det gick bättre och bättre.

Så småningom var hon så frisk att jag tordes sätta ihop henne med de andra, och det syntes inte på något vis att hon haft en stroke!!!

Och gamla hönan, tror ni inte att hon värpte ägg ännu en säsong!


Två år senare låg hon död i hönshuset en morgon. Tolv år gammal.
Men två fina år till fick hon, efter sin stroke och tre månaders rehabilitering.

Många höns lever tyvärr inte så länge - och när de tycker det är dags så säger de inte till eller nåt - utan bara tackar för sig.

Jag har varit med om några gånger - och det är trist en det är så livet är som höna.

Jag såg ett tv-program om människoapor (minns inte vilken sort) i en djurpark, där en av aporna plötsligt bara dog. När de obducerade den visade det sig att den måste ha varit sjuk med fruktansvärda plågor i månader utan att visa några tecken som helst. Veterinären sa då att detta var vanligt, för om en apa visar sjukdomssymptom så stöter resten av flocken ut den.

Man kan ju inte låta bli att dra paralleller till människor - för hur ofta är det inte så att du gärna får vara med så länge du är frisk - men blir du långvarigt sjuk så blir du mer och mer sällan medbjuden, telefonen slutar ringa... Vi (och jag!) måste bli bättre på att stötta våra medmänniskor även i svåra stunder.

Fast det här har ju inget med höns att göra

Varför inte?
Eller snarare, tvärtom. "Höns har med människor att göra", nåt sånt .

Det är många många aha-upplevelser jag fått, genom att sitta långa stunder och studera och iaktta mina hönsflockar!!

Alltså, aha-upplevelser vad gäller mänskliga beteenden. "Sociala djur" är hönsen inte ensamma om att vara.

Hur visste du att hon hade stroke? Hönan alltså. Var du hos veterinären med hönan? Eller du kanske är vet.?

Jo, det har du ju rätt i. Jag tänkte väl mest att: "Nu tror de att jag är knäpp som börjar tänka på apor när de pratar om höns och sedan glider över till att prata om sjuka människor..."