Jag undrar nu:vad betyder ordet andlighet för er?

Själv tyckte jag för i tiden att det var någonting mycket märkvärdigt när man sa att man var intresserad av det andliga(har läst metervist om sådana saker)

Idag tänker jag att andlighet för mig är just detta:att L E V A och U P P L E V A ,se det lilla i det stora och det stora i det lilla,att vara medmännsklig, har empati och tillit och framförallt kärlek inom mitt väsen.
För mig är det att vara andlig när jag bryr mig om Moder Jorden och allt levande.

Du har redan uttryckt det jag anser!! )

Håller med, du har uttryckt det väldigt bra, Solis!

Andlighet har ingenting med religion att göra för mig...


Caprice

För mig är det ett ord som är förknippat med religion och troende.

Eva i Skåne: varför?
Andlighet är så mycket mer än religiositet!

Kunde inte låta bli att söka på ordet.

Livskonst

andlighet

Carpeleo

Javisst, när jag läser och tänker djupare på det så har du rätt,

men det första jag tänker på när jag hör ordet är en mässande präst



Jag skulle nog aldrig få för mig att använda ordet.

Enligt Svenska Akademiens Ordlista:
BETYDELSE: till ANDLIG 2: andligt väsende, religiositet, fromhet, gudaktighet; gudlighet; ofta användt med afs. på en förment (djupare) religiositet l. mindre sunda former af fromhet l. bestämdt af attribut med nedsättande bet.
Mvh
Fenja

Boxer: Bra länkar! Mycket intressant.
Eva i Skåne: ja, du har rätt, visst tänker man på "mässande präster".
Men; för mej är andlighet: Naturen, djuren, musiken, böckerna--ja;
allt som får mej att känna.
Inte sorg o förtvivlan; utan positiva känslor.

Andlighet för mig? Ett sätt att leva, ett sätt att vara - är min första tanke.
Andlighet kan innebära så oerhört mycket...
Personlig utveckling och att arbeta med sig själv är andlighet för mig (psykologi för andra).
Medialitet och ockultism är en annan sida av andligheten. Inte sämre eller bättre, bara en annan sida av samma mynt, för mig.
Religion kan vara andlig , men är det inte alltid, enligt mig.
Andlighet är att se saker o ting i ett annat perspektiv, att våga släppa grodperspektivet och sitt eget ego och leva sig in i en annan verklighet (kan vara någon annans verklighet = empati, en annan kulturs verklighet, etc).
Helt enkelt att se saker ur ett 'högre' perspektiv.
Som sagt, det är så mycket (för mig).

Det är mitt liv

Airamyra:
Är du intresserad av ockultism o dyl.?

Det beror på vad du menar... Ockultism innebär mycket det med...
Jag kan en hel del om det, arbetar som tarotkonsult och astrolog, tillverkar shamantrummor och får över huvud taget grannarna att klia sig i huvudet emellanåt...
Men som sagt, det beror helt på vad du menar med ockultism...

Jag menar just det: den ljusa sidan!

Ja, den gillar jag skarpt Du med?

Ja, det med, framförallt det, till o med... Kan bara skriva under på det

Det här är andlighet för mig (det finns ju de som uttrycker det såååå bra!)

En Mästares Trosbekännelse:

Min religion är Sanning och Kärlek
Min Gud är Allt och I Allt. Han är alla tings upphov,
livet, kraften, ordningen, skönheten och meningen
i allt som är.

Mitt tempel är min själs allra heligaste rum,
där evighetens tystnad råder, och min gudstjänst är
goda gärningar.

Jag har inga fiender, alla levande väsen
är mina anhöriga och jag hyser ingen fruktan.
Jag har alltid varit, skall evigt förbli,
och ändamålet med mitt jordeliv är tillväxt.

Jag ser i människorna varken buddhister eller kristna,
muhammedaner eller judar, hedningar eller ateister.
Jag ser i alla Guds avbild, som söker harmoni
med sitt upphov.

Axel Fredenholm

Andlighet är religiositet (såsom erotik är porr) :-)

Både det ena och det andra är lika delar självklarhet och dumhet.

Hehe.

För mig är andlighet ett sätt att djupare fundera på saker och ting samt att ha något att tro på (behöver ej vara en gud eller likande). Men däremot har religonsitet inte den minsta betydelse för mig.

Mvh
Fenja

Det har varit mycket berikande för mig att läsa om era tankar!

Andlighet...det kommer jag att utöva när jag är död....

Nä...skämt åsido...andlighet för mig är att låta "anden" vara fri...att slappna av och känna in....
Man kan känna andra människor, djur...ett träd...tystnaden...kraft...
Tyvärr har människan alldeles för lite tid till det...mig inräknad...

Andlighet ... ja, vad betyder ordet egentligen, idag?

Det kommer väl ur "ande", i "Gudfaderns, sonens och den helige andes..."
men jag tror ordet med tiden har fått en mycket bredare innebörd, i takt med att vi blivit "mindre religiösa" men fortfarande har kvar människans inre behov av "andlighet".

Ordet "andlighet" har fått flyga ut ur sitt första sammanhang, för det blev för trångt.


På ett vis tycker jag det är tråkigt att "andlighet" så starkt kopplas till "religion" med likhetstecken.
Det hindrar människor från att närma sig sin egen andlighet med medvetenhet.

I mina ögon är religion ett av flera VERKTYG för att närma sig sin andlighet, och komma i kontakt med den, och LÄRA SIG mera, om sig själv, människorna, världen och livet.

Däremot behöver det omvänt inte betyda, att religion är kopplat till andlighet.


För mig är andlighet en "variant av synonym" till mänsklig mognad.


Människor mognar, i processer, på samma vis som ett äpple gör. Om vi ges förutsättningar för det.

För mig handlar andlighet om att medvetet jobba på att ge oss själva de förutsättningarna.


Som jag ser andlighet, ger den oss människor tillgång till friheten inombords, till förståelse och perspektiv - och ur detta växer ödmjukheten och kärleksfullheten automatiskt.

En mogen människa begår inte kränkande brott gentemot andra människor, och försöker medvetet undvika att skada andra.

En mogen och kärleksfull människa, vill inte skada andra, men heller inte sig själv!

En mogen människa kan skilja på "dig" och "mig". (något som är så svårt att det är näst intill omöjligt, fast det låter så enkelt när det "sägs".)

En mogen människa strävar efter att ta sitt eget ansvar, dvs att försöka "tänka efter" och inte bara okritiskt utagera sina impulser och känslor.

En mogen människa är också LEKFULL, för jag tror att det är ett ursprungstillstånd för människor, om de får utvecklas utan alltför stora skador och allför stor åverkan av livet.


En "omogen" människa kan (i de flesta fall) älska - för det är en inre drift hos människor.
Men en omogen, skadad eller alltför trasig människa, har stora svårigheter med sin kärleksfullhet.

Vad skillnaden är?
Jo, att älska någon hindrar en inte från att skada denna.
(Hur många vill inte hämnas och ge igen, när vi upplever oss svikna av någon vi älskar? Eller hur många av oss försöker inte "kontrollera" den vi älskar, av egna behov?)

Men kärleksfull, det kan man vara även mot någon som man inte ens tycker om!!!

Om man är rädd om sig själv, kan man det...


Att sträva efter att ge sig själv förutsättningarna för att mogna/ "utvecklas andligt", är att sträva efter att lära sig vara RÄDD OM SIG SJÄLV!

Det har inte mycket gemensamt med "egoism" - och det är ... faktiskt ... mycket svårare än det låter...
Mycket.

Det innesluter också vetskapen om att "fulländning" är omöjlig, och ger mig också respekt och acceptans inför mina egna brister och skavanker.

Det ger mig större fördragsamhet med mig själv och andra, om jag kan finna vägen till att förlåta mig själv.
Eller - till att börja med - finna ut hur jag dömer mig själv.
För jag tror, att i stort sett all ondska bottnar i just det: en omedveten avsky av väl dolda delar av mig själv.

Därför blir andlighet också en väg mot kärleksfullhet.

En andlig människa är helt enkelt inte ond.
Motsatt gäller, att onda männisor saknar andligheten, i bemärkelsen mänsklig mognad.

Inom religionen finns det GOTT om människor som saknar mognaden!!! Men som använder religionen i egna syten. Därför går det inte att dra likhetstecken mellan religion och andlighet, oavsett "höjd" i makthierarkin.