Jo Agneta, det förstår jag ju...
Får skylla på min "knäppa koncentration" som inte alltid lägger ihop två och två.
Jag tänkte, att har du varit med om ännu något, "nu i dagarna", men antar att du pratar om detsamma som tidigare, men nu om det obehjälpliga psykologstödet som borde finnas...
Det är ju så, psykvården går ju redan på knäna, hur ska det här gå nu? De ska sätta in resurser - ja, de är väl tvungna att se till att det fungerar, ramaskriet över hela landet skulle antagligen tvinga regeringen att avgå annars...
Kanske kan du "rida på vågen" så även dessa dina barn får den hjälp som även de behöver.
Jag har ett barn (nu vuxen) med dampdiagnos. Själv har jag ett "skuggsyndrom" = inte fullt så uttalade svårigheter, men svårigheterna finns, där, bara mer subtila och svårare att se och ta på, vilket på ett vis kan göra det svårare för mig, på ett annat vis lättare.
Vad gäller psykvården så har jag ganska mycket erfarenhet av dem, både för egen och barnens del.
Psykologer är inga kompletta idioter, men ibland kan även de
bete sig idiotiskt.
Det finns några som jag med egna händer fortfarande gärna skulle vilja vrida om nacken på ...
.
Och så finns det de, som jag aldrig kommer att kunna tacka tillräckligt mycket, bara för deras klokhet, mänsklighet, reskept, empati och djupa yrkeskompetens.
Det stöd, de råd och livsverktyg som jag fått i mina händer, ja, jag vet uppriktigt inte var jag skulle stå idag, om de inte funnits i mitt liv...
Eller sonen ... skulle han över huvud taget överlevt... ???
Men - det tänker jag inte berätta om, eftersom jag inte tycker jag kan skriva om
någon annan på ett så utpekande vis.
Jag är ju inte anonym här, och därmed inte heller de jag skriver om...
En gång i tiden var väl kanske psyksjukhus för dem som var psykiskt sjuka - men så är det inte idag!
Att få stöd och hjälp i svåra livssituationer, OCH i djup sorg - inte sjutton kan det väl räknas som en "sjukdom", att önska möta och bemöta och ta sig igenom ett livstrauma!!!
Den psykolog som sa dessa klantiga ord "ni ska inte göra sorg till en sjukdom", menade säkert något med det, men det passade onekligen inte in i
ert sammanhang, det blev bara kränkande.
Jag vet inte om det var du, eller om det var någon du känner, som blev utsatt för detta. Men jag hävdar bestämt:
Ge inte upp!!!Fortsätt stå på er, fortsätt hävda er, fortsätt kräva er rätt!!!
För - om inte ni gör det, kommer ingen att göra det.
Om ni fortsätter får ni den, förr eller senare.
Så GE INTE UPP, ge ALDRIG upp, och framför allt:
TYSTNA ALDRIG!!!
Det finns PÄRLOR även bland psykologer, det kan finnas en chans att nå en sån till slut.
Om inte annat, så finns det en läkning i själva det här att inte ge upp. I att finna orden som så småningom formulerar det man behöver.
Man kan plocka ut pärlor även ur motstånd... Och varifrån människan har fått sin inre kraft, att klara långt mer än någon människa någonsin kan föreställa sig, det vet jag inte - men den kraften finns, den är medfödd inom oss!
kram igen/ amaira.
