Vi hade inbrott i bilen igår natt, bilstereon borta och dörren uppbruten. De har brutit loss stereon med mejsel så hela panelen framtill måste bytas. Som TUR är, är bilen ny, och vi har en bra försäkring så kostnaden blir 0 kr bortsett från en ny stereo...... Men det är så mycket krångel! OCH jag blir så arg..........


Inte blir det bättre av att sambon är arbetslös och håglös, jag är den enda som drar in pengar, vi bråkar på grund av jobb, pengar och ekonomi mest hela tiden, och min stora kille, som redan varit med om en skilsmässa (som tvååring), frågor oroligt hela tiden om vi skall skilja oss........

Känner mig misslyckad som mamma och som människa just nu. Och jag har inte tid att luta mig tillbaka och ta det lugnt och så, har avhandlingsdeadline till hösten och tusen saker att göra klart inom de närmsta tre veckorna, då min handledare skall läsa manus igen. *suck*

Känner att det är jag som måste vara så stark just nu, att jag måste få gnälla någonstans, hos er här...............

Usch, jag vill ta semester från mitt liv just nu, kan man det?

Tyvärr är semester o timeout från sitt liv sällan en option i det tv-spelet.

Oj vad jag skulle ha velat första året när Plorp föddes, då önskade jag att jag slapp stiga upp varje morgon, än mindre ta ett andetag. (lång historia men jag har ett multihandikappat barn som det är mkt kring)

Förstår att det är jobbigt o att det är knepigt att vara den som kämpar ensidigt. Har inga bra råd att ge annat än familjerådgivning, har du ngn bra vän som bara kan lyssna? Som inte ställer knepiga frågor utan som bara finns när det är så jäkligt? Finns det verkligen ingenting som du kan prioritera bort i allt du måste o borde? Ibland ser man inte skogen för alla träd? Djupa andetag, djupa andetag o se bara en sak i taget, det kan bota den akutaste stressen. Vill du skriva av dej så får du gärna göra det till mig.*ler*

Sen blir jag nyfiken, vad är det du skriver om i din avhandling? *intresserad*

Usch va jobbigt!

Kan bara säga att även dåliga tider går förbi - även om det verkar gå sååå sakta... och även om det är svårt att tro när det är som värst....

Hoppas det blir bättre snart!

/Jennie


PS. Jag har precis gått igenom en riktigt eländig period i 2,5år, vilket är riktigt länge... men till sist börjar jag skymta ljuset! Det finns där - men om någon frågat för två månader sen hade jag nog sagt att det inte finns...

en bra idé, gör det du. Skickar en tröstande kram.

/amaira.

Även om det inte hjälper så mycket så skickar jag en
JÄTTEKRAM
till dig.

Försök "ligga lågt" med sambon ett tag. Hårda ord ångrar man snabbt men de sitter kvar länge.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort men när vi får det lite frostigt här hemma med irritation och sårande pikar så bestämmer vi oss för att bara säga snälla saker (märks det att vi har en 6-åring? ) under en veckas tid. Först är det lite kämpigt men när veckan har gått så rullar det oftast på av sig själv. Men det krävs att båda verkligen försöker.

Ge din lilla(?) kille en kram från mig också.

/Mimmi

Den förda arbetslöshetspolitiken orsakar otroligt mycket lidande.

F.ö. kan familjerådgivningen vara bra... om den nu inte "sparats" bort förstås...

min sambo blev oxå håglös och tillslut deprimerad när han var tvungen att gå hemma utan jobb. slutade göra nåt annat än spela dataspel tillslut ilsknade jag till ordentligt och deklarerade att så länge jag jobbar heltid och han går hemma så är det hans ansvar att sköta allt hemma. det tog en bra stund men sen gjorde han det mesta och i samma veva så fick han jobb. jag tror att alla måste ha "jobb" även om det är att vara "hemmaman" och man måste hålla igång på nåt sätt.

Det här låter kanske klychigt men så här är det: Hur mörkt det än ser ut just nu så kommer det faktiskt att ljusna sen!
Håll ut, skickar styrkekramar.

Har själv haft en jobbig tid sedan i oktober - med risk för att bli arbetslös, lite småstrul med maken (vilket dock har ordnat sig)... Precis som många andra säger/skriver - håll ut, förr eller senare ljusnar det. Hoppas det blir förr i Ditt fall.

Värmländskan

Oj vad jag blir glad av att helt okända människor (nåja, nästan!) bryr sig!!!

Har känt mig förbisedd och osedd länge nu..........

Tack för alla uppmuntrande tillrop och stödjande ord

Visst hjälper det att häva ur sig allt, det känns ju bättre bara man har skrivit ner det hela i några rader!

Jag har också den sista veckan på allvar berättat för min sambo hur det känns att stötta och stötta och hjälpa till och leta jobb, i flera år, och att jag helt enkelt inte orkar mer utan mer gensvar från hans sida. Han har en underliggande depression som ofta är hanterbar men ibland blir värre. En period i höstas hade han medicin, och då var allt bättre, men hans doktor (vår husläkare) tror inte på medicin och fick honom att trappa ner och så småningom sluta..... Kan inte säga att jag tyckte det var motiverat. MEn, nu är han faktiskt på ams, och söker jobb. Han gör en hel del hemma,så det är inte där det kniper, utan med intresset av att skaffa ett jobb, eller orken, eller friskheten eller vilken ursäkt man nu väljer.

Min äldsta son, har superradar för bråk och osämja, något jag tror att han fått med sig genom skilsmässan då han var liten. Det räcker med en ändring av tonfallet, för att han oroligt skall titta upp, att lura honom går inte. Men vi förklarar och förklarar att även om vi bråkar ibland (aldrig så vi skriker på varandra), så skall vi INTE skiljas. Jag tror att då sånt händer som dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, inbrott etc, så tär det på förhållandet. Går man med problem länge, i flera år, så ÄR det självklart jobbigt...... Man får aldrig de bra dagarna då man har det bra tillsammans och kan inhämta stöd och kraft för de jobbiga tiderna. Det blir liksom tungt jämt....... Har man inte råd med än det ena och än det andra, och varje månad blir kallsvettig då räkningarna kommer, ja då är det svårt att prioritera att jobba på förhållandet........

Och Ullet, vad är ditt barn sjukt i, är det jobbigt behöver du självklart inte berätta, då ber jag om ursäkt.

OCh min avhandling, jag doktorera i arkeologi, och särskilt då yngre stenålder, eller som vi arkeologer säger, senneolitikum..........

Ni har ju såklart rätt, allt kommer att bli bättre. Och blir jag klar med min avhandling, så är det ett problem mindre!

Jag menar INTE förbisedd och osedd HÄR, utan hemma............ Såklart!

Sen kommer ju tyvärr inte tråkigheter ensamma heller - de har ju alltid sällskap...

...och precis när man tror att man inte orkar med en tråkighet till så kommer det en till - och man orkar igenom... igen och igen.... för vad har man för alternativ?

Håll ut lite till! Hoppas de bra stunderna dyker upp - och blir fler och fler



Barn är så känsliga för skilsmässor... Jag var au-pair när jag var 19.
4-åriga grabben blev jätte rädd för att hans föräldrar skulle skilja sig för att hans kompis föräldrar skiljde sig... tog lång tid att övertyga honom om att dom inte planerade för skiljsmässa (snarare brölopp )
Jisses - kom just att tänka på att pojken är 14 nu... ingen liten knatte längre precis

/Jennie

Jag blir riktigt grön av avund! *morrar o muttrar* Som barn, ungdom o ung vuxen var min stora dröm att vara arkeolog, som nioåring lånade jag o läste alla vuxenböcker som fanns om arkeologi, 72 böcker på en liten spark var det. Modern sa dock att det inget framtidsyrke var så jag var lydig o skippade arkeologin men jag har ångrat mig sedan dess.....

Jag har en liten femårig kille med ett odiagnosticerat syndrom, han är bl.a. autistisk, utvecklingstörd, hyperaktiv, medelsvårt hörselskadad, har stora språk o kommunikationsstörningar (kan inte prata alls), motoriskt försenad, hjärtfel, kroniskt förstoppad, lite halvtaskigt immunförsvar, en kärlring vid aortan och kraftigt sömnstörd. (Tror jag fick med allt*LER*) När han föddes trodde läkarna att han hade en trisomi 13 el 18 o en av läkarna sa att han skulle inte bli mer än 6-8 månader. Nu vet vi inte vad som är felet men han är världens gulligaste, gladaste lilla Plorp som vi älskar mer än allt annat men visst kräver han sin man o kvinna alltid. Jag har inga problem att prata om det alls, han är han o svårigheterna dom samma, att inte kunna tala om det skulle vara mer jobbigt att gå kring än att ta dom i kragen, så fråga på den som undrar.

måste inflika med att jag tyccker inte att det är konstigt att en del arbetslösa blir håglösa som en del arbetsförmedlare är. Jag har tyvärr bara dåliga erfaenheter, med hot, klappa på huvet osv. jag har tyvärr inte träffat någon nån gång som velat hjälpa mig. som tur är så har jag hittat jobb snabbt själv varje gång.

tex blev min sambo avskriven från A-kassan 3 gånger på ett halvår av misstag. Han fick brev hem där det stod att ha inte fick a-kassa längre pga att han fått jobb. han ringde dit och sa att det var ju trevligt att han fått jobb - det var mer än han visste....... han fick snabbt a-kassa igen alla tre gångerna.

Den där oron för pengarna som du beskriver har vi också varit med om och det är rent otroligt vad det tär!! Man blir orolig, grinig och ogin även känslomässigt tycker jag att det känns som. Det är som om man inte har råd att ge ut pengar har man inte råd att ge något annat heller... det är så jag upplever det i alla fall...

Hmmm... den där doktorn... är det hans tro som skall avgöra om din sambo skall få tillgång medicin eller inte? Det är väl din sambos behov som skall avgöra? Jag är inte någon medicinfanatiker, men jag tycker att om sjukvården inte tillhandahåller terapi (som alternativ för dem som behöver och vill ha det) så ska folk som behöver antidepressiva läkemedel för att orka/kunna fungera kunna få det!!! Oavsett vad läkaren tror på...

Jag hoppas så att du och din sambo orkar igenom den här tunga perioden. Att prata med sonen och säga det ni redan gör är jätteviktigt - fortsätt med det! Barn har "antenner" och känner på sej att det är något som är tokigt och blir jätteoroliga när mamma och pappa bråkar! Det kan också vara bra att tala om för pojken att det som är jobbigt är mammas och pappas ansvar och att det inte är hans fel eller något som han skall ta på sej. Barn tror ofta att det är deras fel att mamma och pappa bråkar eller, i värsta fall, skiljs. Det kan låta tokigt för oss vuxna, men det är faktiskt ganska vanligt. Du kanske redan vet detta i och med att du har gått igenom en skilsmässa redan, hoppas att jag inte låter tjatig...

Kram från Ina

kan bara instämma... oerhört snabba på att hota med indragen a-kassa och andra otrevligheter... men aldrig att de hjälper en, eller ens uppmuntrar... man kan förstå att de måste vara hyffsat stränga, eftrsom det finns en hel del som utnyttjar systemet... men alla gör det inte, så kan de inte utgå ifrån att man inte gör det tills de fått motsatsen bevisad?
och varför inte hjälpa och uppmuntra folk som håller på att ge upp men gärna vill?

/J - med massor av dåliga ams erfarenheter... men nu äntligen har tillfälligt jobb

Har inte mer att komma med än vad som redan är sagt... men känn att vi lider med dig... (jo då även vi karlar KAN ha känslor... )
Du har redan kommit en bit på vägen... genom att definiera dina problem. Mest för din egen skull , men även för omgivningen.

Så bara skriv på....
OM det känns FÖR personligt att lämna ut sig till alla, välj ut en eller ett par som DU känner förtroende för, och PM/maila dem.. för att se hur det faller ut.


Ullet!!! Plorp??? var det inte I****? (KÄRT barn har många namn!!!)

björn

Oj, jag förstår att du knappt orkade andas till en början. Jag menar, början med ett nyfött barn är ju så jättejobbig på många sätt ändå, 24 timmar om dygnet. I alla fall tyckte jag det. WOW! Vad stark du måste vara, eller åtmintone, måste ha blivit!

ja, det där med af.. Jag blev arbetslös 1:a maj, men går hemma på föräldraförsäkring. ( Pojken är 10 mån) o lyckades skaffa nytt jobb på egen hand. Så jag tänkte: " Vad ska jag med dom till?" Så jag har hållt mig borta därifrån!

Men att vilja ha en paus från livet är nog vanligare än man tror hos kvinnor. Jag har oxå önskat semester från livet. Vad hände? Se ovan

Stå på dig Mi70 !!

Hej Mi70!

Kan bara instämma i vad de andra säger. Ibland måste man gå igenom svåra perioder men det kommer alltid ljusare tider. Fortsätt kämpa och försök fokusera på en sak i taget. En öppen och rak kommunikation med sin partner tror jag också är viktigt.

När det gäller den håglöshet som du beskriver att din make har så kan jag bara säga att arbetslöshet har den inverkan på människor. Jag har läst någonstans någon gång att det räcker med 3 månaders arbetslöshet eller sjukskrivning för att en människa ska bli passiv och få svårt att ta sig tillbaks. Det är inte sällsynt att det blir så utan något som drabbar majoriteten av de arbetslösa. Det krävs ofta ett stort stöd från omgivningen och framför allt från arbetsmarknadsmyndigheterna. Som gammal arbetsförmedlare vet jag att de inte alltid ställer upp som de borde. Det var en av anledningarna till att jag slutade på AMS.

Har faktiskt skolat om mig till arkeolog med inriktning på det klassisa, dvs medelhavsarkeologi. Jag har precis kommit hem från en utgrävning på den grekiska ön Poros, där vi grävde ut en helgedom tillägnad Poseidon. Det var otroligt roligt och lärorikt. Vad behandlar din avhandling? Är du inriktad på nordisk arkeologi? Jag har inte doktorerat men tror att det är viktigt att du under dessa sista månader av avhandlingsarbete koncentrerar dig på det. Om du tar ett uppehåll från den nu kan det bli otroligt svårt att hitta tillbaks till slutsatser, tankar etc. Mycket tid går förlorad.

Kramar från Susanna

Synd att du slutade - det behövs människor som vill göra ett bra jobb på af! Men hoppas du trivs med ditt nya yrke - låter jätte spännande!

/J

Jo, jag trivs jättebra med mitt nya yrke, fast tyvärr finns det inte så många jobb för klassiska arkeologer. Många av grävningarna i Medelhavet måste man betala för, för att få delta i. Och då är ju liksom vitsen försvunnen, man behöver ju få lön för att kunna betala något! Men jag hade tur med grävningen jag var på nu. Både resa, boende och lön ingick. Och Grekland är otroligt vackert i maj. Alla olivträd stod i fulll blom.

Ja, det behövs bra människor på arbetsförmedlingen men ofta får man jobba i motvind mot konstiga regler och attityder hos andra förmedlare som kanske har arbetat för länge. Jag har arbetat på försäkringskassan också under några år, med att rehabilitera sjukskrivna. Där valde jag att sluta när man drog åt regelverket och man skulle dra in sjukpenningen för folk istället för att rehabilitera. Det är helt galet som det är idag tycker jag. I stället för att arbeta på det negativa sätt man gör idag borde man satsa betydligt mer resurser på rehabilitering. Det lönar sig alltid i längden, både för individen och för samhället. Även om en person inte alltid kan återgå till arbete efter rehab så kan man ofta höja livskvaliteten och det tycker jag är lika viktigt.

Susanna

Mi70,

var bor du någonstans? Jag kan rekommendera en bra läkare i Stockholm som tar sig tid med sina patienter och som sätter in medicinsk behandling om det behövs. Maila mig om du vill ha namn och telefonnummer.

Susanna

Det finns säkert många bra anställda på af och försäkrigskassan (har bara aldrig träffat någon)... som är så trötta på alla regler, arga människor och elände att dom bara inte orkar engagera sig mer. Synd bara att det går ut över människor som verkligen behöver hjälp och stöd...

Låter som ett härligt jobb - utom då lönen förstås..
(Arkeolog menar jag då )

/J

Skriv så mycket du vill här ! -Byt läkare åt sambon -han kan faktiskt behöva sin medicin ett bra tag till ...
Ta inte på dig allt , skaffa andninghål
kram K

Förresten är-Ullets -" Plorp" värdens gulligaste unge -för jag har haft äran at träffa honom

Hej Mi!
Jag fick en tanke när det gäller din sambo och att söka arbete. Det finns något som heter Arbetsförmedlingen-rehab där man kan få extra stöd i arbetssökandet. Jag tror att det krävs remiss dit från läkare och/ eller den ordinarie arbetsförmedlingen. Eventuellt måste man vara sjukskriven för att få remissen. Reglerna ändras ofta, bäst att kolla upp.
En annan tanke. Mår man dåligt - har en regelrätt depression så är det ju dumt att ta av sina a-kassedagar, då bör man ju vara sjukskriven, helt eller delvis. En bra läkare borde se och känna till detta.
Jag har själv både erfarenhet av sjukskrivning. arbetssökande mm och det är jättetufft både för en själv och ens omgivning.
Hoppas att du får kraft att rida ut stormen och gå vidare. Det låter ju jättespännande med din avhandling. Blir ibland själv lite sugen på att återuppta studier i etnologi som jag påbörjade för 20 år sedan..........
Varma hälsningar!

Hej igen!


Tack för all peppning, det värmer!

Ullet: vilken kraft det finns inneboende hos människor egentligen, att då man ställs inför en situation som din t ex, så fixar man det, man överlever och klarar sig och livet går vidare och blir till och med helt ok. Jag kan föreställa mig att då man ställs inför situationen första gången, kan det kännas som att livet brakar samman och man ser ingen fortsättning. Jag har vänner som förlorat barn sent i graviditeten/i samband med förlossningen, och de berättar ofta att de får kommentarer från andra föräldrar, som "vad du måste vara stark som klarar av det, det skulle jag aldrig göra". Fast man GÖR ju det, överlever, fortsätter leva, vad är alternativet, att lägga sig ner och dö? Har man dessutom fler barn, så MÅSTE livet fortsätta. Nu menar jag inte att förlora sitt barn kan jämställas med att få ett multihandikappat barn, men det kan jämföras utifrån att det man hade planerat för, ett friskt, levande barn, helt plötsligt förändras, och man måste anpassa sig till en helt annan verklighet än den man hade planerat för.

Myskmadra: min sambo jobbade för 3 år sedan i it-branchen, där hade man ingen tanke på att anmäla sig till a-kassan....... Så när arbetslösheten slog till, och bara fortsatte, så stod han där. Idiotiskt, javisst. Tydligen ganska vanligt bland de med höga inkomster som red på den sista it-vågen. De fick stå med lång näsa utanför den sociala trygghetsgrinden tack vare sin inställning då de jobbade. Så han har varken rätt till a-kassa (endast alfa kassa som betalas ut sporadiskt efter ca 6 mån väntetid), eller sjukpenning. OCh därför blir han också sämre behandlad på ams, han har ingen ersättning och måste därför inte heller uppfylla alla de krav som arbetsförmedligen ställer på arbetslösa, vilket gör att det inte är lika bråttom med hans arbetslöshet.........

Så vi har faktiskt bara en inkomst i familjen, plus barnbidrag och underhållsstöd...... Det funkar, men det blir aldrig tillfälle till att spendera något, och skor och vinterkläder och cyklar etc får mor- och farföräldrar köpa, vilket de iofs gör utan knot, till och med leende, men ändå!

Hursomhelst, i eftermiddag skall sambon sitta och jobba med att söka jobb, han var hos arbetsförmedligen i går och hämtade hem en hel massa jobb (jag jobbar hemma just nu och använder då datorn).

Susanna: det låter kul att gräva i grekland! Själv är jag bara "vanlig" arkeolog, utbildad i Stockholm. Just nu gräver jag inte, utan jobbar på avhandlingen.

Alla: Tack!!!

Nu tar jag nya tag

På ett sätt slutar livet för att bli ett annat sorts liv istället. Inget man ville ha men fick ändå. Inte sämre, bara annorlunda. Jag har skrivit lite om det på en annan sida, så om nån vill läsa så är det bara att hojta till lite så ska jag ge er länken, för jag vet itne om man får länka så här på odla? *osäker*

Bra att han tar tag i saken, man mår bättre sedan...*ler* Håller alla tummar för att allt ska gå bra o du hittar kraften igen.

Såvitt jag vet finns det inget hinder för att du länkar. Regelrätt reklam är väl inte formellt tillåten, men om du i en diskussion som handlar om svårigheter och gläjdjeämnen med barn länkar till en annan sida där du gjort inlägg borde inte vara några problem...


Hoppas inte nån tycker att jag "leker webbis" nu...

Okej,. då lägger jag in länken till min lille änglaplorp här då om ingen tar illa upp?

http://www.barnsidan.se/cldoc/572.htm

Hejsan Ullet

Jag är en 'lurkare' på detta forum, dvs läser ganska ofta men skriver mycket sällan. Jag måste bara få tacka dig för att du delar med dig, din berättelse fick mig att både gråta och le. Jag känner igen mycket av det du skiver, minnen från min sons första svåra år återvände med full styrka. Mest tänker jag på en artikel jag läste skrivet av hurtfriska föräldrar till ett mycket svårt sjukt barn. De hävdade att det hade hjälpt dem att mogna som människor och de var sååå lyckliga varje dag av tacksamhet. Vem f** vill bli 60 år när man är 22? Minns hur värdelös jag kände mig eftersom det hela fick mig att känna mig grå och gammal snarare än mogen och vis. Du skriver "Men inuti den lyckan finns en del av mig som är 150 år". Precis så är det.

När min son föddes för 16 år sen var mina första ord 'Åh nej, han är trasig'. Nu är han mestadels lagad, det som återstår att fixa är mest utseendemässigt. Det andra som inte går att laga med svårigheter att tala osv har både han och vi vant oss vid .

Helene

Lider din man av depression bör han gå till en specialist. Allmänläkarna är duktiga på mycket, men de är inte psykiatrer. Kan det vara rekommendationer (från någon högre instans) att man ska minska utskrivningen av antidepressiv medicin just på den vårdcentralen, eller i det landstinget etc. som har gjort att läkaren satte ut läkemedlet? Att bättra på statistiken, så att säga?

Du skriver att din man har en "underliggande depression", borde det inte för det första fastställas av en specialist, för det andra kanske han tillhör dem som måste ha stödjande medicin "alltid". Kanske man måste göra en neuropsykiatrisk utredning som utesluter andra faktorer till sjukdomen - depression kan vara ett tecken på allt från demens, bristande blodflöde till brist på vitamin B 12.

Tack, Ullet! För att du delar med dig. Jag hoppas att du spar alla dina texter och att de kommer ut i bokform!

Mi, försök att ordna så att din sambo kommer till en psykiatriker, precis som någon skrev kan det vara så att man måste medicinera bort en depression livet igenom. Det finns många nyare preparat som i låga doser kan gör att man mår bra. Tur att han har dig som är stark och klok!
Mvh
Fenja

Mi70... Håller mina tummar och hoppas så innerligt att din make får jobb eller kanske någon kurs att gå ganska snart , det är aldrig bra att gå för länge utan att "vara behövd"
Skickar styrkekramar till er och stort Lycka till!

Ullet... Din berättelse berör mig så djupt. Du är den bästa mamman som lille Prins Plorp kunde få

Tack Mi70 & Ullet för att ni ville dela med er av er vardag!
Inte alla dagar är fylld av solsken men det finns alltid något gott i dem ändå.

Kram! // Agneta

Tack Ullet för att vi får läsa om din lille prins. Jag både gråter och ler. Kramar från Betty

Det är bl.a. just det som är så omänskligt med den arbetslöshetspolitik som förts sedan tiden för EU-anslutningen - detta att politikerna framskapat ett konstant kraftigt underskott på arbetstillfällen så att milijoner ständigt plågas av känslan att inte behövas som hederligt avlönad arbetskraft.

Däremot är makthavarna mycket angelägna om att tvångssysselsätta de arbetslösa, med enbart ersättning på akassenivå eller socialbidrag. Vilket givetvis skapar närmast den motsatta känslan mot att vara behövd och attraktiv på arbetsmarknaden - nämligen en känsla av att man är rättslös och helt godtyckligt kan hunsas och utnyttjas.

Numera hänvisas fler och fler arbetssökande till "nätet".
Ett inte allt för ovanligt uttalande när man kontaktar sin handläggare på AF är " Du kan ju maila mig nån gång"

Min allrasomprivataste åsikt i frågan är..... Varenda arbetslös måste ut i arbetslivet.! Skit i om man inte får så stor timpenning.
Huvudsaken är att man kommer ut och får känna på hur det är att kliva upp på morgonen och ha ett jobb att gå till.

Precis så där är det! Delar din "allrasomprivataste åsikt i frågan"!

Instämmer... har sällan mått så dåligt som de 6 månader jag deltog i ett arbetsmarknadsprojekt... blev deprimerad, kände mig tvingad till ett ställe jag vantrivdes och satt sysslolös (fanns inget att göra alls under minst 90%av tiden)... gick upp 15 kg... självförtroendet i botten... Hade mått mycket bättre om jag fått vara hemma och pyssla - eller fått ett riktigt jobb, oavsett lön...
Har fått ett tillfälligt jobb sen ca två månader, och hoppas att jag får stanna... orkar inte ens tänka på att ge mig in i af svängen igen...

Håller tummarna för all som behöver ett jobb... och för alla som har make/a eller sambo som behöver ett - arbetslöshet är avskyvärt! - Men i dagsläget tyvärr allt för vanligt...

/J

Sånt här gör mig bara så arg! Jag jobbar själv inom psykiatrin och hör om studie efter studie som alltid bara förlänger tiden man ska äta antideppressiva. Ett halvt år är det absolut kortaste och då tror jag ändå att det finns ytterligare en studie som säger en betydligt längre tid...

Har han dessutom blitt sämre igen, nu ett tag efter han slutade, så är det en indikation att han behöver tabletterna igen.

Jag går själv till den psykiatriska öppenvården. Vi har löst det så att jag går i terapi i en kommun och jobbar i en annan så går det bra fast jag är anställd där. Jag sökte hjälp, då mitt liv tog en vändning som inte går att leva i och där är det fortfarande... annan historia
Jag tyckte att det var jättjobbigt att gå till psyk, som att erkänna att jag är psykiskt sjuk. Nu har jag börjat förstå bättre. Jag har börjat se att man vinner något på det onda och mina onda år kommer att ta slut snart, mycket snart hoppas jag. Jag är inte heller psykiskt sjuk. Jag har bara ett makabert liv, med allt det som det för med sig.

Jag måste rekomendera den psykiatriska öppenvården, jag får en mycket mer personlig kontakt. De tar hand om hela mig psykiatriskt sett både mediciner och terapi. De har telefontid så jag kan alltid ringa om jag inte står ut. Och sist men inte minst, de har sett så mycket ont i samhället att de tror på mig. Där finns det nog undantag ska man ha terapi måste man ha ett stort förtroende för sin terapeut det är ändå ett möte mellan två personer...

Styrkekramar från Ella

Det skulle ju även kunna vara en underfunktion av sköldkörteln...

Men det är säkert redan undersökt

Det här är ju sånt sm man knappt tror är möjligt! Säger jag som aldrig berättar om mitt liv just för att det är så orimligt att det knappt kan vara sant(många tror att det inte är möjligt) Kanske du också skulle behöva någon sorts stöd... jag vet inte men det låter jobbigt i alla fall.

Tur att du har glada släktingar som hjälper till med barnens nödtorft.

Det finns något konstigt i var och en av oss som gör att man alltid tror att alla andra har det så bra. Så är det ju inte även om det är få som har det riktigt makabert utan en egentlig egen möjlighet att lösa problemen.

Styrkekramar från Ella