Ni har väl inte glömt vaktlarna på mitt jobb, de med lilla kycklingen? Nåväl, någon dag efter att den lille hade visat sig, slutade mamma vaktel att ruva de fem andra äggen. Hennes besök blev allt mer sällsynta hos dem och till slut lade hon av helt.
Nu var det här första gången hon blev mamma och det är förstås alltid svårast då, vem det än gäller. I alla fall kom jag på den brillianta idéen att jag kunde låta min fåglar därhemma ge sig på ett försök att ruva äggen och i värsta fall kunde jag tillverka någon slags äggkläckningsmaskin. Vore dumt att låta äggen gå till spillo.
Lite sent insåg jag att när äggen väl har blivit kalla, finns det ingen återvändo, inte om de har ruvats tidigare. Kände lite på äggen och de två första var synnerligen lätta. Tomma, tänkte jag. Det tredje hade betydligt mer tyngd i sig och jag kunde inte låta bli att öppna det för att se vad jag hade gått miste om. Givetvis var randigt ludd det första man fick syn på och resten kan ni själva lista ut. Det fanns dock pyttelite gula kvar, men det är väl den de lever av de första dagarna?
Hur som helst så sörjer jag det lilla pyre som kunde ha varit och funderar på hur det är med de två sista äggen. Som sagt var, de har varit kalla alldeles för länge, men jag undrar om det pyre jag hittade var dött innan mamman gav upp ruvningen, eller om det dog just för att ingen ruvade längre...
Det kommer jag aldrig få veta...