Jag funderar ibland på hur man ser på det här med att räknas som att lyckas i livet och att det i stort sett alltid handlar om att tjäna pengar.
Konstigt nog anses ju dessutom den som driver ett företag och lyckas få det att hålla sej flytande som lite mer lyckad än en anställd t.o.m. Varför, den anställde bidrar ju i allra högsta grad också till att hålla igång företaget och produktionen. Utan anställda ingen möjlighet för företaget att växa. I mina ögon är det en märklig värdering och därför skulle det vara intressant att höra hur ni andra ser på saken.

För mej är det den kan känna harmoni och har balans i livet som verkligen har lyckats. Att bara tjäna pengar är något helt annat och säger egentligen ingenting om hur lyckad en person är, för pengar är ju trots allt bara är ett betalmedel.
Någonstans finns ju dessutom en gräns för hur mycket pengar som behövs för att kunna leva ett behagligt liv och då är det den nedre gränsen som är den klart avgörande. Den övre kan ju vara precis hur flytande som helst, beroende på hur stort ha-begär man besitter.
Ändå är det den övre gränsen som tydligen avgör om vem som ska kallas lyckad eller ej…??

Tillbaka till det här med att vara företagare eller anställd.

Kan man räknas som lyckad när man är tvungen att arbeta i stort sett 24 timmar om dygnet för att ändå inte kunna ta ut mer ( ibland mindre enligt somliga) i lön än en ”vanlig” anställd?
Är man lyckad om man får försaka sin familj?
Är man lyckad om man slipper ha en massa fritid att fylla med trevliga aktiviteter?
Är man lyckad om man slipper vara närvarande när ens barn växer upp?
Är man lyckad om man lyckas få äktenskapet att spricka p.g.a. att man aldrig hinner ses?
Är man lyckad om man inte har tid att dra sitt strå till stacken för att få logistiken att flyta på hemmaplan på ett jämställt sätt?
Är man lyckad om man låter de viktigaste åren i livet glida spårlöst förbi medan man är tvungen att slita sej fördärvad? Kan man verkligen kalla det för att ha lyckats även om man i bästa fall har lyckats lägga lite pengar på hög, men som man ändå inte ser till att få någon större glädje av medan tid är?
Och hemska tanke, säg att affärsidén bara skulle visa sej ha varit ett gistet luftslott, är man inte dubbelt misslyckad då i jämförelse med den som har förmågan att känna tillfredsställelse med livet trots att man nöjer sej med att bara vara ”en helt vanlig grå liten anställd”?
Att man varit klok nog att låta bli att belåna sej upp över upp över öronen för att inte hamna i en situation där man får gå från både hus och hem pga ett dumdristigt val man gjort tidigare ?


Eller är man mer lyckad om man får allt det där att klaffa och i slutändan ändå har en liten sparad slant på kistbotten, empatiska och harmoniska barn som är tacksamma att de har uppfostrats av sina föräldrar. Att man lyckats lära dem att man inte kan få allt man pekar på, att steka köttbullar och att spika ihop en lådbil?

Jag vet i alla fall vad jag tycker även om man knappast kan kalla det PK….

Det korta svaret:
(Ska just iväg och köpa mer kogödsel )

Har man gott om pengar och vett nog att göra något med dom som man mår bra av så anser jag att man kan känna sig lyckad.
Annars så kan man ge dom till mig så jag blir lycklig

Att vilja var egenföretagare är nog mer ett kall än yrke. Ofta drivs man av en ide som man vill förverkliga. 9-5 arbete passar ju inte alla och tur är ju det. Ofta är familjen inblandad i ett eget företag, ett familjeföretag där alla i familjen bidrar med sitt. Alla vill ju vara sin egen lyckas smed egentligen men alla har inte rätta förmågan eller förutsättningarna och då passar säkert vanligt 9-5 arbete bättre. Fast idag så måste väl även en anställd ofta arbeta även hemma eller på helger om man vill växa i företaget. Själv trivdes jag med att vara anställd, kanske beroende på att jag kunde bestämma över mig själv ganska mycket bara arbetet blev gjort. Ville jag arbeta en helg eller kväll så gjorde jag det. Det 'är ju alltid mer tryggt att vara anställd än egenföretagare. För mig hägrar nu snart pensionen så jag tänker ta dagen som den kommer o bara njuta.

Det är något som verkligen är värt att kämpa för. Man måste förstå att det är man själv som avgör om man har lyckats här i livet, det måste vara ene egna värderingar man bedömer sig utifrån

För mig är att lyckats att ungarna vuxit upp till självständiga individer.

Att dom överlevt morsans kokkonster och inte fått allt för många trauman med sig.
-Att jag kan luta mig tillbaka och ha tak över huvudet och kan unna mig lite extra om jag vill.
-Mer behöver jag inte, då kistan, när den dagen kommer inte har några fickor.

Jag håller med dej Cacki. För mig har inte arbete och pengar med att vara lyckad eller ej att göra, och vem förutom man själv kan avgöra det. Jag gillar inte att man värderar andra människor utifrån vad de arbetar med eller hur mycket pengar de har och ännu värre är det om man tror att man är bättre och märkvärdigare än andra om man har en "fin" titel och gott om pengar.
Jag är uppväxt med och har jobbat i familjeföretag och min man var egenföretagare och jag skulle nog vilja påstå att de flesta egenföretagare med facit i handen tycker att de försummat sina familjer även om familjen till viss del varit delaktig i företaget. Är det att vara lyckad? Man kan ju fråga barnen.

Man kan kanske inte köpa lycka, men man kan köpa frihet. Och visst gör väl frihet och trevligheter man kan göra om man har pengar livet lite roligare.
Sen är jag lycklig och stolt över att jag levt hela livet med min första, största och enda kärlek (stans snyggaste kille en gång för länge sedan) jag blir lika lycklig varje morgon när jag vaknar och han är där.
Jag är väldigt lycklig över att våra vackra och begåvade barn fått växa upp med båda sina föräldrar och sluppit bli någons bonus/styvbarn. Jag är också väldigt lycklig över att mina barn blivit fria, starka vuxna( trots att mor och far var egenföretagare på var sitt håll, eller kanske just därför) Jag är nöjd och lycklig över att jag alltid haft stimulerande och intressanta arbeten, både som egenföretagare och som anställd.Jag är lycklig över att i stort sett varit frisk hela livet.
Sen är det naturligtvis trevligt att bo i ett fint hus, det är trevligt att ha råd att åka till sol och värme ett par gånger om året. Det är också trevligt att kunna unna sig (inom rimliga gränser) ett gott liv.
Jag skulle kunna fortsätta att rada upp massor med saker som gör att jag känner mig lyckad men viktigast är nog ändå att kunna känna sig nöjd med och stolt över sig själv
Gita

Så detta är något negativt i dina ögon? Mycket konstigt formulerat om det inte var så du menade.

Jag är tacksam över att jag som 22 åring träffade en man som faktiskt redan hade två barn, 2 och 3 år gamla då. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått uppleva lyckan av att ha småbarn omkring mig, då jag inte kan få egna.
Jag är tacksam över att jag efter 10 års ständig värk och elände äntligen blivit frisk, och att jag och min man och jag klarade av alla dessa jobbiga år. Nu betalar jag tillbaka genom att slita som ett djur för vår överlevnad ekonomiskt.
Jag är tacksam över att jag har min timanställning, fast helst skulle jag vilja ha fast lön och betydligt högre lön dessutom, men jag är ändå tacksam över att jag har en inkomst, utan den skulle vi inte kunna satsa på min mans relativt nystartade företag.
Jag är tacksam över att vi kunnat behålla vår sommarstuga genom alla svåra år. Ännu är läget osäkert om vi kommer kunna tillbringa våra pensionsår där så länge vi orkar, men vi fick i alla fall ha den kvar genom alla svåra åren.
Jag är tacksam över att jag vill, kan och orkar hjälpa de som inte har samma förmåga som jag. För närvarande har jag tre uppdrag som god man, är ledsagare till en person och utöver det gör jag en del frivilligarbete här i min trakt. Gör detta mig till en bättre människa? Nej, men jag mår bra av att kunna hjälpa dem som inte klarar själva.
Jag har för närvarande 1500:- på sparkontot, framtiden är ekonomiskt osäker, men jag är lyckligare än någonsin.

Om jag känner mig lyckad? Ja, utifrån de förutsättningar jag haft genom livet så faktiskt, ja.

I en vissa fall kanske men allt fler "tvingas" ju mer eller mindre bli egen företagare för att alls ha ett jobb att gå till. Många lite större företag lägger ut mer och mer uppdrag på entrepenörer istället för att hålla sej med egen personal. Då vill nog inte jag kalla det ett kall i den bemärkelsen.
Inte heller att själva drivkraften alltid handlar om innovation och egna fräscha idéer. Ta t.ex byggbranschen, alla har i stort sett precis samma utbud på tjänster och saknar ofta specialkompetens på ett något visst område som sticker ut som "bär" verksamheten.
Jag tycker faktiskt att det är lite av att överromantisera bilden av egenföretagande och att vi borde vara lite mer försiktiga med "glorofierandet" av just dem som väljer att försörja sej på det sättet.

Är ens ekonomiska status, måttstocken på om man har lyckats???
För mig är det helt andra preferenser som avgör.

Lite OT: Hur definieras det, att inte lyckats?

Men det är väl ändå en självklarhet att det absolut bästa är att växa upp i en väl fungerande kärnfamilj där mamma och pappa älskar och respekterar varandra. Det är väl självklart att det är bäst när syskonen har samma mor- och farföräldrar. Det är väl självklart att det är bäst att ha ett hem istället för att åka mellan olika ställen veckovis.
Nu är det ju tyvärr inte så lyckligt att alla kärnfamiljer är välfungerande och en bra s.k bonusfamilj är ju självklart bättre än en dålig kärnfamilj.
Men som sagt jag är både stolt och lycklig över att våra barn sluppit ha styvmödrar eller styvfäder. Jag är stolt och lycklig över vad min man och jag lyckats åstadkomma tillsammans. Får man vara det?
Gita

Självklart får man det.

Så klart man får...bara man inte sätter sej på höga hästar och ser ner på andra som inte lever på samma sätt och har samma värderingar som man själv.

I dagens samhälle är tyvärr det den vanligaste måttstocken. Redan små barn lär sig vad ekonomi o prylar betyder. I skolan är det många gånger avgörande enligt elevernas måttstock, annars är man W.T eller vit skräpmänniska. Sedan spär givetvis reklamen på om att lyckan kan köpas för pengar om man köper just deras produkt. Pengar måste man ha, pengar är viktiga för livshälsan o själsfriden men bara en till en del. Att kunna köpa allt man vill ha är ju ingen lycka. Bara det man ansträngt sig för att kunna köpa är oftast lycka. Har själv gjort flera misslyckanden i livet men vadå! Nu har jag det bra, habegäret från yngre dagar är borta och pension o ett, förhoppningsvis bra liv, väntar. Är faktiskt helt ointresserad vilket måttstock andra sätter på mig. Tror det är fördelen med att bli äldre.

Känner du det så, så är du med min måttstock helt klart en som lyckats!

Att kunna köpa saker är väl iofs ingen lycka men pengar ger frihet och just frihet är en ganska stor del i det jag kallar lycka.
Gita

Fast om man nu får slita så hårt i så många år för friheten, är det då inte bättre att sänka prestationskraven på sej själv och leva lite friare fördelat under hela livet?

Det är faktiskt frihet att vara nöjd med det lilla också.

Tror man känner en större frid inom sej om man slipper ryckas med "den eviga statusjakten"

Självklart får du vara stolt över det, det är ju fantastiskt att ni lyckats få ihop två liv till ett gemensamt och allt som kommer med det. Det är en bedrift, inget jag sticker under stol med.

Men... du får ursäkta men jag blir ganska provocerad av det du skriver. Varför skulle kärnfamiljen vara det bästa för ett barn att växa upp i? Varför ingen "regnbågsfamilj" eller annan konstellation? Varför är det bäst om syskonen har samma mor- och farföräldrar? Och framförallt - varför är det så självklart för dig?

Jag har vuxit upp i en familj som går utanför ramarna vad gäller den sk kärnfamiljen, och jag tror definitivt att det var det bästa för alla iblandade att det ser ut som det gör. Tror inte ett skit på "hålla ihop för barnen skull" osv. bara för att de ska få växa upp med en mamma och pappa som lever ihop. Hade min familj varit den där Lyckliga Idylliska Kärnfamiljen^TM hade jag nog också haft en annan syn på familj och relationer. Jag tror på kärleken som den är, att vem som helst kan älska varann.

Förstår inte alls varför det inte skulle vara lika bra att växa upp utanför kärnfamiljen. Förklara gärna så jag förstår. Kanske är det en generationsgrej.

Sant.

Så skönt att slippa den statusjakten som tydligen definierar att "ha lyckats"

Håller fullständigt med!

Samma här!

Ja det är väldigt mycket man skulle vilja kommentera här när man snabbläst inläggen !Har väl inte undgått någon här att vi har ett företag ! slitigt på många vis eftersom min man för det mesta jobbat och rest så att ta hand om barnen låg på min lott plus att jag hade en frisörsalong hus trädgård och en mamma som jag fick åka och hjälpa !har levt ett mycket intensivt liv men alltid varit hemma hos mina barn .Ett missförstånd om företagare verkar vara att alla företagare strävar efter lyx lyxbilar lyxfruar mm !men så är det inte för alla visst finns det golddiggers men det finns många seriösa företagare som inte alls strävar efter lyx flotta bilar stora hus segelbåt sommarstuga i Frankrike mm ,för många handlar det om att få jobba i en slags frihet och oberoende .För min man och mig handlar det om livskvalitet nu mer, att se att barnen har det bra och att våra barnbarn har det bra och tryggt Jag förstår vad Gita menar med kärnfamilj vi har väl snart varit gifta i 40 år min man och jag och så klart har det gett våra barn en bra syn på äktenskapet och att få ha båda sina föräldrar i så många år de har ju faktiskt sluppit skilsmässor och annat ! Igentligen borde det vara allas mål när de gifter sig att hålla ihop i vårt och torrt !Men i dagens samhälle har mycket förändrats mycket stress och besvikelser och skilsmässor och i mina ögon så verkar många ge upp snabbt ! ingen baggis att skilja sig i dag inte . Det där tills döden skiljer oss åt borde nog tas bort i vigselakten

Frihet att göra vad då ?

Är det frihet att binda sig vid fler och fler prylar ? Frihet kan innebära frihet från prylar , man blir ju inte lyckligare av fler prylar.

Att lyckas är just är vara lycklig med vad man gör , hur man är mot sin familj och att barnen växer upp till egna självständiga människor utan att bli egoister. Att de inte går på allt snack om att den enda " rätta " lyckan är att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Personligen är inte prylar viktigt för mig nu mer inte att resa heller ! för mig är det viktigt att jag och min man lever och att våra barn har det bra och att vi får ha prevelegiet att få umgås mycket med våra barn barn och att dom också är friska och har bra jobb och ett bra liv ! När man kommit upp i 60 årsåldern så har man skaffat sig andra värderingar ! prylar är prylar och som min man brukar säga "sista fracken har inga fickor "Själva livet är viktigast och vad man gör med det ! ytlighet är inte min grej men att vara jordnära är absolut min grej !

Pengar behöver ju inte betyda mer och mer prylar heller. Hade man en massa pengar hade man kunnat leva ett annorlunda, mindre lönsamt liv. Exempelvis kunde man ha köpt sig en bondgård och drivit den utan att behöva oroa sig för avbetalningar. Eller så kunde man ha startat en läkarmottagning i något U-land. Saker som ger livet mening men inget i plånboken.

Ja jag har ju då tittat på "Lyxfällan ! på tv 3 !och det verkar som att lyx är lika åtråvärt för arbetstagare eftersom de inte ens blinkar över att ta sms lån ha typ 20 kreditkort och alla lån som de kan få tag i för att få leva ett lyxliv med märkeskläder flera bilar märkesmycken Rolexklockor reser osv osv ! man kan då undra över hur de har tänkt ?vem fan ska betala deras skullder ?jo vi andra som sköter oss får betala i sista ändan .Dom grejerna traktar inte vi över ! Det finns folk som vill ha allt utan att behöva betala för det de funderar inte ens över vem som får betala .

Så ser jag det också.

Och det jag tillför här i tal och text verkar vara helt ointressant för vissa ! men jag är inte förvånad för en del verkar vara fullt upptagna med sina JAG !

Och då skulle jag vilja säga så här ! att vinna två mille på Postkorden plus en ny Volvo är helt okej du blir hyllad av hela byn eller stan av grannar vänner !men att jobba och slita ihop två mille och en ny Volvo då ska du skämmas ! då är du en jäkla kapitalist !

Sen när blev du betalningsansvarig för andras skulder?








Du upprepar ju samma saker hela tiden!




Det är väl ingen mer än du som påstår det och så tror jag inte alls att det är. Låter som rena avundsjukan.

Frihet är väl att kunna göra det man vill när man vill göra det , eller hur.?
Att kunna köpa något eller att låta bli att köpa något.
Att impulsivt kunna sticka iväg på en veekend-resa eller en vecka i solen utan att spara och gneta trots att man kanske gjorde det förra månaden.
Att när/om man drabbas av villha- jävulen slippa fundera över om man har råd eller inte.
Att veta att om bilen eller något i huset brakar samman så har man utan problem råd att byta ut eller reparera.
Frihet är att ha tillräckligt mycket pengar för att kunna unna sig det man vill ha och kunna göra det man vill(inom rimliga gränser) utan att överhuvudtaget behöva fundera över pengar.
Jag skulle kunna rabbla upp massor med friheter som pengar ger, men självklart kan man inte mäta hälsa, lyckliga relationer, kärlek, barn och familj i pengar.
Men det är väl ändå så att pengar är till mer bekymmer när man inte har tillräckligt än när man har tillräckligt för att slippa grubbla över dem.
Gita

Nog inser du väl att allt måste betalas på ena eller andra sättet? Det är bl.a du och jag som betalar för dem som inte betalar själva. T.ex genom högre priser på varor och tjänster.
Gita

När man läser den här tråden så upptäcker man att vi alla har lyckats var och en på sitt sätt. Eller finns det ett rätt och ett fel sätt att lyckas? Det verkar som vissa tycker så.
Gita

Gita, jag är mycket nyfiken på ditt svar på mina frågor.

Att vi värderar olika framgår ju ganska tydligt här i tråden. Att vi har olika behov framgår också.
Själv känner jag faktiskt inget behov av solsemestrar t.ex. Det ger också en känsla av frihet. Så även att inte köpa på sej saker man kanske inte har råd att underhålla. T.o.m. att ens plånbok inte tillåter en massa utsvävningar och köp av prylar som sedan bara blir liggande "i nåt hörn" och skräpar och bara ger en dåligt samvete för att man köpt något som man egentligen inte behöver.
Jag håller även med gnon om att det är en skön känsla att ha behövt spara till något speciellt som gör att man uppskattar det ännu mer. Likaså tillfredsställelsen av att själv ha skapat något och att man inte bara har ringt efter en hantverkare för att få det gjort. Då känner man sej ganska stolt och lyckad.
Och det viktigaste av allt...frihetskänslan av att inte känna avund så fort någon annan gör/köper saker som man själv inte har råd med.
Men visst, betyder lyx och status mycket för en så är det ju bra att ha pengar men har man lyckats med att inte ha snurrat med i lyxtillvaroidealet så känner man sej också fri.
Och ska jag vara alldeles ärlig....jag skulle inte vilja ha för mycket pengar för jag skulle nog få väldiga bekymmer med hur de skulle placeras på bästa sätt. Att bara se siffrorna på kontot ger ju knappast någon frihet, med det kommer ju tydligen det där missnöjet och gnidigheten som på beställning över att man ska behöva betala skatt för siffrorna också, har jag märkt.

Att se barn och barnbarn växa upp och skapa sig ett bra liv
Att veta att man betyder något för sina närmaste
Att känna sig hyggligt frisk och fräsch

Det är min lycka...

Nog borde du veta att det finns massor med folk som skor sig på att andra satt sig i skuld. Inkassobolagen bl.a. Företagen säljer sina fordringar och räntorna är skyhöga.

+1

Och vad tycker du själv i frågan ämnet handlar om?

Hmmm..."skönheten ligger i betraktarens ögon" och "smaken är som baken..." vet du väl. Tro inte alls att alla i stan höll med om ...eller rättare sagt, jag tror att det var många som tyckte precis detsamma om sin egen partner, det hör liksom till det man brukar kalla kärlek.
Äsch, jag skojar bara lite, självklar glädjs jag med dej för att du lever med den du helst vill.

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Fortfarande - varför skulle kärnfamiljen vara det allra bästa? För att barnen har tillgång till båda sina föräldrar hela tiden, i fysisk form? Kan det inte funka minst lika bra att vara periodvis hos föräldrarna - men samtidigt kunna kontakta med telefon/mail/sms mm. undertiden man är hos den ena föräldern? Utveckla gärna.

Det var fler frågor jag gärna vill ha svar på, bland annat
"Varför är det bäst om syskonen har samma mor- och farföräldrar?
Och framförallt - varför är det så självklart för dig?"

Jag tror absolut att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna, ingen tvekan om det. Jag tror det handlar om vad man är för person. Alla är ju olika du vet... och Familjeliv är väl inte speciellt representativt för en sådan undersökning.

Fast pratar ni inte lite utifrån olika perspektiv? Rebecca utifrån barnperspektiv och Gita utifrån föräldraperspektiv och då kan nog svaret bli helt olika.

Som förälder så tror jag att det helt beror på omständiheterna. Så klar att man kanske inte "vågar" älska ett barn lika mycket som sina egna eftersom man riskerar att mista dem om förhållandet med barnets biologiska förälder spricker. Om barnet är adopterat så tror jag absolut att man kan det likaså om den andra av barnets biologiska föräldrar av någon anledning inte finns där eller gör anspråk på sina rättigheter. Det handlar helt och hållet om ens egen sårbarhet.

Som barn kan man känna sej precis lika älskad av en "plast"-förälder som av den biologiska. I många fall väldigt mycket mer.

Det mesta i samhället kostar pengar på ett eller annat vis så jag tycker det hänger ihop oavsett vad man tycker om det.
För min egen del hade pengar gett mig friheten att låta bli att jobba om jag inte vill samtidigt som jag kunde gjort det ifall jag velat.
Kan inte se något negativt med den valfriheten och jag tycker även den kan kallas att ha "lyckats".
Men allt beror ju på vad man vill själv.
En del vill ju jobba dygnet runt och köpa på sig en massa saker som syns utåt för att känna att dom lyckats.
Det scenariot är dock inget som lockar mig.

Har man inte lyckats så gör man sånt man inte vill men behöver, tex jobba då i mitt fall.

Sen kan man förstås börja räkna upp en massa saker som inte har direkt med pengar att göra men jag vidhåller ändå att det underlättar med pengar oavsett vad man ska göra och indirekt är pengar oftast inblandade på ett eller annat vis.

Klart att pengar behövs och att man får en valfrihet av pengar.
Men för att få dom, behöver man arbeta och med den valfriheten du eftersträvar, tar dom slut med tiden om man inte tillför mer.

Men även om jag hade massor av pengar (som man tyvärr måste arbeta för att få) Kan jag inte se att jag lyckats i livet, om jag sitter ensam, med en unge på gatan som och den andre på kåken.
När jag vaknar och inser att jag inte har ett liv längre och mina vänner försvunnit.
Jag tror inte jag skulle känna mig speciellt lyckad om jag satt fast i ett svårt missbruk.

Med det vill jag ha sagt:
Jag tror att även människor som lever på marginalerna kan säga och känna att dom har lyckats i livet.



Allt det du räknar upp är frihet.
Men är det samma som "Att ha lyckats" Som var frågeställningen.

Så du menar att t.ex. adoptivbarn inte skulle kunna vara lika älskade som biologiska barn? Har du en susning om vad du talar om?

Det förvånar mig att du huserar på ett sånt skitforum som Familjeliv.

Mycket prat om pengar men ingen nämner några summor.
Vad tycker ni är mycket eller lite egentligen?
Pengar kontant i månaden då så att säga eller efter skatt och avdrag på finare språk.

Själv hade jag klarat vardagen med 15 000:- i månaden.
Levt normalt med 20 000:- i månaden.
Levt bra med 25 000:- i månaden.
Levt väldigt bra med 30 000:- i månaden.
Levt ännu bättre med 50 000:- i månaden.
Levt rena lyxlivet med 100 000:- i månaden.

Jag är tveksam till att jag gjort av med 100 000:- i månaden varje månad året runt men jag är villig att försöka

Glömde nämna att jag har runt 18 000:- idag.

Jag vidhåller med en dåres envishet, att lycka inte kan köpas för pengar.
Därför ligger inte lyckan i lönekuväret.