Givetvis finns inget rätt eller fel svar på frågan. Allt måste vara upp till den enskilde, men frågan aktualiserades härom dagen när min pappa ringde och frågade om min farmor och farfars grav. Där fanns avsatt pengar för skötsel, men nu var dom slut och pappa som närmar sig åttio tycker inte han orkar med.
Det är 25år sedan den siste av dom gick bort och jag har inte varit på graven på många år. Minnena finns inte på kyrkogården. Ändå känns det lite känslokallt att säga att vi inte bryr oss om att behålla den, men jag har sagt nej.

Hur tänker ni?

Jag skulle själv kunna tänka mig att ligga i en minneslund när det blir dags. Då finns det inga krav på skötsel från anhöriga sida, men samtidigt kan jag förstå att när en kär nära gått bort vill man kanske ha en bestämd plats att gå till, men hur länge varar den känslan och övergår i ett litet tvång (som man inte vill erkänna)? 1år, 5år eller 10år?

Jag tror att det kanske var annorlunda förr när man hade stora familjegravplatser där fler generationer låg. Dessutom bodde man mer kvar i samma område och det var lättare att ta sig dit än idag när många flyttar långt iväg från födelseorten.

Det är nog olika från person till person. Jag har inte besökt min mors grav sedan jordfästningen, eftersom jag inte tycker det ger något att se en gravsten. Således ser jag inget värde i att bevara graven när den är tjugofem år heller. Men det beror nog som sagt mycket på vilken inställning man har, vad man tror händer när man dör och så vidare. När jag själv dör vill jag bli kremerad och askan kan de kasta i havet eller soporna eller vart som helst, någon gravplats behöver jag inte. Är man död är man borta ändå.

Jag är bestämt emot gravplats över huvud taget, varför ska allt större och större del av jordytan tas upp av döda? Nej lund passar mig utmärkt, min far strös i lund inom kort och jag hoppas jag slipper en grav att sköta även för mamma, men det kan ju inte jag bestämma. Min son vet min inställning och att jag vill hamna i minneslund.

Om inte din far blir alldeles för ledsen så säg upp platsen, annars får ni vänta till han gått bort. Jag hade nog gjort det sistnämnda, jag har sett hur många tankar som kommer upp i de gamlas huvuden när de vet att slutet är nära.

är det ingen som besöker graven ifråga finns väl ingen anledning att behålla den,en gravplats är ju oftast en minnesplats. o som huggorm skriver det beror lite på ens tro också.själv vet jag om att livet fortsätter o kroppen bara är en gammal överrock så ur min synvinkel behövs inga gravar,kremering o minneslund är helt okej.min far passerade över -93 o ligger i minneslund men jag tror inte någon i familjen har varit där sedan gravceremonin.själv har jag inget behov då min far är anträffbar då jag önskar.för mig finns han fortfarande kvar här även om jag inte kan ta på honom,men prata går ju lika bra.hela min familj har denna vetskap o behöver därmed inga minnesplatser. min farfars o farmors grav sköts av mina farbröder men de börjar bli gamla o följaktligen kommer snart denna fråga upp.även vi barnbarn börjar ju bli gamla o en del av de yngre har ju inga minnen av de gamla så följaktligen försvinner den graven med tiden.personligen har jag som ni förstår inget intresse av gravplatser. Ulf

Min mor gick bort nyligen och hon "finns" i en minneslund.
Men hon sa alltid att det inte skulle finnas någon gravplats att ha dåligt samvete för sen och man finns ju inte där utan där minnena är!
Jag tänker på min mamma varje sekund och behöver ingen plats för att göra det på.
Men det är ju som man själv tycker.

Har för övrigt lite samma dilemma då mina far och morföräldrar gick bort för över 30 (40?) år sedan och pappa vet inte hur han ska göra med deras gravar.
Jag har sagt att vad han än beslutar är det rätt och riktigt.

Jag känner att kyrkogårdar och gravar har en historia att berätta. Jag är uppvuxen med att besöka mina gamla släktingar som jag aldrig träffat och då fått höra historier om dessa vid dessa tillfällen. Detta ger en bild av min släkt och dess historia och jag har redan nu en tradition med att besöka min pappas grav. När jag reser förbi berättar jag för mina barn om hur denna sten hämtades i havet i Finland, men även berätta om mina gamla släktingar som jag aldrig träffat som vilar på samma ställe och pyssla om deras gravar.

Men det hänger nog på hur man är som person, hur pass traditionsbunden man är och hur man känner för sådant här. Jag själv känner att jag fått en relation till äldre släktingar som jag aldrig ens mött genom detta men självfallet finns andra tillfällen att tänka och prata om sådant. Men det glöms lätt bort och dessa besök sker detta automatiskt. Men som sagt, detta är en tradition som sitter inbyggd i benmärgen och finns inte intresse utan enbart ett dåligt samvete så får man nog ta sig en redig tankeställare.

Jag tänker som du Leia.Skulle ha svårt med det.25 år är inte en lång tid.

Min mormor ligger sedan mer än 25 år sedan begravd i en urngrav på en Skogskyrkogård. Vi, jag, har överlämnat skötseln till Kyrkogårdsförvaltningen. Det finns bara en liten sten, ingen plantering som vi behöver sköta eller betala för. Förlängde för ett år sedan med ytterligare 25 år. Jag vill helt enkelt gå till hennes grav de gånger vi är i närheten.

Mamma, som dog i mars detta året ville också kremeras, och finns på en otroligt vacker kyrkogård där man kan välja en sten i ett stenrös och få sitt namn ingraverat på en platta. Urnan begravs i marken intill utan att man vet exakt var. Den försvinner efter några år. För oss känns detta alternativet helt riktigt och dessutom ville mamma ha sin plats där!

För den som vill läsa mer bifogar jag en länk
http://www.svenskakyrkanjonkoping.se/kyrko...gravplatser.asp

Åh vad underbart det låter med att föra vidare historian kring en familjemedlem på det viset!!
Tyvärr har vi ingen sån och alla ligger utspridda över hela landet och det är endast kyrkogårdsförvaltningen som sköter de gravar som finns.
Vår historia sprids ändå när vi träffas, vi talar ofta och gärna om de som funnits.
Men det lät så himla fint med er tradition!

Vår släkts gravar finns allt för långt ifrån, vi barn bor söderut och släktens gravar i norr och i Finland så tyvärr finns inte möjligheter till täta besök. På sikt när min mamma inte finns kvar så får man betala för skötseln men under min livstid ska i alla fall gravarna finnas kvar och dessa platser är väl det sista som finns kvar som minne av dessa människor. Äldre generationen har dött ut på svenska sidan och i princip bara mamma kvar och sen jag och mina syskon. Min pappa fick stanna kvar i Sverige och därav hämtning av en sten från Finland från hans barndomsö för att han skulle få en bit av det till sin sista viloplats. Men vi barn har "ynglat" av oss rätt redigt och jag upplever att de äldre av dessa som nu är tonåringar redan har ett intresse och jag har en känsla av att dessa byar norrut kommer vara en mötesplats i framtiden och att historierna kommer att leva vidare och gravarna bestå ytterligare ett tag.

Som grekofil måste jag få berätta om hur det går till där nere...
Den döde begravs i en stensarkofag, som hyrs under 3 till 7 år. Däri läggs kistan med den döde. Man betalar för en mer eller mindre prålig gravsten/monument, beroende på hur "framstående" man varit i livet. Efter minst 3, högst 7 år plockas kvarlevorna upp, och sköljs i vin. Äldste sonen borde vara med vid ritualen. Om benresterna fortfarande är vita, anses den döde ha levt ett fromt liv. Skulle de däremot vara mörka, ja då...Är sedan familjen riktigt framstående, så låter man bygga en liten basilika, där alla familjemedlemmar efter hand begravs.
Nåväl tvättningsritualen utförs av prästerskapet, och resterna läggs i en kartong, för vidare placering i något bakom kyrkan som kallas benhus. Där staplas kartongerna på varandra. Ibland finns ett fotogafi av den döde på kartongen, men oftast bara namnet. All eftersom kartongerna skrumpnar ihop, så ger de plats till nya kartonger. Benhusen är ofta väldigt små, och så är också kyrkogårdarna.
Tänk hur det skulle se ut i det landet, om alla skulle ha en gravplats, när de levt människor där nere i så många tusen år!
Själv tror jag inte på evigheten, och en urnplats som minne för de närmast "sörjande" är mer än nog. De döda blir oftast inte ihågkomna med besök till graven, mer än en, om ens det, generation tillbaka.
Minneslund, ja, helt säkert!!

Intressant läsning Bengalow! Är det så idag i Grekland? Så olika i olika länder och kulturer!

Det är inte länge sen jag insåg att man inte begravs för evigt. Jag tycker det är motbjudande att gräva upp folk igen för att kunna begrava någon annan. För mig är det annars inte så viktigt med gravsten och välskötta blommor och framförallt inte med dyr kista, men inte ska man gräva upp någon från den sista viloplatsen.

Och tänk på den stackare som får jobbet att gräva upp och omplacera gamla lik...

Jag tycker att bara tanken på att bli nerpackad i marken känns motbjudande. När vår kära mamma gick bort strödde vi hennes aska i en tjärn vid ett skogstorp och planterade ett träd till hennes minne. Hon hade själv berättat så mycket om hur lyckligt hon och hennes syskon lekt där som barn. Det kändes helt rätt att göra så och när vi kommer dit känner vi att mamma finns där.

Monarda det där kändes väldigt fint. Jag vill inte ha en grav det är inte där man är,min man har svårt att förstå han tycker man ska ha en plats att gå till,men det kan man ha ändå.Min far är begravd sen många år men frågan har aldrig varit uppe.Jag tänker ofta på honom men det gör jag precis var som helst.Men så länge farmor levde var hon mycket noga med graven,kanske lite av en generationsfråga

Idag ville min faster avsluta dagens övningar med att besöka familjegraven. Hon är 91 och vill vila där sedan tillsammans med far, mor och två syskon. Hon ville bara se så att den sköttes väl, och det gjorde den. Vi hittade ändå lite att riva upp, men sånt kommer ju fort. Hon var iallafall väldigt glad över att få komma dit, själv har jag inte varit där på säkert 20 år. Men det kommer säkert att bli oftare nu när pappa strös i minneslund på samma ställe. Är man ändå där så är det klart man tittar till både den och styv-farföräldrarnas. Men vi såg många gravar som inte sköttes alls, det blir man bara ledsen av att se.

Här köper man en gravplats på 50 år när den går ut så har man chans att köpa den på 50 år till,så nästa gång får jag köpa den om 40 år om jag vill ha den kvar.Såg att min mormors farmors grav var ledig nu eftersomn ingen finns kvar av den generationen som har intrresse för den .

Minneslund eller liknande tycker jag är bra, placerade min sambo i minneslund och när min tid kommer vill jag helst till samma minneslund.
Varje år så hör man att det är din tur att lägga på kransen till allhelgonahelg och sedan kan man glömma till nästa allhelgonahelg
Det verkar för många bli ett tvång att graven ska skötas och alla ska göra sitt år. Har alltid undrat om de som ligger där kan höra gnället om vems tur det är.Vill man sköta en grav, så ska det väl vara med glädje att göra det fint för den döde, men är det ett tvång, så är det väl bäst för alla parter med minneslund, .Jag gör så att jag är i en kyrka så tänder jag ljus för alla mina döda och det kvittar om de ligger i en grav eller minneslund. För mej finnes de med mej så länge jag lever,

För min släkt är det annorlunda alla mina förfäder är jordbegravna och vi har hållt fast vid det i århundraden ,jag själv vill bli jordbegraven då det hör till den Kristna tron som jag har .Att kremeras är ett nyare tänk och har oftast med Atteismen att göra ,tror man inte på en gud eller något annat så låter man sig kremeras och blir då lagd i Urna i en minneslund.Har man en kristen grundtro så vill man ha en jordbegravning.Att brännas är en ganska ny företelse i Sverige om man ser tillbaks i tiden .

Nej Motti, man är verkligen inte ateist för att man vill kremeras!
Om man har en kristen tro så förstår man att det inte är den förgängliga kroppen som går vídare, utan själen!

Vid kremering kan man välja urnnededsättning på en markerad gravplats, alltså en vanlig grav, eller att spridas i en minneslund. Finns också de som vill ha sin aska spridd på annat sätt, ex över havet.

Så nytt påfund vet jag inte om det är, den första kremering i Sverige gjordes på 1800 talet.

Snarast är det så att jordbegravning är mycket vanligare på landsbygen, förmodligen beroende på gamla traditioner. I och runt storstäder är kremering det absolut vanligaste. Även bland kristna!

Min farmor o farfars grav har funnits i 60 år och för 10 år sedan skrev vi på för 25 år till. från början var de för tid o evigt men de trodde kyrkan ej gällde trotts att min pappa hade gravbrevet kvar i från 1951

min farmor dog 1951

Det där låter för mej lite konstigt... Det är väl den som har gravrätten som har ansvaret för skötseln? Och det är väl bara en person som har gravrätten? Jag är gravrättsinnehavare av fyra gravar, en går ut 2039, en 2022 och två 2025.

Hur länge en grav ska få finnas? För "alltid" tycker nog jag.

Men Motti var får du allt ifrån var och en gör som de vill men kom inte och säj att ett sätt är mer kristet än ett annat, ta inte illa upp men det är helt befängt!

Svar till Myosotis, om de grekiska sedvanorna...

Med ordet begravning menade jag ritualen - inte jordbegravning. I Grekland lägger man ned kistan i en stensarkofag, och lägger ett stenlock ovanpå. När tiden är inne, 3-7 år, så lyfter man upp kistan, tar upp kvarlevorna, och tvättar dom, och sedan efter den beskrivning jag gav förut. Allt klart för "näste man" i kön, i samma sarkofag. Det är alltså inte fråga om att gräva ner någon, och således ej heller att gräva upp någon.

Man kan tycka vad man vill om andra folks ritualer och seder, men detta har växt fram ur deras kultur, och helt naturlig för dessa människor.

Ibland grävs ju folk upp här, av t.ex. polisiära eller akeologiska skäl. Det är väl också "gravskändning", eller att störa i "sista vilan"...

Berith. Det handlar nog om att man är syskon, kusiner eller nåt som har delat upp så man ansvarar för gravarna var sitt år.


Svaren här visar, som jag anade, att man har så olika uppfattning och jag tycker inte nåt är mer rätt eller fel utan varje familj/släkt ska göra som dom vill.
När man ser alla misskötta gravplatser där det kanske inte finns nån anhörig kvar som ser till den så tycker jag det är dags att avsluta. Jag tror inte det handlar om att gräva upp gamla rester. Är det inte så att det i jorden har förmultnat/sjunkit ihopa och man lägger nästa "omgång" ovanpå? Gravplatserna står väl ofta tomma ett antal år innan dom används på nytt.

Sen finns ju historiska gravar och en rundvandring på en gammal kyrkogård (gärna med guide) kan var mycket intressant... så det är inte helt lätt att var konsekvent i tanken heller

Du slutar aldrig att förvåna Motti. Inte mycket som blev rätt där. Rent skitsnack att det ena eller det andra idag har med kristen tro eller atteism att göra. Kyrkan har för länge sedan frångått att jordbegravning är en trossak. Det är nog bara på enstaka orter i nån sekt det fortfarande kan ses så, men svenska kyrkan anser inte att kremering är fel. Urnor grävs inte heller ner i minneslundar, dom grävs ner i gravar modell mindre eller i befintliga familjegravar. I minneslundar strös askan + den lilla medföljande brickan ner i ett uppgrävt litet hål i marken. Ingen ser sen vem som är strödd var.

Att brännas är en urgammal företeelse i Sverige som förekom långt innan landet blev kristnat. Att det sen i slutet av 1800-talet började ske i mer ordnade former i krematorier är en annan sak.

Jo så kanske det är uppgjort, men det är ju ändå den som har gravrätten som har ansvaret för att graven sköts.

Jag vill kremeras och hamna i en urnlund, om inte mina anhöriga har någon annan uppfattning. Minneslund blir väldigt anonymt och en gravplats blir lätt betungande för de efterlevande, tror jag..

Hur länge man vill att graven ska var kvar måste man nog känna efter själv.

Mina föräldrar är båda kremerade och ligger i en urngrav med gravsten. Har inte funderat över hur länge jag vill att den ska få vara kvar som den är , det är jag som sköter den eftersom min bror inte bor i närheten.

En av mina söner finns kvar i trakten men jag har alltid sagt att de inte ska sköta min föräldrars grav som tvång. Inte heller vill jag att de ska känna så när jag går bort. , att man måste ha en grav som ska skötas.

Har inte varit till min systers grav sedan begravningen för 20 år sedan, visserligen är hon begravd nästan 20 mil härirfån , men jag behöver inte besöka graven för att minnas henne.

Själv vill jag brännas och helst att askan ska strös ut över havet , vill mina söner något annat så gör de som de vill fast kremering är ett fast villkor. Begravning och ev grav är till för de efterlevande inte för mig när jag är borta.