Var är du? Jag är här, på älgpass, vid älven och fiskar!!!

Vart är du?

Vors ... (dialekt) =var...

Vart ska(ll) du? Till Bispgården. Alternativt så pekar man och säger målet utan till.
Lite beroende på om betoningen ligger på vart eller på ska. I det senare fallet passar det med "Till..."

Kan någon hjälpa mig att reda ut i modernt språkbruk hur man resonerar. Vokalbulär ändras ju med tiden. Och numera så är det ju OK att börja en mening med Och som annars sammanbinder två fullständiga satser.

Existerar inte längre frågan Var har du varit och vart skall du?

Vi som är trettiotalister har ju lite annan skolning och vare sig det ena eller andra är ju inte fel. Bara det är fastställt som ordanvändning.

Jag är väl ärkekonservativ när det gäller språk men för mig är det korrekt att säga;

Vart skall du gå?....till...

Var bor du?...jag bor i.....

Alltså.. jag fattar inte riktigt vad du menar med "Existerar inte längre frågan Var har du varit och vart skall du?".

Folk frågar ju "Var har du varit" och "Vart skall du" hela tiden? :S

Vad gäller var och vart så är det självklart tycker jag. Var är när man frågar var någon befinner sig eller har befunnit sig, vart har att göra med färdriktning, vart är du på väg.

Tyvärr används "vart" allt oftare där det egentligen skall vara "var" (läge, ej riktning)...

Att man vill förenkla språket kan jag förstå, men varför lägga till ett "t" alldeles i onödan? Eller handlar det om att använda "vart" tvärsöver? I så fall är det ju också en förenkling...

Men om det finns risk för missuppfattningar så är det väl inte någon förenkling. Vart går du? betyder ju inte samma som Var går du?

Vart går du? - Till affären
Var går du? - På trottoaren

Lite OT

Jag kommer från Bollnäs i Hälsingland och där säger man t.ex. "nu vart ja´gla´", helt grammatiskt fel. Det har jag fått äta upp många gånger när min småländske man har klagat. En annan grammatisk felaktighet som jag har ägnat mig åt är att inte lägga till pluraländelser, också det dialektalt, t.ex. "dom är söt".

Språket lever sitt eget liv och förändras hela tiden. Det är ju vi människor som talar och som också utvecklar språket, det är en dynamisk process. Jag är ingen språkpolis trots att jag också kan vara allergisk mot vissa språkliga fenomen.

Fast i frasen "Nu vart jag glad" så sker ingen sammanblandning med "var". Jag ser det som en variant, vardaglig snarare än dialektal, för "blev".

Dialektfrågor handlar det ju inte om här. Men ju längre norrut man kommer desto sparsammare blir man med bokstäver. Ex Je vet int (eller bara itt) nå. Är det månne det kallare klimatet som gör att man sparar på bokstäver.

Håller med er om hur man använder var och vart.

Språket ändras och nu verkar det gå fort. Tycker det har ändrats under de senaste 5 - 10 åren hur man använder var och vart , likadant med de och dem . Såg t o m på TV häromdagen hur man i en textrad hade skrivit dem när det skulle vara de.

Kan vara en förenkling , man tar bort var och använder bara vart precis som med dem och de , bort med de och använder bara dem.


Kan bli probem för oss som vet skillnaden , kanske även för de som inte vet .


Kom på en sak till , numera använder man han i stället för honom , blir också fel .


När min äldste son gick i småskolan , han är nu 32 år , skulle barnen stava som de ville och inte få påpekat hur det egentligen stavades för att de inte skulle hämmas. Sonen , som alltid varit lite av en pedant , ville inte göra så utan räckte upp handen och frågade hur orden stavades och blev totalt utskälld av sin fröken .

Han blev ledsen och började gråta , då blev han än mer utskälld. Tack och lov behöll han sin ståndpunkt att han ville veta hur och göra rätt från början.

Har ibland tänkt på det här , har hört kommentarer från föräldrar till hans skolkamrater om att de tror att barnen stavar fel p g a det här , och att de heller inte vet/fått veta skillnaden på orden.

På tal om ursprungsfrågan - jag har aldrig använt ordet "vart" i hela mitt liv
Vet vad det betyder, förstår vad andra menar när de använder det, men använder aldrig det själv. Kan vara en dialektal fråga förståss, men tror mer på att det är en generationsfråga

Vad använder du då istället för vart är du på väg, vart ska du åka?

Var så klart

Var ska du åka? Var är du på väg? För mig betydet det exakt samma sak, men det börjar ringa en liten klocka om gramatiken på Svenskaundervisningen någon gång för länge sedan........ Var och vart.
Men tänk på att jag är skåning, på skånska blir det snarare vaaarrrrt (m skånskt R) än ett snitsigt stockholmst va't.... Kanske därför vart blir var???

Vart är för mej talspråk ..dialektalt eller kulturellt /generationsmässigt- vanligt.. men
Inte korrekt

Var skall du åka kan besvaras med: På vägen

Vart skall du åka kan besvaras med: Till Malmö

Var och vart betyder ju helt olika saker och jag sällar mig till dom som reagerar när folk säger "Vart bor du? "eller Vart är du?" Det används till och med av en del yngre journalister.

Var skall du åka med betydelsen till vilken ort har jag dock aldrig hört tidigare.

Jag är faktiskt förvånad att just du gör detta språkliga fel

Har aldrig hört en stockholmare säga va´t. Vi har inga problem att uttala R nämligen

Till mamaggan

Den där undervisningen du presenterar saknar allt om pedagogik, didaktik och metodik. Vår yngste son, som knappt klarade gymnasiet, tvåårig barn och ungdomslinje, är dag civilingenjör inom GSI och headhuntad av ett branschföretag.
Hans lågstadie var Waldorfinspirerat och det var det största bottennappet i hans skolgång. Han lyckades inte komma igen förrän efter FBU-kurser och lumpen samt kockjobb. Ifrågasätter inte flumpedagogiken. Den är bra för många. Men inte för alla. Det krävs djupa tester för att se vilka som klarar den sortens undervisning.
Trots att jag varit lärare i 42 år så oaktat allt elände som profeterna presenterar på utbildningsdagar har jag bara en enda uppfattning om lärandets grund. Visa vägen, entusiasmera och visa vägen. Handled och tröttna aldrig på frågor från eleverna, för frågandet är framsteg att vilja gå vidare. Fick en gång ta en betygsstrid om VG och MVG-nivå.
VG nivå
lärare N: –X frågar ju så mycket, jag kan inte ge mer än godkänt.
–Varför inte?
–Han kan ju inget!
–Men han vill ju lära sig! Det är därför han frågar och vill ha svar.
MVG nivå
Läraren M: –Y frågar så mycket, jag kan inte ge MVG
– Vad frågar han/hon?
– Kan man inte göra så här i stället?
– Jo, du kan ge MVG för eleven behärskar situationen och kan använda det i egna syften.

OK, detta var på gymnasienivå. Men vad då då. För mig stod alltid G för "beGriper", VG står för att jag "Vill utveckla mitt kunnande". MVG står för, jag vill veta "Mer om Varför det Går att göra så här". "Men jag Vill inte sitta Mulande med i Gamla saker". Hur det stämmer och stämde med betygskriterierna gav/ger jag fullständigt tusan i.

Skall en elev efter en A-kurs i matte få betyget G eller IG pga att han hon inte hajjade procenträkning i kursen? I nästa kurs finns förmodligen exempel på att lösa procentuppgifter som ren rutin. De klarar eleven. skall NN då släpa på ett IG eller ett G bara för att mognaden inte inträffat ännu? Nej! Det tidigare betyget skall justeras.

Men det finns inte en rektor som ids ta tag i saken. OK det må vara hänt att betygen sätts vid kunskapsläget vid kursens slut. Kollar man då om 25-öringen ramlat ner i procenträkning. Ett otal elever åker dit på gamla synder. Och om läraren har varit duktig så borde eleven ha snappat saker under tiden. När kursen är slut så kanske kunskapen finns. Det är väl målet med undervisning.

Undrar ni varför jag just angriper matematiken? Älskar själv matematik. Jo, matematik i sig självt är väldigt precist. Har inget med mattelärares sätt att resonera. Men! Är 50 p max = MVG (50 —40), VG (40 — 30), G (30 — 20), IG (20 <).
Då blir det betyg där efter. Men kollas de missade kunskaperna som inhämtats pga senare undervisning? Svar Nej. Just matematik, därför att det är så precist.

Frågan är egal i alla betygssystem. Det enda som var fullständigt fel var 1 — 5 betygen. Elever med positiva val hamnade i den övre sektorn och då ringde länskolnämnden och utsatte mig för förhör. Efter koll med alla elevers betyg (åk9 sju klasser) så ringde man igen och meddelade att jag icke avvek från normalkurvan. Den enda gången jag till en myndighet sagt "Dra åt h-e!.14 5 -or och 12 –or i en klass fick länskolnämnden att slå volter. Men med drygt 270 nior så funkade medelvärdet*

*Nota bene. Där fanns Mickalel Tornving och Rolf Lasgård.

Attan också! Glömde att det var ett svar till mamaggan!

Varför förvånad *nyfiken*. Jag tror benhårt det är en generationsfråga! Kan inte dra mig till minnas att någon i bekanskapskretsen använder ordet regelbundet. Och då pratar de flesta grammatiskt korrekt Svenska. Å andra sidan kan det också vara en dialektal orsak, eller kanske en kombination? Äldre personer fr Norr (dvs allt norr om Hallandsåsen), använder VART, yngre från Södra Sverige gör det inte

Stockholmare säger sällan eller aldrig R, i stället heter det Ma'tin (Martin) bo'ta (borta) osv... Man kan tycka vad man vill om skånska R, men vi uttalar dem ordentligt och tydligt

Börjar du bli gammal och glömsk ???



Förstår nog varför du bredde ut svaret .Jag hatade min sons småskoleår. Den som skrek värst i klassrummet fick hjälp , man rättade inte stavfel , man berättade inte hur man skulle stava osv osv.

När jag en gång frågade vad de hade för mål med undervisningen så tittade lärarna på mig som om jag var ett UFO. Fick bl a svaret att läsa behövde man inte kunna förrän man skulle börja femman !!!

När han kom upp i mellanstadiet rättade det till sig , då var det annan pedagogik som gällde och min son trivdes som fisken i vattnet.

När andre sonen , numera 30 år , började småskolan var allt tillbaka i det gamla igen och han hade en underbar fröken som verkligen brydde sig om att alla skulle få hjälp och gå ur trean med de kunskaper man bör ha .


Visst tar det olika tid för olika barn att ta till sig och lära sig saker , dessutom är de ofta bra på en eller ett par saker och sämre på andra. Då måste man få hjälp i ett tidigt stadie så att man kan avgöra varför .

Varje barn har rätt att lära sig på sina villkor men jag tycker att det är lärarens sak att kolla vad man lärt sig eller inte lärt sig och just ta reda på varför. Utifrån det får man sedan göra det bästa av situationen.

Äldste sonen tog sig till Universitet och han studerar fortfarande vid sidan av jobbet. Nyfikenheten har inte dött ut och han vill fortfarande vara säker på varför osv osv det är som det är eller hur det blir som det blir , gudskelov .

Jag fullkomligt avskyr när folk inte kan skilja på var och vart. Jag vet inte varifrån den ovanan kommer men det är mest yngre (folk under 30) som säger fel. Vågar man skylla på skolan?

det spelar mig ingen som helst roll om människor säger/skriver var eller vart, dem eller särskriver, huvudsaken jag förstår vad de menar.

För mig är det i alla fall viktigt hur man skriver även om jag sällan påpekar fel och brister om det inte är alldeles uppåt väggarna, rättstavning i skolorna verkar inte existera längre och därför stavar mina tre barn som krattor trots att de läser en hel del. Många som inte kan skilja på de och dem heller och skriver dem istället för dom för att det skall låta "finare" eller nå´t. Inte ens reportrar som lever på sitt skrivande verkar kunna reglernba och man ser ofta hur de börjar meningar med men och om, något son var absolut förbjudet under min skoltid. För många grodor i en text gör att jag har svår att riktigt förstå innehållet eftersom dessa tar bort fokus från det skrivna. Visst förändras språket under tid men jag vägrar acceptera direkta fel.

Både "Nu vart jag glad" och "Vart är du" (där vartarna mycket riktigt inte har med varandra att göra) måste väl ändå vara om inte dialektala så regionala, för det finns väl ingen skåning som säger så? För mig låter det norrländskt och främmande.

Kanske inte skånskt, men i Mälardalen har jag hört det...

Ja, jag sa ju det. Norrland.

Säger dom inte vars i Norrland som "vars är du"

Språket utvecklas. Det finns väl knappt nån under 50 som använder de/dem/dom korrekt t.ex.

R'et finns där, men det är inte ett rullande tungspets-r som i finlandssvenskan, utan ett retroflext (tror jag det kallas) r med tungspetsen mot gommen. Det är alltså en liten skillnad mellan borta och botta även på stockholmska.

Hallå där, jag är 37 och använder dem korrekt liksom de flesta jag känner varav många under 50. Jag upplever det mer som att det är de som är säg under 25 kanske som inte begriper skillnaden.


Jodå, är man snäll kan man höra en liten skillnad även om man är skåning. Men det låter fuuult med "bo'ta"

När det gäller de och dem, så är det ju närmast utrotat i talspråk. Alla säger "dom". Därför skriver jag numera allt oftare "dom" i vardagligt skriftspråk, precis som "mej" och "dej".

Önskar att de som inte begriper också kunde göra så, då slapp man få så ont i ögonen. Sluppe kanske det heter

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Var och vart är ju två olika ord som har olika betydelse. Bara för att man känner till betydelsen så innebär det ju inte att man bara använder det ena ordet.

Jag har också jobbat som lärare och säger att "vart är du?" är ett fel uttryck (lika fel som att säga "jag gillar du"), medan "nu vart jag glad" förekommer lokalt som vardagsspråk (dvs. endast accepterad som vardaggsspråk) lite varstans i landet, även om det inte heller är ren svenska.

Norrland är stooort. Södra norrland börjar i Hälsingland som inte ens är i närheten av Sveriges mitt, alltså finns där en uppsjö av helt olika dialekter. Jag har aldrig sagt "vars är du", det är högre upp.

Apropå de och dem:

Jag har en vän som arbetar som svenskalärare på högstadiet och hon upplevde att ingen av eleverna hade problem med att förstå och skilja på när man använde de och dem. Trots det tycker jag att man ofta ser just dessa ord fel använda och det är något som retar mig faktiskt.

haha ja jag säger också ORDENTLIGA R, riktiga skånska r. och jag säger inte heller vart har aldrig använt vart, var blir det.

Såsom invånare i Mälardalen så undrar jag om ni hört uttrycket " att karta i träd ?"


Jag är nog väldigt noga med språket , vill skriva så noga som möjligt ( observera att jag vill inte detsamma som kan ) och tror att det har att göra med de olika dialekter jag " utsatts " för under min uppväxt.

Mamma från Göteborg , där även jag är född , och pappa från Stockholm. Uppvuxen i lite större stad i Mälardalen = gnällbältet , flyttat till en liten ort med lite annan form av gnällbältesdialekt . Även bott på platser främst i Östergötland under studier , vilken " språksoppa" !

Klart jag har snappat upp en hel del dialekter och införlivat i mitt språk men det verkar vara ganska svårt för gemene man att riktigt bestämma var jag kommer ifrån.

Skulle vara kul att veta vad som formar vårt " egna " språk mest och varför. Talspråk är det väl inte alltid så svårt med men om man flyttar runt , har föräldrar från annan ort osv osv.

Då kommer vi till skriftspråket och hur vi behandlar det . Det måste ju läras ut lika över hela landet så att vi allihop får ett språk som vi alla kan förstå. Visst förstår vi en del " egenheter " som förekommer i dialekterna men om vi inte höll fast i det som kommer så nära skriftspråket som möjligt , hur skulle det gå då ?

Tack Flaxx, då är jag alltså inte en anomali - vi är skåningar helt enkelt
Du också Myosotis!

Och ja, jag vet att stickholmare har en ynklig liten antydan till R, men om man jämför med skånska och en del andra dialekter är den pyttelipytti

Jag tycker detta m dialekter är superspännande, och utvecklingen av dem är mycket intressant.

Och till sist - jag kan skillnad på dem/de/dom och skriver aldrig mej eller dej (det är nämligen talspråk....)

Är det inte svenska vi diskuterar?

jag vet inte riktigt vilka från Sthlm ni hört prata men nog sägs R så det hörs ordentligt. eller så är det jag som bara lyssnar på ovanligt välartikulerat tal

Fast nu handlade det ju bara om r som i "vart" tex. där skåningar säger vart, stockholmare va't och så vitt jag vet bara finlandssvenskar varrt med tungspets-r. Eller Martin, Ma'tin resp. Marrtin.

Är nog Stockholmare med småländskt påbrå..... Visst hör man r:en ordentligt när vi pratar! Är Stockholmare utan ekendialekt och trots 23 år i förskingringen pratar jag fortfarande på samma sätt - med r men utan att rulla på dom. Skillnaden mellan var och vart kan jag också - det fick vi lära oss i skolan men att tala om dialektala skillnader när vi skriver är väl inte rätt, vi skriver ju Svenska, inte den dialekt som vi talar.

Var är du? Vart skall du gå? Så självklart att man inte skall behöva påpeka det. Beträffande den moderna svenska undervisningen så är det nog inte så konstigt att den får dåligt betyg internationellt. Tillåter mig att skylla en del på S som länge kört tesen att kunskap är fult, ingen skall utmärka sig med att vara duktig. Alltså skall alla vara okunniga. Har dessutom svårt att se alla särskrivningar, SER man inte tokigheterna? För att inte tala om detta med de och dem. Som det står i något språkråd, vet man inte skillnaden skriv de för då blir det mest rätt. Testa annars med att sätta in vi/oss. Passar vi bäst skall det vara de och tvärtom. Att försöka påpeka felen och hjälpa väcker dock ont blod, jag försökte här på Odla men det blev taggarna ut direkt. Jag vet bäst var inställningen. Epilogen var dock ganska rolig men jag tar den historien en annan gång.

Har ögnat igenom tråden och kan väl inte annat än fundera över det faktum att jag har ökat min användning av ordet "vart". Dock ska det påpekas att den ökningen enbart legat i användningen av ordet i betydelsen "blev" samt att jag ibland bytt ut "det var rejält blåsigt igår" till "det vart blåsigt igår".
Jag har en tendens att i talspråk ta efter dialektala uttryck lite väl mycket och jag kan nog gissa att det är fler än jag som råkar ut för det, med nackdelen att man inte alltid har koll på exakt hur man ska använda det dialektala ordet/uttrycket. Då kanske det blir så att vissa börjar använda det fel helt utan att tänka på det?

Däremot håller jag med er som irriterar sig på att man skriver fel. Ett av mina nyfunna irritationsmoment är folk som istället för att skriva enda, ens o.s.v. skriver ända, änns. Fult och det riktigt skär i språkhjärtat...

Att folk tar illa upp när man påpekar stavfel har jag lite svårt att förstå. Vill man inte bli bättre? Men det kanske har att göra med det att skrivandet är något intimt och personligt för en del?

Jag vet också skillnaden på var och vart. Liksom enda och ända, och sett och sätt.

Är det nåt annat jag inte vet skillnaden på så säg gärna till.

Bättre att fråga än vara en idiot resten av livet.Tyvärr ser folk en tillrätta visning som ett lömskt påhopp och en inte som en en möjlighet att förkovra sig.

Jag har varit språkpolis, så till den milda grad att jag har avstått från att läsa alltför felstavade inlägg.
Sen lärde jag mig väldigt fort att vissa människor som skriver här har lite svårare med stavningen än vissa andra. Men de har massor att tillföra i kunskap och erfarenheter.
Numera bryr jag mig inte så länge vi förstår varandra

Var eller vart? Är du osäkert skriv vars, fungerar i alla lägen. Ja, jag kommer från norra norrland
Mej och dej har jag fortfarande lite svårt med, men dom i st f de eller dem på fel ställe känns OK.

Men att inte kunna skilja på e och ä och dessutom särskriva, kan ibland bli lite svårt för mig att förstå.

Förlåt systerdotter, du vet hur mycket du betyder för mig, men det här, som du har skrivit alldeles själv, är ett riktigt bra exempel:

"blir ändå inte för ens efter sommaren"

Jag var tvungen att läsa det både 2 och 3 gånger innan jag förstod vad du menade....

Min dialekt låter jag lysa igenom när jag skriver inlägg här.
Korrekt svenska skriver jag när jag jobbar.

Jag kan skriva "kansli-svenska" om jag måste, men jag tycker inte att det hör hemma på ett forum.

Sen kan jag tycka att det är eländigt att ungarna inte får lära sig korrekt svenska i skolan, men det är väl en annan diskussion?

Visst skriver vi svenska, inte dialekt MEN jag tror ändå att dialekten ofta "går igenom" helt enkelt för att olika ord och uttryck är olika vanligt förekommande i olika regioner. Förmodligen olika i olika åldrar också....

Håller med språkpoliserna om en del gräsligheter; "änns" har jag (tack och lov) dock aldrig sett.Men samtidigt måste man acceptera att språket förändras, hela tiden och så har det alltid varit. Liksom det i alla tider har funnits folk som tycker förändringarna är gräsliga och att allt var bättre förr. Men när betydelsen av ett ord eller en mening blir oklar, har det enligt mig, gått för långt!
Fö tenderar det mesta jag skriver (utom här) vara på engelska just nu, och annat skrivs på "byråkratisvenska". Vilket går alldeles utmärkt utan att använda "vart" . Dock skriver jag allt här på min IPhone, vilket är orsaken till de fel det blir lite då och då

Ja, fast det används som en sanning i en massa sammanhang. Är det så säkert att skolan lär ut mindre, eller sämre...

Vad är det för barn vi skickar till skolan? Vilket stöd ger föräldrarna för lärandet?

Lär vi våra barn att vägen till kunskap och ett gott liv är hård och mödosam eller låter vi dem bara bejaka det dom har lust till?

så sant så

(och varför måste man skämmas för att man tycker det är viktigt att värna om ett korrekt språk )