Värmebölja - skolavslutning i 1:a eller 2:a klass - vattenkoppor och fick inte gå, men fick vara ute en stund på balkongen som tröst.
Min bror och jag hade gjort egna "vattenpistoler" genom att göra hål i korken på nån plastflaska. I brist på sysselsättning vattnade jag balkonglådorna genom att trycka på min flaska. Korken gick av. Två våningar nedanför satt en äldre flintskallig man och solade...
Snickarboa hade vi ingen, men jag fick inte vara mer på balkongen den dagen

Hyss vet jag inte men....

för många långa år sedan köpte mina föräldrar en stor levande karp. Där jag kommer ifrån köpte man fiskarna levande och höll dem i en behållare eller i ett kar tills det var dags att döda dem .

Karpen fick bo i badkaret i väntan på att ätas upp på nyårsafton. Jag älskar djur och bestämde mig för att rädda min fisk-kompis. Kvällen innan nyårsafton var karpen och jag försvunna och man fick påbörja en stor sökaktion med polis och hundar ....

Jag hittades gående med karpen i en hink på väg till en damm. Pappa och en av bröderna som följde med i polisbilen var jätteglada att ingenting hade hänt mig och jag avkrävde dem löftet om att karpen skulle släppas ut i dammen för annars skulle jag inte följa med hem ....Karpen levde sedan i många år i nämnda damm (som låg invid ett slott), den blev lite av en kändis och hamnade efter några decennier t o m i lokaltidningen för den blev jättestor och tam. Karp åt vi aldrig mer på nyårsafton


Edit: Jag var 7 år ung då det begav sig:)

Det kallar jag ett hyss i Emils anda! merlin68

Och Eva, den gubben tog nog på sig sydvästen nästa gång han satte sig på balkongen.

Vilka härliga historier!

När jag var 0-3 bodde vi i centrala stan tre våningar upp. Lilla tjocka jag kröp ut till balkongen och hivade ut min brors Dinkie-toy Lastbil. Den landade visst precis framför en arg farbror som rusade upp och skällde ut mamma efter noter. Själv fick jag inget skäll.

Hyss!
Ca 5 år (1942)
Hade hört mina vuxna vänner = mammas och pappas vänner prata om att fiska. Och att det är kul. Fick vara med någon gång när de metade.
Fick en klassisk tolvskilling (25 öring) av en snäll tant när jag höll upp dörren i pappas affär. Tvärs över gatan låg "Krutkalles". Jakt och fiskeaffär. Inhandlade lite krok och lite lina. Man fick mycket för pengarna på den tiden.

Någon dag senare cyklade jag på tre hjulingen (=rymde) till en göl strax före Djulöbadet. (bodde då i Katrineholm).
Familjen fick ju panik och efter mycket letande hittade man mig fiskande i nämnda göl.

Herre Gud vad kul jag hade.

Och på den vägen är det ännu. Snickerboa hade vi tack och lov ingen men jag fick cykelförbud någon dag.

Redan som liten var jag något av en pojkflicka.

När jag var fyra år och min mor åkte till BB, för att hämta en bebis, var min stackars skånska mormor barnvakt åt mig.

En dag lekte jag som vanligt med pojkarna i kvarteret. Bodde på Stora Essingen i Fjollträsk. Något av en lantlig idyll, jämfört med resten av stan.

När killarna fick för sig att klättra upp i en stor ek, skulle ju inte jag vara sämre, utan jag klättrade ivrigt uppför. Jag märkte inte att killarna slutade klättra, utan fortsatte tappert uppåt, tills det inte gick längre.

Killarna ropade på mig att klättra ner, men se det var lite svårare.

Där satt jag, en spinkig liten fyraåring med det morotsröda håret lysande bland löven i ekens topp, och hade ingen susning om hur jag skulle komma ner.

Det började bildas en folksamling på marken och snart kom även min stackars mormor ut.

Hysteriskt ojande sig på sin breda skånska, som ingen mer än jag förstod.

Det pratades om att ringa till polisen och brandkåren, och sorlet där nere på marken övergick i allt hetsigare rop och skrik. Jag satt där jag satt och ingen vågade klättra upp och hämta ner mig.

Så småningom kom en av de äldre grabbarna i kvarteret, 15-16 år eller så, släntrades nerför gatan. Hoppet tändes i folksamlingen, bestående av mina kompisar, smått hysteriska hemmafruar och min lilla mormor, vars hysteriska babblande hade övergått i en hulkande gråtattack.

Kalle, vi kan kalla honom så, klättrade vigt upp och fick mig att klättra ner, genom att klättra strax under mig.

Slutet gott allting gott. Ingen snickarboa här heller, men jag fick dyrt och heligt lova att aldrig klättra i träd mer, så länge mormor var barnvakt.

Det pratades länge i kvarteret, om den där stolliga, lilla rödhåriga tjejen, som var busigare än alla killarna.

Sen kom ju min lillebror och han visade sig så småningom vara sju resor värre.

När jag var 5 år beslöt jag mig för att bli affärskvinna och tjäna pengar så jag plockade i hop mina sagoböcker och gick runt till grannarna och sålde dom jag fick väl ihop några kronor de fattade väl att det var hyss för på kvällen ringde det oavbrutet på dörren ,det var grannarna som lämnade tillbaks mina sagoböcker min mor var inte glad alls .

När jag var liten bodde vi bredvid en kyrkogård. På våren satte folk påskliljor och tulpaner i vaser på gravarna. En del hade jättemycket blommor i vaserna, men på en del gravar fanns inga blommor alls. Det tyckte jag och min kompis var orättvist. Så vi började dela upp blommorna.

När mamma kollade ut genom fönstret hade vi famnarna fulla av blommor och gick och satte blommor på alla gravar. Mamma rusade ut och ryckte åt sig alla blommor och började försöka sätta tillbaka blommorna på rätt ställe. Fanns det vatten i vasen skulle det förmodligen vara en bukett där, men skulle det vara påskliljor eller tulpaner? Kan tro att det var många som blev förbryllade när de besökte gravarna och såg att deras blommor bytts ut.
_______________________________________

Min kompis hade en pudel som dom fick åka och klippa med jämna mellanrum. Jag tyckte det var orättvist att vår hund inte fick klippa sig så jag fixade det själv. Hunden skämdes och låg och tryckte under mammas säng tills pälsen växt ut igen. Hon vägrade nästan gå ut och kissa. Vi hade en jämtlandsspets.
_______________________________________

Jag klippte ner alla mammas krukväxter för jag ville köra hö. Bönderna gjorde ju så på hösten med allt gräs och all säd. (Det var kanske så mitt trädgårdsintresse började?)
_______________________________________

Jooo, jag har gjort en hel del hyss...

Låter som jag Länge trodde jag att jag kunde bli pojke bara jag ansträngde mig tillräckligt Hoppade från tak, klättrade i höga träd, skjöt med pilbåge....är nog lite pojkflicka än idag och klättra och vara på äventyr i skogen gillar jag fortfarande

Känner igen det där beteendet.
Jag var också mycket för att hjälpa till, så det blev en del förvecklingar.
Skulle hjälpa min trötta mor att städa,(hörde ofta "man får först städa på jobbet och sedan hemma) så när jag skulle vädra, tänkte jag inte på fönsterhakar, eller att det var halv storm ute.
Det fönstret med båge och allt, hamnade tre trappor ner på gården.
Min mor var inte speciellt tacksam kan jag berätta.

Vi hade en granne vars yngste son hette Nisse så min kompis och jag brukade ligga i min mormors Vinbärsbuskar och ropa Nisse Pisse Lindström när han cycklade förbi,värsta var att han låtsadesom inget ting de var ju inget kul alls

När jag var ca 5-6 år (1964) och växte upp i centrala Lund, bodde vi granne med en familj som hade en tös som jag ofta lekte med. Pappan där var läroverksadjunkt och hade ett eget rum. Där hängde det två porträtt på hans föräldrar. Pappans pappa var kommendörkapten och avmålad i full uniform med galoner och allt.
En dag när jag var där och lekte, var det dags för middag och jag skulle gå hem.
Jag minns att jag hörde familjens röster från köket och jag började gå hemåt i den mörka korridoren när jag upptäckte att jag hade ett plåster på ena fingret som höll på att lossna.
Bortom allt vett och förstånd klev jag upp på adjunktens säng, och sträckte mig upp och satte plåstret på kommendörkaptenens ena finger. (Han såg fruktansvärt sur ut, som om han hade svalt en citron).
Det blev ett himla liv och jag bad om ursäkt för detta, som jag inte själv fattade.
Det kuliga är att jag blev påmind om detta när jag träffade min barndomskamrat på hennes 50-års fest förra året. Jag hade förträngt det hela, men nu skrattade vi gott åt hela saken
Fruktansvärt respektlöst! Att sätta ett plåster på en oljemålning av en kommendörkapten.

Ja, ja.... tiderne skifter som di sier i Danmark.

niggle

Ojoj, det ABSOLUT värsta som jag och mina kompisar gjorde (6-7 år kanske), var att palla päron från "sura gubben".
Vansinnigt goda, tyckte vi då, trots att de säkert var både små och sura.

Vanligen lyckades det ganska bra, 2-3 päron fick man med sig. Trädet stod ganska nära hans hus, så man fick smyga mellan buskar, staket o annat ...

Ryktet gick att han, när han kom klampande ut på sin förstutrapp, hade ett gevär med sig !! Detta såg varken jag eller mina vänner nånsin, tror att det var, ja, ett rykte helt enkelt, för att göra det hela ÄNNU mera spännande !

Vad som däremot BLEV spännande (eller tråkigt, hur man nu ser det), var när gubben, en gång, trampade fel på trappen ock ramlade nedför densamma ! Vi såg att han trillade, smet, men smög sen tillbaka och smygtittade genom ett staket på ambulansen som var där. Det sades efteråt att han brutit handleden. Vilka fegisar vi var !!

Usch, vad jag skämdes !! Pallade ALDRIG päron från honom nån mera gång ...

Allvarligt så skulle jag nog kunna skriva en mindre bok om alla hyss jag gjorde som barn,jag var liksom känd där vi bodde för mina hyss och för min livliga fantasi ;)ja jag var :nono:nog kvarterets Emil

Nog har man gjort sina hyss alltid men jag förmodar att med Emil-hyss så räknar du "Oj så fel det blev när jag bara ville så rätt"
Då kan nog inte det där med julgranarna räknas för nog begrep vi att det var bus alltid...

Det var i alla fall någon gång innan jul som vi hade hittat en torr gammal barrlös julgran som någon hade slängt i skogen något tidigare år. Den tog vi rätt på och smög och bytte ut grannens utegran mot en kväll.
Nästa morgon var det som bortblåst och jag kom inte ihåg något alls av det...ända tills grannen ringde på dörren och frågade om han kunde få se vilket mönster jag hade på mina stövelsulor!
Jag trodde att hjärtat skulle stanna och jag måste ha blivit blekare än mormors linneduk, så rädd blev jag.
Nu var han nog en riktig filur själv, för jag hörde allt hur han och mamma fnissade när dom kvar vid dörren och pratade om det som hänt, efter det att jag hade stuckit iväg och gömt mej på mitt rum.
Dessutom fick jag flera år senare höra att det inte alls varit spåren i snön som avslöjat oss. Han hade nämligen sett genom fönstret hur ljusen i utegranen hade börjat röra sej och fara runt ute i mörkret, när han satt och såg på tv. Ljuset från lamporna måste väl ha räckt till för att se vilka vi var, antar jag)

En så´n skitgubbe till att skrämma små barn på det viset!

Ja, egentligen var det ju så jag tänkte från början Cacki, men det finns många andra kul hyss. Ditt om julgranen står högt i kurs