Min älskade bästa vän och syssling somnade in i går stilla utan plågor i sin kamp mot cancer,jag skulle vilja beskriva hennes kamp som en riddares kamp,hon slutade aldrig kämpa hon kämpade in i det sista,har aldrig set dess make .Men hon lämnade oss alla med ett stort tomrum i hjärtat och vi undrar hur vi alla som älskade henne ska orka gå vidare.

Men det sägs att livet måste gå vidare.

Med respeckt för alla som kämpar för livet! Motti

En tröstekram Motti!

Tack Biggan det värmde gott,vet inte hur jag ska orka ens att gå och lägga mig,det här är så tungt så jag vet inte vad jag ska ta mig till.Fick inte veta det här för äns i kväll min man och barna höll inne med det för de visste hur jobbigt det skulle bli för mig.Ringde min vänns dotter i kväll ,vi pratade en timme :)dottern var brudnäbb på vårt bröllop.

Beklagar sorgen Motti!
Jag vet inte hur det går till, men dagarna går ändå efter en förlust.
På något sätt hittar man ett sätt att både förstå och acceptera.
Kram!

Visst är det tungt, men livet går ändå vidare!

Beklagar sorgen!

Tröstekram, Motti .... Det är alltid svårt när sådant händer, det vet ju de flesta, men ....... du får vara tacksam för den tiden ni hade ihop ...... nu har hon det bra när hennes själ återvänt hem. Det är inte så lätt att hitta ord, och det behövs inte för just nu är du så ledsen, men sänder dig ... .. Fuchsian ....

Sorg är alltid en svår utmaning i livet, stor som liten så gör den oss alltid ledsna. Att vara ledsen ibland, att fälla en tår, att smälla igen en dörr eller bara ligga i soffan är lika naturligt att få skratta eller att ibland bli riktigt förbannad och skälla. Livet i sig är fullt av känslor av alla de sorter, vissa bra vissa sämre och tyvärr en hel del riktigt usla som när man förlorar någon eller något man håller kär. Däremot så kommer det dagar då glädjen inte ens går att mäta tex när man får barn och får uppleva föräldraskap och man ser att livet oavsett om man är religiös eller icke troende pånyttföds och en bit av framtiden i sin fulla oskyldighet tar sin form.
Att säga till någon att den glädjen på något sätt väger upp sorgen i förlusten av en annan medmänniska, vän eller familjemedlem eller alla tre sammanslaget kan för den personen i just det tillfället låta helt befängt. Vad som är viktigt som slutsats till mina enkla ord ovanför är att man måste låta allting få ta den tiden det tar oavsett om det är sorg eller glädje för alla är vi olika och både gör och tänker på olika unika sätt.
Vad skulle våra liv vara om vi levde dem helt utan sorg, hur skulle vi veta vad sann glädje är, skulle vi ta allting för givet och inte tänka på varken morgondagen eller gårdagen?
Det samma gäller att om vi levde livet utan glädje, skulle vi då uppskatta när man vinner 50:- på triss eller när man blir förälder för första gången?
Vad jag ska vill komma till är att helt enkelt våga vara ledsen och låt det ta den tid det tar. Livet kommer alltid leva vidare och kanske inte nu men när det fått läka lite kommer du återigen känna glädjen när tex alla fröerna börjar gro och det är dags att påta i trädgården. I slutändan tror du inte att din syssling hade velat just det hon ville att du skulle fortsätta med trots att hon själv inte längre kan vara med dig.

En stor till dig Motti.

Åh vad ledsen jag blir när jag läser dina ord. Sitter faktiskt och torkar bort tårarna som bara rinner nedför kinderna...
Så jag vill ge dig en stor kram, det är det enda jag kan ge dig för jag tror inte att det finns något just nu som är tillräckligt.

Jad u Motti. Det är en ny upplevelse, om än den sista, vi alla hamnar inför till slut. Det gör ont för oss som är kvar. hur det känns för dem som lämnar oss vet vi inget om. De kan ju inte berätta.
All medkänsla från mig.

Jag känner med dej! Cancer är det värsta som finns!
Stor kram!

Jag vet hur hon kände det ! hon ville inte dö men hon fick inte välja.Hennes man ringde i kväll och det var så härligt att få prata om vad som hände och varför på något vis gär inte att förklara ett dugg,men jag tror att både han och jag fick någon slags tröst i varandra nu har vi det värsta framför oss !begravningen.Jag gråter då och då samtidigt som jag kan le åt alla våra upptåg vi hade tillsamans ingen kan ersätta den vänskapen vi hade.

Vill tacka alla för omtanke och värmande ord uppskatta det

beklagar

Det känns alltid lika tungt var gång en kär vän går bort men vi har kvar våra minnen som tröst.

Jag tänker på dig!

Hu så tråkigt Motti!

Motti,

Man står framför en dörr och därifrån finns det inget återvändo, man måste ge ut den sorgen som så grymt drabbar alla någon gång i livet.
Jag miste min väninna 3 år sedan, helt hastigt och alldeles för tidigt och fortfarande kan jag börja gråta när jag minns vår tid tillsammans, våra barn växte upp tillsammans.
Med tiden, kommer inte ihåg när det var, började jag minnas de goa stunderna vi hade ihop. Innan dess var det bara ett stort tomt hål efter henne.
Hon hann inte se sina 3 barnbarn födas till livet.

Jag är en lipsill och allt därtill, men jag känner innom mig smärtan när jag läser medlemmarnas sorger av olika slag och vill endast ge tröst, påminna om att du är inte ensam i din sorg, flera andra känner din smärta och ger sina utryck och medlidande till dig när det gör så ont. ... hoppas att du har några kring dig som du kan prata om detta när det blir för jobbigt? ...... ... Fuchsian .....

jag vill tacka alla för ett varm omtanke för vad jag nu går igenom ,jag vet att jag inte är ensam om det här men när man förlorar någon som har så stor plats i ens liv så känns det hemskt oerhört hemskt.men som flera av er skrev så ska man bevara de underbart goa minnerna de där alldeles speciella stunderna som bara " vi " hade.Satt och log i fredags kväll när jag tänkte på en av vår alldeles specielle Shoppingturer:)hon tog bilen hit vi shoppade gick och åt lunch pratade om allt våra barn släkten osv shoppade mer gick in på Krogen tog ett glas vin :)sedan gick vi och satte oss i baksätet på hennes bil tog ett par Wiskey och pratade om våra liv,då satt hennes man på tåget åkte 3 mil för att köra bilen och köra hem mig och henne vi var allt lite luriga men hade en helt underbar dag tillsamans det säger också en del om hennes man som vårdat henne i hemmet i 7 månader och alldrig lämnat hennes sida,dessa underbara lite småluriga stunder då vi varit totalt öppna för varandra,dom stunderna får hon och jag aldrig tillbaks mer,Jag saknar hennes kramar henns röst hennes omtanke hennes telefon samtal hennes små pressenter,vetskapen om att jag aldrig mer får uppleva detta är hemsk.Men sådant är livet !vi förlorar vänner och släkt som vi tagit för givet och vi tror att de alltid ska finnas där bredvis oss,tyvär är det inte så.I sommras när hon hade så ont och var så dålig gick på morfin då hade hon köppt pressent till mig,det säger lite om vad hon var för slags människa,aldrig får jag en sådan vän mer .
Tack alla
Mvh motti

Ibland är det inte lätt att vara människa! Men det är ju inget man kan göra något åt. Livet är ju sådant. Dagar som är lyckliga med nära o kära som helt plötsligt vänder och blir så brutalt sorgliga.

Mitt i din stora sorg, så känn dej lycklig över att du har haft en sådan fantastiskt nära och god vän, som gett dej så minnesvärda stunder att gömma i ditt hjärta.
Tänker på dej Motti!