Jag vet att min släkting inte läser här

Jag har en kvinnlig säkting vars fru fått barn. De var igenom insemenation i Köpenhamn där de också födde en son. De kommer inte att få reda på vem pappan till barnet är.
vad tycker ni om de.

jag vet inte vad jag skall tycka men min släktoing är inte sämmre mänska för de

Rent generellt tycker jag nog att barn skall få ha båda sina föräldrar, men det kan finnas anledningar som gör det okej ändå att inte få veta vem ena föräldern är

Det vore bättre om barnet hade möjlighet att så småningom söka ta kontakt med sin biologiske far, om h*n så önskar..

Helt förkastligt, varje barn har rätt att få veta vem som är fadern. Och för den delen modern. Om det kvittar för mamman har ingen betydelse.

Håller helt med dej Gossen Ruda.

Jag tror att hur bra o fin uppväxt man haft så vill man veta något om sin biologiska mor eller far, förr eller senare.
Man söker sina rötter helt enkelt. Många adoptivbarn gör det. Inte för att "byta föräldrar" utan för att få svar helt enkelt.

Jag tycker att det är fruktansvärt när barn inte kan få veta vem fadern är eller modern!
På det viset stjäl man en viktig del av barnets historia.
När vuxna medvetet gör på detta vis är det enbart egoism,tycker jag!Det bör alltid finnas möjlighet för barnet att få reda på vilka biologiska föräldrar h*n har,men den möjligheten tycks vara avstängd vid sådana här tillfällen och vid adoption.
Det klart att det är lätt för mig att ha åsikter som ändå har haft lyckan att få bli mamma fyra gånger.

Skulle inte tro att det är något värre än vid adoption helt enkelt för jag tror knappast barnet kommer hata livet för det om det har två kärleksfulla föräldrar.
Finns ingen anledning att hålla kvar vid vad gamla kristna värderingar säger om familjeskap då det är diskriminerande för alla som inte är heterosexuella och oftast är det mer fördom än sanning då väldigt få av barnens åsikter lyfts fram i debatter som rör ämnet utan det är mer politiska personer som diskuterar deras egna och partiets ståndpunkter och har vi då ett homofobiskt parti i riksdagen vars ledare ansvarar för den bit det här faller under så är det tyvärr inte opartiskt heller.

Utan att vara homofobisk så kan man väl ändå tycka att det är bra om människor ges möjlighet att utforska sitt biologiska ursprung...

Jag är totalt fri från kristna eller andra religiösa värderingar men anser ändå att varje barn har rätt till att känna till sitt ursprung. Det är en biologisk och genetisk fråga.

Förvisso men det ska heller inte innebära att folk inte ska få ha barn, det finns gott om exempel på biologiska föräldrar som inte bör ha barn och det är nog ett större problem.

Så de som är tex lesbiska ska inte få ha barn alltså? Sedan kan man tycka att om den som donerat godkänner det att barnet kan få reda på namnet osv när det blivit myndigt ungefär som vid donation men givetvis att donatorn inte ska få behöva ta något ansvar.
Det här handlar helt enkelt inte bara om sexuell läggning utan alla dessa som har fertilitetsproblem och som inte kan få barn på annat sätt och att förvägra dem det på något så banalt som genetisk grund eller biologisk grund anser jag inte ens är försvarbart på något sätt. Det är föräldraskapet i sig som är det viktigaste och kärleken till barnet och sedan om det är mamma/pappa, mamma/mamma/ eller pappa/pappa spelar ingen roll och fråga de barnen som har blivit till på konstgjord väg med okänd donator om de anser sig själva vara ett brott mot naturen och genetiken?

Vad du tar i. Vid all assisterad befruktning i Sverige bokförs vem fadern är. Inga krav kan ställas på denne men barnet har rätt att få ut uppgifterna om jag inte minns fel. Kvinnor som åker till Danmark för en insemination gör det självvalt. Kanske skulle de inte få chansen i Sverige av någon anledning. En anledning är att donatorn måste ge sitt tillstånd för lesbisk insemination och där är det ganska ofta stopp. Annars kan väl kvinnorna gå ut på krogen för ett one night stand. Så vitt jag vet kan även den mest lesbiska kvinna genomföra ett normalt samlag.

Oavsett om det är konstgjord befruktning eller ej så tycker jag att alla barn har rätt till sina riktiga föräldrars arvsmassa m.m. Tänk om det händer något och de måste ha t.ex. en transplantation och inte föräldrarna passar.
Lika med alla föräldrar som får barn på rätt sätt men av dem är det många som skilder och inte vet om att de har syskon. Tänk om de träffas IRL och blir kära och så är de syskon egentligen. Är ju lika viktigt vid adoption eller konstgjord befruktning.
Finns ju män som är pappa till massor av barn och så kanske de helt plötsligt träffas, man vet ju inte vad som kan hända och så blir de kära. Det är ju en väldigt oturlig situation i så fall.

Vid transplantation behövs ingen släkting så det argumentet faller där. I fall det är släkten som ger en njure till exempel är för att den sjuke ska slippa vänta i donationskö och riskera att dö under tiden.
Så om man bara är spermadonator och 20 år senare kommer någon och ringer "du, jag hörde att du är min pappa, kan jag få din njure?" tror jag nog att varet blir nej.

Ditt andra argument är mer giltigt i så fall.

Det stämmer. Informationen sparas för både spermie- och äggdonationer och när barnet fyllt 18 har det rätt att få denna information.
Däremot tror jag inte att donatorn har några förpliktelser (dvs ev underhåll, arv osv).

Att som kvinna göra sig gravid efter en kväll på stan är rent förkastligt! Där har den blivande fadern inget att säga till om och barnet rätt till underhåll, arv osv. Jag menar, kvinnan kanske har bra ekonomi just vid tillfället men situationen kan förändras och barn kostar ju som alla vet.

Att få hjälp via insemination är i alla fall något som alla parter har gått med på.

On jag förstått saken rätt har just de regler som vi har här i Sverige, att barnet ska få reda på vem fadern är, lett till att antalet donatorer är försvinnande litet. Rätten till arvsmassa är väl just det man ger vid spermiedonation, men mer än så kanske man som donator inte vill åta sig. Inte heller att någon/några ungdomar står på tröskeln 19-20 år senare och vill ha nån slags bekräftelse och relation.

Har hört någonstans (betrakta det som rykte, inte statistik) att mellan 5 och 10% av alla människor i Sverige har en annan far än de tror och vad som är registrerat. Så detta ytterst lilla fåtal det här handlar om är (om ovanstående stämmer) ganska marginellt.

Strongt av de blivande föräldrarna att berätta det för släkten. Hoppas de inte sätter sog till doms.

Barn har här enligt svensk lagstiftning rätt att veta sitt ursprung (och liknande lagstiftning borde finnas för adopterade barn, här finns enbart om jag har förstått det rätt en rekommendation), vilket också är en "intention" i FN:s barnkonvention. Att åka till grannlandet Danmark kan vara ett sätt att kringgå denna lagstiftning eller ett sätt för att kringgå svensk lagstiftning/regelverk i övrigt. Det har nämnts homosexuella par i tråden, vilka har "särbehandlats" (diskriminerats p.g.a. sexuell läggning). Den tämligen "nya" sammanslagna diskrimineringslagen; något mindre tandlös? Vi får se tiden an. Vi har idag ett inkluderat synsätt.

Donatorn har (i svensk lagstiftning) för övrigt inga "förpliktelser" (arv, underhåll o.s.v.); jämförs med biologisk förälder som adopterar bort sitt barn.

Ett "kliniskt samlag" kan kanske vem som helst genomföra och med vem som helst, om det verkligen krävs (i alla fall kvinnan).

Att donatorn (i Sverige) sätter P för just lesbisk insemination tror jag inte ett dyft på. Nästa fråga: Kan donatorn sätta P p.g.a. mottagarens sexuell läggning?

Jag tycker att det är olyckligt om man överdriver vikten av hur viktigt det är att barn måste få veta sitt biologiska ursprung. Jag är övertygad om att barn som har en donator/okänd fader kan acceptera detta utan att det behöver påverka barnet negativt. Självklart är det inte det ultimata men om nu omständigheterna är sådana så tror jag faktiskt att dessa barn kan växa upp och må lika bra som rent biologiska. Det viktiga i sammanhanget är ju att man som förälder inte far med lögner utan talar klartext med barnet (när det blir gammalt nog att förstå).

Har en viss erfarenhet av detta.

Visst har du rätt i det där med att berätta i tid. Fick själv tidigt reda på att min "mamma o pappa" egentligen var min farmor o farfar. Efter barnhemmet kom jag till dom vid två års ålder och därför är/var dom alltid mina goa föräldrar. Men visst är jag nyfiken på min biologiska mor och har släktforskat på den släktgrenen också.

Fram tills dess det blev ok med insemination för lesbiska kvinnor gjordes alla spermiedonationer med syftet att heterosexuella par skulle kunna få barn och där kvinnan var fertil. Efter klartecknet fick inte sådan sperma ges till lesbiska kvinnor utan donatorns medgivande. Exakt hur det är nu vet jag inte men jag tror att det måste till ett godkännande från donatorn och det är många donatorer som motsätter sig detta. Frågan är känslig, om fertilitetsklinikerna inte vill ge garantier för att sperman inte ges till lesbiska kanske donatorerna backar ur helt och donatorer växer inte på träd. Sen kan bara ett fåtal kvinnor få sperma från samma man, jag tror det är 4 st. Några häradsbetäckare finns inte.

Väldigt vad du verkar tro dig sitta inne med kunskap om detta. Varför tror du att någon skulle låta sig insemineras med baktanken att fadern ska få förbli okänd? Faktiskt så tror jag att de de flesta vill veta om det är möjligt. Vi lever inte på 1800-talet så folk behöver smyga. Detta har inget at göra med om det är en homosexuell eller heterosexuell kvinna att göra. Jag förstår verkligen inte din koppling.

Det var en hel del skriverier i pressen när lagen som gjorde det möjligt att inseminera lesbiska kom. Just risken att bli utan donatorer var något som oroade personalen på Sahlgrenskas inseminationsgrupp. Vet inte om det kan kallas för baktanke, men alla som låter sig insemineras anonymt i Danmark avsäger sig automatiskt att få reda på fadern. Vilken koppling, jag förstår inte?

En av svårigheterna för lesbiska eller andra som vill insemineras i Sverige är nog kravet på att det skall vara två som tar på sig föräldrarollen. Det går inte för ett lesbiskt par att flytta isär och den ickebiologiska föräldern skippar ansvaret, båda har underhållsplikt. En annan möjlighet skulle vara att en man donerar sperma privat till någon bekant och hon skriver på ett avtal om att avstå från att kräva underhåll. Det gäller inte, försäkringskassan är väl oroliga för att få ställa upp med underhåll till ensamma mammor. Det är bara via fertilitetsklinikerna som underhållsansvaret för donatorn tas bort.

Jag har svårt att tro att detta val/medgivande som donator (nu) är möjligt att göra, men jag har inte grottat i det.

Jag har fetmarkerat del av Gossens text.

Jag förstår inte riktigt problemet, det själva faktum att båda har underhållsplikt (och ansvar i övrigt) oavsett sexuell läggning. Donatorn har i vilket fall inget "ansvar".

Det här är ju inte en sak som bara berör homosexuella. De är säkert en minoritet i sammanhanget så jag fattar inte varför du spyr ut din homofobi på det här sättet. De allra flesta fallen är ju helt vanliga kvinna/man-förhållanden men du verkar inte förstå att även heteromänniskor kan ha svårt att få barn. Dina förutfattade meningar och fördomar är bedrövliga.

Avstår från att gå vidare i frågan, jag har lite svårt att skriva ner så alla förstår och när någon dessutom inte VILL förstå utan bara vantolkar mina inlägg och lägger till egna tolkningar blir det knappast lättare.