Min bästa tid var när jag var dryga 30, barnen var små och man var någorlunda ung med drömmar om framtiden.

Min bästa tid är här och nu!

Instämmer med Silos!

Jag hoppas verkligen att min bästa tid i livet inte inträffat ännu

Jag lever i nuet, alltså är min bästa tid precis just nu.

Råkar man inte ut för allt för stora bakslag i livet så har nog varje tidsperiod sin tjusning. Barndomen är nog viktigast att kännas bra, för att ha med sig resten av livet. Får man behålla hälsan kan ju pensionsåldern vara nog så bra då man har gått igenom livets olika faser såsom sorg o glädje, motgångar o medgångar. Bästa tiden i livet borde ju vara just idag. Gårdagen är förbi o morgondagen vet man inte något om.

Mopedåldern tycker jag var bra, vara ute sent på sommarkvällar inget krav på sig, och brydde sig inte så mycket om vad som hände runt om kring. Tiden runt VPL var åxå en bra tid vältrännad och stark som en oxe var man på den tiden.

Moppeåldern var kul, man började så sakteliga fjärma sig från föräldrarna och det där med tjejer blev väldigt intressant men jag tycker nog att tiden mellan 30 och 40 var bäst i alla fall. Har haft en himla otur när det gäller att skapa mig ett lugnt och tryggt liv, på våren 1981 blev jag hämtad av polisen på jobbet för att min dåvarande fästmö/sambo hade dödat vårt gemensamma barn (tio månader gammal) och hur livet tedde sig efter det kan ni inte ens ana. Träffade mina nuvarande barns mamma -84 och allt var bra ända till -97 då hon drabbades av en hjärntumör. Blev ensam med tre barn (4, 8 o.12) över en natt och ni kan inte föreställa er hur mycket jag kämpat genom åren för att få tillvaron att gå ihop.

På något sätt har det lyckats i alla fall och jag bor fortfarande kvar i radhuset men min första stroke (blodpropp i hjärnan) -05 och min andra -08 har satt sina spår. Livsgnistan har försvunnit och jag orkar/vill ingenting, livet känns meningslöst och döden känns som en befrielse.

Ja det var väldigt tufft och svårt att sätta sig in i.
Men på ngt vis finns det så mkt nytt att se o lära hela tiden
och det finns alltid mskor som är som man själv eller som gått igenom
liknande saker.

Vilka hemskheter du har varit med om! men livet måste gå vidare och du har ju dina halvvuxna barn att tänka på.

Gillar du promenader? för du har fina omr runt där du bor, tex paradiset,sörmlandsleden omr kring flemingsbergsviken, lång promenader kan vara ett bra sätt att bearbeta jobbiga tankar.

Jag har kryssat i alla alternativ. När jag ser tillbaka på mitt liv hittills, har det funnits hödpunkter i alla åldrar. Skulle inte ha velat vara utan någon händelse, sorglig eller glädjefylld.

Allt som har hänt mig har format mig till den människa jag är i dag. En hyfsat glad kärring, som passerat 60.

Minns med glädje min barndom.

Tonåren var häftiga på många sätt.

Mellan tjugo och trettioåtta hade jag massor med skoj, både på jobbet och privat.

Mellan 38 och 58 har jag uppfostrat barn, njutit av familjelivet och jobbet.

Njuter fortfarande av att få vakna till varje ny dag, även om jag är mer svårstartad numera och kroppen inte riktigt vill det jag själv vill, utan roar sig med att ha värk och diverse olika krämpor.

Som den obotliga optimist jag är, ser jag fram mot kommande år.

Nu, tveklöst - Jag har mognat och blivit vän med mig själv. Barnen har ett eget ordnat liv och jag kan särskilt glädja mig åt två underbara barnbarn. Dessutom har vi för första gången i livet det så pass bra ekonomiskt att vi kan unna oss lite lyx....

Kan inte svara på vilket som är bästa tiden. Mitt liv har ända sedan en lycklig bardom varit/är bra. Fick jag börja om skulle jag inte vilja ändra eller byta ut någonting.
Gita
P.s Fast ett antal miljoner på banken skulle förstås inte göra något sämre. D.s

Min bästa tid var före alla j-a krämpor och värk tog för stor plats. Typ 21-25. MEN livet blev inte riktigt meningsfullt föe jag blev mamma, och då var jag nästan 28. Så nånstans där tror jag var bäst.

Röstade 41 - 50 0ch såg att fler valt samma period.
Det var då mitt självförtroende växte och jag slutade undra hur andra ville att jag skulle vara/göra.
Jag lärde mig säga nej ... inte alltid ställa upp för allt och alla ... tänka på mig själv också.
Egentligen är alla åldrar bäst ... det finns höjdpunkter i alla faser.
Är glad för var dag.

Jag tror 25-35, bara för att det inte är ett alternativ i omröstningen , men 31-40 får min röst.
Trettioårsåldern är den ålder jag skulle vilja börja om från. Jag tror inte jag skulle gjort samma val om jag fått en ny chans, men trots det är jag nöjd med det jag har.

Livet är ju en Bergochdalbana med både bra och dåliga stunder jag tror inte det finns någon perfekt ålder !jag tror att det är upp till en själv hur ens liv bli ,nå jag inte alltid men i det stora hela.det här att livet skulle vara så himmla härligt efter 50 är bullskitt det är ju då tyngdlagen tar ut sin rätt och man knappt känner igen sig själv längre i spegeln,men inuti jagar man inte upp sig för skitsaker längre man är nog mer trygg i sig själv och vet vart man står man har inte samma behov av att hävda sig,det är i alla fall min upplevelse efter 50 .

Jag har inte drabbats av någon speciell ålderskris men vissa av de händelser jag råkat ut för har naturligtvis påverkat mig. Inte så att jag går omkring och ältar eller har blivit bitter på något sätt men visst hade saker och ting kunnat vara annorlunda om inte OM fanns. Det som skrämmer mig mest är folks brist på empati och hur människor fullkomligt kan strunta i att någon har det svårt. Utan min emellanåt bisarra humor skulle jag inte leva idag och jag kommer förmodligen att dra till med ett skämt på min dödsbädd. Har dock inga drömmar kvar utan det får bli som det blir, en dag i taget tills liemannen får sitt.

Den enda period i livet som jag ser tillbaka på med en rysning är nog 13-21 ungefär. Den osäkerheten och de enorma kraven jag hade på mig själv vill jag inte ha tillbaka. Senare har det förstås hänt saker som varit motiga även för mig (även om jag inte varit i närheten av vad vissa fått stå ut med), men jag tror jag gått starkare och/eller klokare ur det.

Men jag är lyckligast precis nu (50 bast) tror jag och hoppas kunna behålla det. Jag vet vad jag vill, könner mig själv, mannen i mitt liv är helt underbar och få saker skrämmer mig längre.

Jag förstår att du har det svårt även om det är omöjligt att föreställa sig vilket helvete du genomlider. Men dina barn då, hur är kontakten med dem? Du kanske får uppleva barnbarn en dag.