Vinnare i novelltävlingen - Granplantan

I vår kortnovelltävling kom det in många roliga, bra och härliga bidrag. Förutom förstapristagaren, novellen Handskarna, valde juryn tre andrapristagare och här presenteras en av dem: Granplantan.

Granplantan

Det var en dag för flera år sedan. Barnen var små. Vi hade åkt några mil från kusten in i landet för att hälsa på mina föräldrar. De bodde underbart vackert på en höjd vid en sjö. En härlig naturtomt med blåbär, hallon, löv- och barrträd. Där vi bodde var det flera kilometer till närmaste dunge, och sjöarna bestod av livsfarliga märgelhålor. Där hade bönderna förut hämtat märgel till gödning av åkrarna. Landskapet var helt platt, så våra barn tyckte att morfars stora tomt var underbar – en helt ”annan värld”.

Hemträdgården och trädgårdsintresset

I vår egen trädgård växte många äppelträd. Huset hade tjänstgjort som byskola några decennier tidigare, så antagligen var träden en sorts skolträdgård. Mitt trädgårdsintresse hade verkligen vaknat till liv efter flytten hit. Jag planterade i de rabatter som fanns och gjorde även några nya. Flera hundra påskliljor gladde både familjen och förbipasserande under vårarna. Våra barn lärde sig tidigt att vara rädda om både växter och djur.

En oväntad present från skogen

Vi var, som sagt, hos mina föräldrar. Barnen var ute och lekte medan vi vuxna satt och pratade i köket. Plötsligt öppnades dörren och äldsta dottern, 8 år, kom inspringande. Med andan i halsen ropade hon till mig:

– Mamma, du som gillar växter, här får du en planta!

Vi blev både paffa och fulla i skratt när vi såg plantan hon bar i handen. Det var en liten granplanta, kanske 40 cm lång, med rotsystem men utan jord. Hon och syskonen hade varit en bit ner i skogen och lekt när hon hittade denna lilla frösådda gran. Dottern, som kände till min kärlek till allt som växer, tänkte såklart att detta skulle glädja mig. Som lantbrukardotter och trädgårdsentusiast visste jag att lite fukt behövdes för att plantan skulle klara resan hem. Lite vått hushållspapper fick duga för att skydda rötterna – och jag visste att det var en chansning om plantan ens skulle överleva.

När vi kom hem letade vi upp en bra plats i trädgården, grävde ett hål och satte ner granplantan. Den placerades på gräsmattan en bit från köksfönstret så att vi kunde hålla daglig uppsikt. Vi skötte granplantan noggrant med vatten och omsorg, något som är extra viktigt när man planterar barrträd och särskilt när de flyttats utan jord kring rötterna.

Granplantans resa – mot alla odds

Mot alla odds tog sig plantan och växte snabbt, med fina gröna skott som för varje år gjorde den allt högre. Men dessa späda toppskott blev också dess öde. En solig sommardag hade barnen besök av en liten kusin som, mitt i en fotbollsmatch, tyckte att hans huvudbonad värmde för mycket – så han hängde mössan på närmaste ”hängare”. Det råkade vara granens spensliga topp, som då var i just lagom höjd. För toppskottet blev det för mycket och det gick helt enkelt av, trots att granen varit så välväxt. Efter ett tag bildades två toppar på granen, vilket ju är vanligt när toppskottet gått av hos barrträd. Jag övervägde att ta bort en av dem men vågade inte, eftersom granen då gärna blir sned. Så båda fick vara kvar.

En plats för växter och människor

Granen fortsatte trots detta att skjuta i höjden. Snart hängde vi upp en ljusslinga över den till Advent, och det blev riktigt vackert utanför köksfönstret. På sommaren ställde vi ut några gamla rödlaserade trästolar framför granen – den dova röda färgen mot granens djupa grönska gjorde det extra inbjudande att slå sig ner i kvällssolen. Inte bara vi människor nyttjade platsen; grannens katt låg ofta under granen och njöt av svalkan under heta sommardagar. Efter ytterligare några år hade den gamla lilla granplantan blivit så hög att ingen längre nådde dess topp, och ljusslingan fick bytas ut mot ett nät runt den nedre delen.

Granplantan – familjens älskling

Det fanns många slags växter i vår trädgård, både stora och små. Men den där lilla granplantan, som så impulsivt fått följa med oss hem från skogen, blev hela familjens älskling – från att ha varit blott cirka 40 cm lång till att bli hög som ett hus. Att få följa dens resa, år efter år, blev något speciellt för våra barn och för oss vuxna. De två topparna blev på sitt sätt ett kännetecken för både granen och vår gemensamma historia, och ingen störde sig på dess ovanliga form. Granplantan påminde oss om att det är omsorgen, tålamodet och de små vardagliga handlingarna som sätter avtryck – både i trädgården och i livet.