Varför!
Av Maria Wiggh
Ta mig som exempel; jag är född och uppvuxen på landet, mina föräldrar är jordbrukare och jag har alltså varit omgiven av böljande sädesfält, potatisåkrar och trädgårdsland.
När jag som vuxen flyttade till storstaden hade jag inte en tanke på att ens ha en balkonglåda. Konstigt, men jag tror att det är så här: Vi från landet är vana vid nyttoodling; spannmål, hö, grönfoder. Att odla detta är ett yrke och alltså en nödvändighet för att överleva, varför då hålla på och pula på balkongen med några persiljekvistar eller ett par potatisstånd när vi istället får vårt dagliga bröd genom att lönearbeta? Det skulle vara ungefär som om man slapp städa när man flyttade hemifrån, varför skulle man göra det när man inte behöver?
Efter 23 års självständigt liv är jag nu helt beroende av min altan och det jag odlar där. Inte för min fysiska överlevnad utan för mitt mentala välbefinnande. Att se växterna utvecklas inger inte bara hopp om mätt mage och gommens tillfredsställelse, de andra sinnena är lika viktiga att tillfredsställa. Finns det något ljuvligare än att tidigt på våren pilla ned små frön i sålådor och fantisera om de praktfulla blommor som kommer att glädja mig till sommaren. Eller att en augustinatt gå ut på en "sniff"-runda bland Änglatrumpeter, Blomstertobak, Grekisk Lövkoja och Vit Petunia. Att få uppleva detta är inte bara trädgårdsägares privilegium. Den som har intresse och aldrig en så liten balkong kan finna sinnesfrid och glädje i en låda med de växter hon/han tycker om.
Jag hoppas att mitt deltagande på odla.nu ska skänka inspiration och kunskap om odling på små ytor och att jag kommer att få se fler växtdignade balkonger på mina promenader.
