Stenträdgården

Karins krönika Så har vintermörkret och kylan till slut skalat av trädgården den sista känslan av växtsäsong. Att se vintern göra sitt intåg är som att betrakta en katt äta strömming, efter sig lämnar den bara ett skelett, en vacker benstomme, till allmän beskådan. I vinterlandskapet träder trädgårdens stomme fram, alla konstruktioner, stenar och träd. Helt plötsligt har trädgårdsrummet en annan karaktär och har man inte upptäckt det förr, så blir det nu väldigt tydligt att det här med trädgård handlar om så mycket mer än växter.

Text och bild: Karin Eliasson

De kom på måndagen, ett helt gäng duktiga stenarbetare, och på fredagen var den färdig – vår nya stengärdsgård. Det är en fröjd att se duktiga yrkesmän arbeta. Anläggningsarbetet ute i områdena bakom Astrid Lindgrens barndomshem fortgår. Skogslunden är färdig och mossträdgården börjar se riktigt fin ut. Dessa vinterveckor är arbetet fokuserat kring det som ska ge rygg åt markerna, rama in trädgårdsrummen. Därav stengärdsgården.

Stenen hör Småland till. Idag när vi rör oss genom det småländska landskapet och njuter av alla vackra stenmurar är det lätt att glömma slitet. Hur stenarna bröts ur marken för att över huvud taget ge plats för jordbruk. Ett stenkast ifrån Näs, i utkanten av de marker som en gång tillhörde gården löper det en stengärdsgård av rang. Den skär idag rakt genom bostadsområden, kohagar och vägbyggen och är en gång lagd av Astrids far, Samuel August, och de andra som arbetade på gården. Astrid har själv berättat hur hon brukade gå ner till stenmuren och ta på den för att känna och minnas hur det var, vad arbetet på gården en gång fordrade.

Som en liten tyst hyllning till det gamla småländska slitet, det slit som så vackert kom att forma och ge karaktär åt ett helt landskap, låter vi den sydligaste linjen i det nya trädgårdskapitlet följas av en stenmur. Med maskiner, god tillgång på sten och skickligt yrkeskunnande tog det en knapp vecka att lägga 40 meter kallmur. En riktig skönhet. ”Nu har ni en mur” sa de glada stenläggarna, ”nu fattas det bara trädgård”.

Ja, det var just det, vad är egentligen trädgård? Visst ska den få lite växtlighet att omge sig med, vår stenmur. Men om jag ska vara ärlig så är själva muren väldigt mycket trädgård för mig. Den är strukturen, ramen, stödet, det konstanta. En trädgård behöver mycket av den varan. Allt det sköna i växternas förgänglighet; spirandet, blomningen, fröställningen, nedvissnandet, nakenheten……blir så mycket vackrare i kontrast mot det konstanta. Alla plank vi rest, murarna, rosengårdens järnpergola, staketen, äppelspaljéerna i lärkträ – de utgör tillsammans den famn i vilken allt annat i trädgården, såhär års, vilar.

När dagarna fylls med ansökningar om bygglov och uträkningar av olika konstruktionsidéer, kan man ibland känna sig så långt bort från trädgårdsmästaryrket. Men härom kvällen när jag gick genom rosengården och ljusgirlangerna hade satts upp i järnpergolans bågar, facklorna brann vid pelarna och glöggdrickande gäster tycktes ha riktigt trevligt bland nakna rosenbuskar och vissna perennamattor, så kändes arbetet med byggloven helt plötsligt väldigt relevant. För visst, så småningom kommer våren och vi låter oss återigen förföras av grönska och lökblom, rosor och växtkraft. Men tills dess, tills våren kommer, står pergolan modigt där och erbjuder både plats för lyktor och eldar och samkväm. Precis som muren, staketet, planket…..Håller om och ramar in. En trädgårdsupplevelse så god som någon.

Mer information om Astrid Lindgrens Näs hittar ni på Astrid Lindgrens Näs