Pioner

Pioner – Trädgårdens drottningar

"Blossande röd som en pion" ... säger man om någon som rodnar – och visst var de röda pionerna de mest kända förr. Men idag spänner färgskalan över hela regnbågen: från nästan svartröda och olika nyanser av rosa, till vitt och till och med gult. Nya hybrider lanseras varje år och det finns numera tusentals registrerade sortnamn i världen!

Pionen tillhör ett relativt litet släkte med cirka 30 arter: både vedartade buskar, halvbuskar och örtartade perenner. Pionen tros ha kommit till Europa på 1600-talet från Orienten, och har därefter blivit en älskad och klassisk trädgårdsväxt, känd för sin hållbarhet och skönhet. Genom århundradena har förädlingen, särskilt i Frankrike och England, gett oss många av de numera klassiska sorterna vi hittar i våra trädgårdar.

De flesta arter har tjocka, förgrenade rötter som lagrar näring, från vilkas "ögon" vårens stjälkar med blad och blommor växer upp. Pionens blad är ofta dubbelt trefingrade och kan vara mer eller mindre djupt flikiga; ett exempel är dillpionen, Paeonia tenuifolia, som har mycket fint fördelade, dilliknande blad.

Pionens blommor består av fem foderblad och minst fem, men ofta många fler, kronblad. Blomningstiden sträcker sig från mitten av maj ända till början av juli, beroende på art och växtzon. De vilda arterna brukar vara först ut att blomma, medan mer förädlade sorter blommar senare.

Bland de mest välkända pionerna finns bondpionen, P. officinalis. Den blommar i början av juni, liksom hybridbondpionen, P. x festiva, som är en korsning mellan bondpion och P. peregrina. Även de sena arterna slår ut sina blommor då. I den stora gruppen av hybridpioner, korsningar mellan flera olika arter, kan du hitta sorter som blommar från slutet av maj till midsommar.

Luktpionen, P. lactiflora, blommar kring midsommar, och sena sorter kan blomma ända in i juli. Av buskpioner, ibland kallade trädpioner, blommar P. suffruticosa och dess hybrider i början av juni, och P. delavayi var. lutea med sina hybrider blommar vid midsommar.

Artmångfald och fascinerande variation

Vid sidan av alla hybrider odlas många vildarter i trädgårdar. Den tidigare nämnda luktpionen, P. lactiflora (även kallad P. chinensis), odlas både i hybridform och som vildform, där den exporteras från Kina. Vildformen är 60–80 cm hög, har flera doftande blommor på varje stjälk och är mycket härdig (upp till zon 8). Se exempel på luktpionssorter här.

Bondpionen, P. officinalis, är numera mer ovanlig som ren art, men kan fortfarande hittas vild från Frankrike till Ungern och Albanien. Den är lägre än luktpionen (ca 30–60 cm), bredväxande och mycket härdig, även den till zon 8. Se bild på P. officinalis 'Plena'.

Svavelpionen, P. mlokosewitschii, är mycket åtråvärd med sina citrongula, enkla blommor och "daggiga", blågröna blad. Den blommar kring månadsskiftet maj–juni, blir cirka 70 cm hög och får dekorativa, invändigt röda fruktkapslar med glänsande svarta frön. Se bild på svavelpion.

Sorten ’Claire de Lune’, en månskensgul hybrid mellan svavelpion och P. lactiflora ’Monsieur Jules Elie’, är något lägre (60 cm), blommar i juni och är härdig till zon 2.

Dillpionen, P. tenuifolia, är även den populär bland samlare och växer till 30–50 cm. Dess dilliknande blad och enkla, mörkröda blommor med stora gula ståndare gör den mycket iögonfallande. Fylld blommig version finns i sorten ’Plena’. Se bild på dillpion i knopp.

Rosenpionen, P. veitchii, blommar kring månadsskiftet maj–juni och kan bli cirka 70 cm hög, med flera blommor per stjälk. Se bild på rosenpion.

Buskpioner – Pionernas majestät

Buskpioner, såsom den gulblommiga P. delavayi var. lutea och den vita, rosa eller röda P. x suffruticosa (utan mörka fläckar vid blombladsbasen), härstammar från Kina och Tibet. Om blommorna däremot har mörka fläckar på kronbladen förs de till gruppen P. rockii-hybrider, som är särskilt populära i Kina. Se bild på P. rockii-hybrid.

Buskpioner kan bli 1–2 meter höga och vara verkliga blickfång, med möjligheten att bli mycket gamla om de trivs. Se exempel på buskpioner här.

Skötsel och förökning

Pioner är tåliga och trofasta växter som passar i många lägen, ibland så trogna att en blommande pion kan vara det enda som minner om en svunnen torptid! De vill helst ha djup, näringsrik, väldränerad och något fuktig jord, gärna lerblandad och med kalk. Placera pionen i halvskugga för att blomningen ska vara längre. Hösten är bästa planteringstiden, men även vårplantering är möjlig.

Planteringsdjupet bör vara 5–6 cm. Täck gärna nysatta rötter, då frosten kan skjuta upp dem ur jorden. När pionen väl har etablerat sig kan den bli mycket gammal.

Gödsla gärna med Algomin och träaska på hösten, men lägg gödseln cirka 15 cm från plantan för att undvika brännskador. Kogödsel och perenngödsel kan tillföras på våren. Förökning sker genom delning av jordstammen, också det lämpligast på hösten – se till att varje del har minst ett "öga".

Vill du prova att så pionfrö, ta endast de stora svarta fröna, då de röda är s.k. blindfrön. Sätt fröna i krukor och gräv ner vid "mamman" – det kan ta lång tid innan småplantorna ser dagens ljus.

Sjukdomar

Pioner kan drabbas av piongråmögel som visar sig som en gråaktig beläggning på blad, stjälkar och knoppar – angripna delar bör tas bort genast. Virus och rost förekommer också och starkt virusangripna plantor bör tas bort och brännas.

Oändlig variation för din trädgård

Variationerna är nästan oändliga! Välj bland klassiska sorter som 'Sarah Bernhardt', 'Coral Flame', 'Red Charm' och