Nådens år 1867

Nog för att det kan vara lite svalt här i norr men jag säger bara den 19 juni nådens år 1867! Huga! DÅ var det mer än kallt här i mina hemtrakter. Det kan ju inte ha varit någon form av växthuseffekt men det årets slog hela årscykeln slint.

Intervjun i Böle

Det var när jag intervjuade en fullständigt klar och alert blivande 100-årig dam i lilla byn Böle som jag fick detta berättat för mig. Den gamla damens dagboksskrivande morfar hade noterat detta år och datum.

Han skrev:

"Isen över Rånträsket bar häst, lass och kusk den nittionde juni 1867. Fåglarna kunde inte bygga bo eller lägga ägg, de hade ju ändå inte blivit kläckta i kylan. Så var det också med fiskarnas rom. Årstiderna kom i oordning. Så kunde man till exempel hitta hjortron i september månad. Korn och potatis gav ingen skörd, frosten tog det mesta," skrev den gamle mannen.

Och värre kunde det för all del bli. År 1875 noterade han följande köldrekord:

"Fram till Permässdagen var det det grannaste veder som kunde vara och 38-39 grader kallt. Dagen efter var det om måron på vår termumätare frusit qvicksilver men sprittermumätare visade 60 grader kallt på flera stellen."

Nödens år - rädslan för framtiden

Ja, man ryser vid dessa nödårsberättelser. Hur rädda ska inte människorna ha varit? De visste ju inte vad detta betydde eller om kylan någonsin skulle släppa. Tänk er att våren och sommaren helt sonika "hoppar över" – att årstiderna vänds upp och ner och det liv man tagit för givet ställs på ända. Det känns overkligt i dag, men det var verklighet för människorna då, med hungersnöd och osäkerhet om framtiden som följd.

Det är en grym tanke som man helst inte vill leka med, även om man ibland slås av oro när försommaren dröjer eller när kallvädret biter sig fast långt in i maj.

Hoppet om en ny odlingssäsong

Men låt oss nu skaka av oss dessa ruskiga minnen och blicka framåt mot sommaren och det hopp om någorlunda odlingsvänligt väder som alltid spirar hos oss norrbottningar. Jag har nyligen fått tag på en riktig guldklimp, åtminstone tycker jag det själv – den nya begonian Boliviensis Bonfire. Den är sirlig i växtsättet men riktigt krutig i färgen, lysande rödorange. Allt jag läst säger att den ska växa rejält, bli bamsestor och trivas ypperligt långt in på hösten, vilket förstås låter fantastiskt. Jag ser redan nu fram emot den sprakande föreställningen den kommer erbjuda!

Vägen till Bonfire

Jag mådde nog själv som ett fyrverkeri när jag efter mycket letande och mailande i alla hörn av landet till slut bestämde mig för att besöka en blomsterhandel i Luleå – och frågade om de möjligtvis fått eller skulle få in den här eftertraktade godbiten, Bonfire, som jag inte kunnat hitta någon annanstans. Ett vänligt men nekande svar blev det, och dessutom kommentaren: "den kommer nog inte hit upp".

Kanske såg jag både uppgiven och desperat ut, för bara en vecka senare ringde en dam från blomsterhandeln och frågade om det var jag som sökt Bonfire. JODÅ! "Jaha, vi har fått in den!" svarade damen glatt.

WOW! Tala om lycka! Jag hade inte ens beställt den, men minnet av min längtan hade tydligen gjort avtryck i affären. Och nu står den lilla raketen och lyser i mitt glashus, i en rejäl kruka. I skrivande stund är det svinkallt ute, men i växthuset lyser det varmt och hoppfullt – och jag värmer mig med tanken på en lång, solig sommar och allt det liv som gror mot alla odds.

Norrbottnisk envishet och hoppfullhet

Kanske är det just den här envisa hoppfullheten som präglar oss här uppe: vi minns de hårda åren, men gläds åt dagens möjligheter och ser fram emot nya odlingssäsonger – med allt vad klimatet har att bjuda på, vare sig det blir värmebölja eller nattfrost på midsommar.