Förökarens dagbok 1
Det finns många olika sätt att föröka växter
Metoderna kan delas in i två huvudgrupper:
- Fröförökning (generativ förökning)
- Vegetativ förökning
Vid fröförökning tar man tillvara på frön – det naturliga sätt som växter sprider sig på. Vid vegetativ förökning används istället delar av själva växten, som sticklingar, avläggare, delningar, nedläggning eller rotbitar. Båda metoderna har sina särskilda fördelar och lämpar sig för olika syften.
Föröka med frö
Fröförökning är oftast ganska enkel men kräver ibland tålamod och särskild behandling, till exempel en köldperiod för att vissa fröer ska gro. Det är viktigt att veta att plantor som odlas från egna insamlade fröer inte alltid får exakt samma egenskaper som moderplantan. Eftersom varje frö är ett resultat av könlig förökning, får avkomman en unik uppsättning ärftliga egenskaper. Skillnaderna kan vara förvånansvärt små – ibland knappt märkbara – men de kan även vara mycket tydliga: olika höjd, avvikande blomfärg eller varierande motståndskraft mot sjukdomar.
Det förekommer också att vissa frön ger plantor som är mycket lika moderplantan. Dessa växter brukar kallas frökonstanta. Vill man ha enhetlighet är sådana arter eller sorter särskilt värdefulla. Samtidigt kan variationen som den genetiska blandningen ger vara spännande – särskilt om man är intresserad av att se nya former eller färger dyka upp i trädgården.
Det är svårt att ge generella regler kring vilka arter som är frökonstanta och vilka som lätt korsar sig med andra närbesläktade växter. För hobbyodlare spelar det kanske inte alltid så stor roll, men om man vill selektera särskilda egenskaper är det viktigt att veta om växten är självbefruktande eller korsbefruktande, samt om det funnits närliggande sorter under blomningen som kan ha påverkat fröets egenskaper.
Ett särskilt kapitel gäller så kallade F1-hybrider, som är vanliga bland grönsaker och annueller. F1-hybrider ger ofta utmärkta plantor med utvalda egenskaper, men deras avkomma – om du samlar frö från dem – återger inte egenskaperna pålitligt. Ofta är fröet från dessa plantor dessutom dåligt grobart och ger oönskad variation.
Har du Ht 4/2001 kan du läsa mer om att samla eget frö.
Så perenner – ett vintergöra
När och hur man ska så beror på växttyp. För grönsaker och annueller bör du oftast vänta tills våren, men med många perenner kan du så redan under senhösten eller vintern. Har du samlat egna perennfrön kan du så dem på hösten och ställa krukor eller sålådor utomhus. Detta är en effektiv och enkel metod: den naturliga växlingen mellan frost och tö hjälper många perenner att gro, eftersom köldperioden ofta bryter frönas vilotid.
Börja med att så som vanligt och låt sådden stå inomhus några dagar så att fröna får suga upp vatten. Flytta sedan ut krukorna till en plats där de skyddas från stark vårsol. Täck gärna med nät så att möss och fåglar inte når fröna, och lägg gärna ett lager snö ovanpå om vädret bjuder på det. Sedan är det bara att vänta på att det första gröna ska spira när våren kommer.
Sådd på detta sätt fungerar även för vissa träd och buskar, men tänk på att många vedartade växter, särskilt buskar och träd, ibland kräver mer än en köldperiod innan groningen sätter igång.
Föröka med växtdelar
Vid vegetativ (eller klonal) förökning blir de nya plantorna genetiskt identiska med moderplantan, eftersom de faktiskt utgörs av delar av densamma. Det betyder att växtens egenskaper bevaras, vilket är en stor fördel om du vill försäkra dig om att exempelvis färg eller växtsätt blir detsamma som du uppskattar hos moderplantan – men också att eventuella sjukdomar och svagheter kan följa med.
Sticklingsförökning är den troligen mest populära vegetativa metoden, och används för många buskar, träd, perenner och krukväxter. Vilken typ av stickling och tid på året du bör välja, avgörs av växtslag, vilket återkommer i särskilda odlingsanvisningar. Andra vanliga tekniker för vegetativ förökning är delning (särskilt för perenner), nedläggning (där en gren böjs ner och slår rot), samt användning av rotbitar.
Ett ytterligare exempel på vegetativ förökning är ympning. Snart är det dags att tänka på ympning av träd. Ta ympkvistar när träden vilar (vilket oftast är under vintern fram till knoppning på våren). Använd års-skott från förra säsongen och förvara dessa kallt och fuktigt tills det är dags att ympa – t.ex. nedgrävda i jord, i sand i en jordkällare eller i plastpåse med fuktig torv eller mossa i kylskåp.
Sammanfattning: Jämförelse av fröförökning och vegetativ förökning
| Aspekt | Fröförökning (generativ) | Vegetativ förökning |
|---|---|---|
| Ärftlighet | Genetisk variation | Genetiskt identisk (klon) |
| Resultat | Nya variationer/egenskaper | Kopia av moderplantan |
| Egenskapsbevarande | Ej garanterat | Garanterat |
| Sjukdomsrisk | Lägre | Kan sprida medfödda sjukdomar |
| Tid till färdig planta | Ofta längre | Ofta kortare |
| Exempel på metoder | Sådd av frö | Stickling, delning, ympning |
Viktiga tips från praktiken:
- När du samlar eget frö: Tänk på risk för oväntade egenskaper om närbesläktade sorter finns i närheten.
- Första steget för perenner – så och ställ ut över vintern, särskilt om du samlat frö själv.
- Använd vegetativa metoder där du vill bevara en specifik sorts utseende eller egenskap.
- Ympkvistar bör tas när träden är i vila och förvaras kallt och fuktigt tills ympningen utförs.
- Vissa frön, speciellt från träd och buskar, kräver ibland mer än en köldperiod eller annan särskild behandling för att gro.
Avslutningsvis: Oavsett om du väljer fröförökning eller vegetativ förökning, styr syftet och växtslag vilken metod som passar bäst för dina behov. Fröförökning öppnar för variation och nya egenskaper – perfekt för den experimentlystne –, medan vegetativ förökning ger säkra kopior av en uppskattad sort och säkerställer att du får samma resultat gång på gång.
Texten utgår från och följer anvisningarna i Förökarens dagbok – perennsådd och ympkvistar från Hemträdgården 1–2003 av Eva Wirén.