Pulsatilla

Perenner

Här har vi ännu en förtjusande Anemone-släkting, Pulsatilla. Förr fördes släktet under namnet Anemone och i äldre litteratur kan man hitta det där, t.ex. Anemone pulsatilla heter numera Pulsatilla vulgaris.

Släktet omfattar ca. 30 arter örter med finflikiga, silverhåriga blad och kort jordstam. De stora, vackra blommorna sitter ensamma på toppen av stjälken. Även de yttersta kronbladen är håriga, så hela växten har ett eteriskt, "mjukt" utseende trots att den är ganska robust till växtsättet.

Blommar gör de tidigt på våren, här i Sydsverige i mitten på april. Efter blomningen bildas vackra, rufsiga frökapslar som liknar clematisens dito, med frö som har fjäderlika flyganordningar så att vinden kan sprida dem över de soliga hedar där den påträffas vildväxande.

Fröna ska sås ganska omgående efter frömognaden i juni-juli, eftersom grobarheten sjunker snabbt. Det gäller alltså att efterlikna naturen.

Frösådd är den bästa förökningsmetoden, eftersom jordstammen är svår att dela och inte tycker om att störas.

Enklast sår man dem i kruka, så att man kan följa utvecklingen. De unga fröplantorna kan planteras ut påföljande vår.

Tänk på att fröna gror ganska långsamt, kasta inte sådden för tidigt!

Dessa rara sippor trivs i väldränerade, humusrika jordar och de vill gärna ha sol. Passar bra i stenpartier, eftersom de gillar sommartorka.

I vårt land växer några arter vilda: backsippa, P. vulgaris, är den vanligaste och växer från Skåne till Uppland på torra, sandiga backar. Bladen är vackert flikiga och ulligt lurviga och bildar en rar rosett i marken.

Backsippan blir ca. 20 cm hög och de stora, klockformade blommorna står först upprätt, senare nickar de. Blommornas färg kan variera från djupt blå- eller rödlila till nästan vitrosa. De klargula ståndarknapparna lyser långa vägar och lockar till sig pollinerande insekter.

Det finns några förtjusande namnsorter av denna, förutom alla spontana korsningar som kan dyka upp genom självsådd.

Den vitblommiga 'Alba' påträffas sparsamt även i vilt tillstånd.

'Campanella' har, som namnet säger, nickande klockformiga blommor i blålila.

'Miss Beveridge' är ljuvligt ljusblå.

'Eva Constance' är lilablå.

Den djupt mörkröda 'Röde Klokke' (syn. 'Red Clock') är välkänd i odling och den som har de mörkaste röda blommorna.

En nyare sort, 'Papageno', har fransiga kronblad och kan vara allt från nästan vit till mörkt rödlila.

En kraftigare variant, stor backsippa, P. vulgaris ssp. grandis, kan enklast ses i de botaniska trädgårdarnas samlingar.

Röd backsippa, P. rubra, eller P. vulgaris 'Rubra' som den också kallas, är annars lik backsippan men den har mörkröda blommor.

Andra vildväxande arter är den näpna nipsippan, P. patens, som påträffas på Gotland och i Ångermanland. Är ganska lik föregående men har bredare, handflikiga blad och mera utstående blomblad.

Även fältsippan, P. pratensis, är mycket lik backsippan men dess blommor är mindre och alltid hängande. Påträffas lokalt i södra Sverige och på Öland och Gotland.

Den ljuva mosippan, P. vernalis, har inte så flikiga blad som backsippan och den är inte lika hårig heller. Blomman skiljer sig också, den är vit inuti och rosa eller rödviolett utanpå. Blommorna är här först hängande, sedan vänder de sig uppåt, tvärtom mot vad de gör hos de andra arterna. Mosippan gillar kalk i jorden. Påträffas sällsynt på torra tallhedar från Skåne till Jämtland.

Tänk på att alla dessa sippor är fridlysta och inte får grävas upp och flyttas!! Som tur är så finns åtminstone olika sorter av backsippor till salu i välförsedda plantskolor.

I samlarkretsar, såsom hos Sällskapet Trädgårdsamatörerna, kan man som medlem få köpa frön eller till och med plantor av de andra arterna också.

En odlad art som inte påträffas i vilt tillstånd i Sverige är alpsippan, P. alpina. Den hör hemma som namnet säger, i Alperna och gillar därmed kalk i jorden. Den är något högre, 25-30 cm och de håriga knopparna är violett- eller blåtonade på utsidan. De öppnar sig till vita, skålformiga blommor och alpsippan blommar i maj-juni. Bladen är djupt flikiga och hårkantade.

Det finns en underart, P. alpina ssp. apiifolia, syn. P. a. ssp. sulphurea, eller P. a. 'Sulphurea', som har gula blommor. Zon 4.

Även P. halleri, tidig backsippa, kommer från Alperna och finns inte i Sverige i vilt tillstånd. Det finns några underarter av den. Har ungefär samma krav och härdighet som hos föregående art.

Andra som inte naturligt växer i Sverige men kan odlas: P. albana, klocksippa och P. montana, bergsippa. Krav som ovan.

P. vulgaris 'Alba'