Mossa

Perenner

Mossa - förutom i gräsmattan. I gräsmattan vill vi ju inte ha mossa, även om den på sina ställen väl skulle passa in, istället för gräs som inte vill trivas. Läs mer om det här.

*Text: Sylvia Svensson
Foto: Bernt Svensson*

Det finns många andra ställen i trädgården där mossa borde vara välkommen med sin livliga grönska: i fuktiga, skuggiga hörn där inget annat vill växa, vid bäckar och i kanter till torvpartier, under stora träd som skuggar marken, som dekoration på stenar och i skrevorna på berg i dagen.

Vad är då en mossa? Som vi känner den, är den en liten, grön planta, ibland toppad med silver, rosa eller gult. Fast grönt är den huvudsakliga färgen - grönt i mångfacetterade nyanser. Det finns ju uttrycket "mossgrönt" som får oss att tänka på saftiga, djupgröna nyanser.

Mossan växer tills det blir tjäle i marken och trivs bäst när det är fuktigt och svalt. Så när gräset inte längre växer för året, brukar mossmattan lysa som en safir i sin grannaste prakt.

De kalla höstnätterna genererar massor med daggdroppar som glittrar som diamanter i morgonsolen på denna mjuka "safirmatta", så nog får man sitt lystmäte av "ädelstenar"!

Mossan sitter fast i underlaget med rotliknande utväxter från stammen. Dessa är inte riktiga rötter, utan en slags korta, fuktiga rhizoider, det vill säga rotliknande trådar.

Mossan har inte heller några blommor utan förökar sig med sporer. På den första bilden ses hanplantor av en Polytrichum-art, björnmossa.

Detta med namn på olika mossarter är en ren vetenskap. Så i folkmun kallas nästan alla arterna bara för mossa och därmed basta.

Men några arter bör dock nämnas: den vita vi kallar dekorationsmossa eller vitmossa i samband med adventsljusstakar, den är ingen mossa alls, utan renlav. Renarna sparkar upp och betar den under vintern uppe i fjällregionen.

Den riktiga vitmossan, Sphagnum, är bra att använda exempelvis vid uppdragning av liljefjäll till nya lökar och till vissa epifytiska växter, såsom orkidéer. Vitmossan har långa, mjuka stjälkar och är saftigt ljusgrön på den översta delen och nästan vitt på den del som inte exponeras för ljuset. Den säljs som hårdpressade, torkade tegelstensstora men lätta förpackningar i vissa blomsteraffärer. Man skär en lagom bit och blöter upp, då sväller vitmossan upp till en stor fluffiga massa klar att användas.

När man i den egna trädgården skapar rabattkanter med hjälp av torvblock, får man inom något år en vacker, grön mosskant, då mossornas sporer i den torra torven vaknar när torven kommer på plats i trädgården och man börjar vattna. Ofta får man också blåbärs- eller lingonris och olika sorters ormbunkar på köpet.

Just ormbunkar passar ovanligt fint ihop med mossa, de växer ju ofta tillsammans även i naturen, så även mosslummer, som även den är en sporväxt.

Skogsjorden är ofta lätt sur, så surjord passar mossan utmärkt. Om man vill göra en egen mossmatta, kan man hacka mossa i småbitar och strö dem tunt på en iordningställd jordbädd av torvjord, lövmylla, stenar, murken ved, e.d. för att likna en naturlig skogsjord. Torvjorden passar också bra till rododendron, ljung med flera surjordsväxter, så mossan kan gärna få sällskap av sådana. Här kan du läsa mer om surjordsväxter.

Önskar man att en kruka, urna eller något stenföremål snabbt blir mossig, kan man bestryka den med yoghurt eller filmjölk, det snabbar upp processen. Det flyger runt mossporer i luften, så de får lättare fäste på det sura underlaget.

Det har skrivits böcker om mossa. T.ex. Moss Gardening, av George Schenk, ISBN 0-88192-370-2. Denna bok berättar i första hand om hur mossa används i den egna trädgården och nämner de berömda japanska skapelserna i förbifarten.

De mest berömda mossträdgårdarna finns ju i Japan, t.ex. i Kyoto, så om man är intresserad just av de japanska, så finns det en bok som heter Japanese Gardens av Daan Smit & Carla Teune. ISBN 1-85501-826-8.

Det finns också en intresseförening för mossa, Mossornas Vänner.

Klicka här för fler bilder!

Sporhus hos björnmossa