JUNI

Gräset står decimeterhögt. Jag stirrar på perennerna som vuxit över en halv meter på fem dygn. Klematisen når ända upp till takfoten. Rabarberbladen brer ut sig som stora solfjädrar över grusgången. Irisens knoppar tycks svälla för varje sekund.

Av Malena Skote

Så påstås det att i trädgården står tiden still. Här kan den stressade nutidsmänniskan koppla av och följa årstidernas långsamma växlingar. I trädgården andas allt i ett lugnare tempo.

Inte i min trädgård. Framförallt inte så här års. Det växer snarast explosionsartat och jag har fullt sjå med att hinna upptäcka allt som förändras från dag till dag. Från timme till timme när jättevallmon är på väg att slå ut.

Men visst kan det ske nåt med själva tiden när man vistas i trädgården. Det har hänt att jag gått ut för att plocka en knippa dill till potatsiskoket. På väg ut till trädgårdslandet kanske jag får syn på lite ogräs som ska bort. Sen dyker en frösådd salviaplanta upp, den måste jag flytta till rosenrabatten. Det skulle också vara vackert med någonting blått...

Plötsligt når mig en doft av vidbränd potatis. Jag rusar in i köket och upptäcker att det gått nästan en timme. Vart tog den vägen? Begreppet "timme" har förlorat sin innebörd. Kvar finns en yrvaken känsla av att jag varit i en annan värld.

Är det därför det blivit så populärt att odla sin trädgård? För att det ger en sån skaparglädje och utlopp för kreativitet?

Trädgården är en skaparverkstad. Ett rum för fritt modellerande med naturen som ett både egensinnigt och levande material. Här kan vi uttrycka oss själva, plantera våra älsklingsblommor. Vi planterar träd som förmodligen kommer att stå kvar långt efter det att vi själva är borta. Trädgården blir en unik plats, ett rum att känna sig hemma i.

Psykoanalytiker talar om trädgården som en spegel för själen. Ett yttre rum där vi kan projicera vårt "inre rum".

Men trädgården är också någonting mer. Här sätts grunden för människans livsbetingelser, mötet mellan natur och kultur, på sin spets. Utan odlandet av jorden, manipulerandet av naturen, hade inte vår civilisation byggts upp. I trädgården får vi själva smaka på civilisationens ursprung, vi bryter ny mark, rensar, sår och skördar.

I trädgården tvingas man också tänka framåt. Hur får jag trädgårdslandet att ge goda skördar år efter år utan att jorden utarmas? Kan jag ge utrotningshotade fjärilar en fristad?

Trädgårdsodling är en vanlig fritidssysselsättning. Många lägger ner massor av timmar på sköta den egna täppan. Men trädgårdar handlar också mycket om längtan och drömmar. Det finns trädgårdsintresserade som aldrig skulle få för sig att skaffa en trädgård. De är inte alls roade av rensning, gödsling och allmänt slit. Det räcker gott med böcker, tidskrifter och en eller annan resa eller ett besök.

Det är bilderna och drömmarna som är njutningen. De inre fantasibilderna av hur det skulle kunna se ut, nån gång, i en egen trädgård. Kanske är det "det inre rummet" de söker?

I mitt trädgårdsrum har snart trädens kronor vuxit ihop till ett tak. Flädern växer så det knakar. och syrenbersån liknar nästan en liten skog med stammar och kronor. För att inte tala om djungeln av nässlor och hundlokor.

Trädgårdar är personliga och så är också motiven till att man ägnar sig åt dem. För mig är den kravlösa sinnligheten viktigast. Trädgården är givmild, det är bara att lukta, känna och smaka på överflödet. Den ställer inga motkrav i sensualismen. Visst vill den ha skötsel och omvårdnad för att prunka. Men den struntar fullkomligt i hur jag ser ut, vad jag har på mig, eller om jag glömt att kamma mig. Kanske är det det som ger den starka närvarokänslan där under solen, i vinden, bland dofter och fågelsång.