Honungsrosen – frisk, doftande och livskraftig
Av Lars Forslin, Colour Your Life
Honungsrosorna har blivit mycket populära på senare år – troligen beroende på det stora intresset för rosor generellt, men förstås mycket beroende på deras många goda egenskaper som härdighet, blomrikedom, växtkraft och sundhet samt inte minst doft. Rosvågen – som fick en extra skjuts av Lars-Åke Gustavssons praktverk från 1998 om rosor för nordiska trädgårdar – har fört fram gammaldags rosor i synnerhet, och därmed också en acceptans för det som kanske lite förringande brukar kallas engångsblommande rosor.
Denna benämning berättar dock inte hela sanningen: engångsblommande klätterrosor är de som kan ge oss här i norr den överdådiga blomning och härdighet som vi eftersträvar. Och en månads fantastisk, doftande blomning är väl inte så illa? De flesta andra buskar blommar kortare tid än så och det accepterar vi utan knot.
Engångsblommare starkare
I klimatiska gränsområden, som vårt land utgör, är engångsblomning oftast att föredra framför återblommande sorter med svagare växtkraft, sämre härdighet och längre, men svagare blomning. Speciellt om man vill ha fram en yppighet i trädgården behöver man lite säkerhetsmarginal och härdiga växter som man kan lita på. Det blir tråkigt om rosbuskarna får börja om från början varje år.
Honungsrosens många goda egenskaper
Starkväxande klätterrosor för hårdare klimat har varit en bristvara i vårt land. I standardsortimentet har funnits de engångsblommande sorterna ’Flammentanz’ och ’Polstjärnan’; den förra röd och härdig i zon 5 och den senare vit och härdig i zon 7.
Visst är detta värdefulla sorter, men bägge saknar det viktiga elementet i en romantisk trädgård: doft! Doft har honungsrosorna rikligt av, och jämfört med ’Polstjärnan’ som är den mest likartade i växtkraft och blomutseende så är blomningen lite långvarigare och praktfullare. Dessutom får honungsrosorna en ”andra blomning” genom den stora mängden av små, tegelröda nypon i praktfulla klasar som utvecklas på hösten.
Andra goda egenskaper hos honungsrosorna är att de är anspråkslösa vad gäller jord och läge, och att de håller sig friska i bladverket.
Klätterväxt eller buske?
Många rosor kan klättra. Det är speciellt de kraftigväxande arterna och sorterna som kan ta språnget upp i luften. Men alla rosplantor, även de klättrande, börjar sitt liv som buskar. När de har etablerat en kraftig buske under ett antal år, så att det finns en stadig bas att stå på, så kommer de nya kraftiga skotten att komma ut från toppen av de bågböjda grenarna och de liksom slungar sig upp i luften.
Om rosen inte får tag i något att haka fast vid, så bygger de bara på ytterligare ett lager bågböjda grenar på rosbusken, men om där skulle stå ett träd eller en högre buske som kan ge stöd, ja då fortsätter denna gren att växa sig stark och utifrån denna så kan sedan ytterligare sidoskott i sin tur komma ännu högre. På så sätt kan även vår vilda stenros, Rosa canina, ta sig upp i mindre träd som rönnar, där de kan komma åt ljuset utanför trädkronan. Man kan säga att rosen vandrar upp i trädet.
Klättrare i söder – buske i norr
De ursprungligaste klätterrosorna växer just på detta sätt. I likhet med stenrosen och andra vildrosor blommar de på fjolårets grenar i vackert bågformade girlanger. Senare års förädlingar har inkorporerat gener från återblommande rosor och då med ett vekare växtsätt och även sämre härdighet som följd. Sådana rosor blir ofta fina klätterrosor i våra mildare zoner, medan man norrut får nöja sig med att ha dem som buskrosor. Även det omvända gäller. Sorter som saluförs som buskrosor kan i de mildaste zonerna lätt dras upp till klätterrosor. Gränserna här är alltså flytande. I många fall fungerar så kallade klätterrosor också utmärkt som buskrosor, och finns det plats så kan man plantera dem som friväxande häckar och buskage. Ofta blir dessa mycket vackra, då de har långa, ganska veka grenar som böjer sig graciöst ut från buskens mitt.
Honungsrosen en vandrare
I England delar man in klätterrosorna i två typgrupper: climbers och ramblers, som kan översättas med klättrare respektive vandrare. Klättrarna skulle då vara de mer kompakta sorterna av klätterrosor, oftast återblommande med stora blommor; vandrarna innefattar de mycket kraftigväxande sorterna med långa, veka grenar, som kan ta sig upp i träd, och som blommar på fjolårsskotten och äldre grenar med stora klasar av mindre blommor.
Honungsrosorna hör alltså definitivt till gruppen vandrare – det är inte ovanligt att de skickar iväg skott på 2–3 meter redan året efter plantering och sedan är årsskott på 3–4 meter vanliga.
Det förekommer att honungsrosor som klättrar i träd når 10 meters höjd, då i zon 1 på goda jordar. Vanligare är en höjd på 4–7 meter; lägre i kallare zoner och på magrare jord. Detta säger något om de möjligheter som finns och även om att man ska ge honungsrosor ordentligt med plats.